Nåt ska man ju heta

Jag läser i tidningen att förläggaren och numera också fotografen (och skribenten och vad vet jag, lebemannen kanske?) Brutus Östling egentligen heter Lars-Gunnar. Namnet Brutus bestämde han sig för när han började skriva. ”Man kan ju inte heta Lars-Gunnar”, säger han. Och det håller jag med om. Jag hade tyckt det hade känts jättekonstigt att heta Lars-Gunnar. Visserligen finns det många andra människor som heter Lars-Gunnar med den äran, men jag hade inte trivts med det. Och det gjorde uppenbarligen inte Brutus heller. ”Inte du heller, min Brutus”, skulle man kunna säga. Jag känner mig ambivalent inför en person som själv bestämmer vad han ska heta. Så får man väl inte göra? tänker jag först. Luras att man har ett originellt och lite intellektuellt och förpliktande namn som Brutus, som ger associationer till generationer av professorer i klassiska språk, när man egentligen heter något så prosaiskt som Lars-Gunnar. Men mest blir jag imponerad. Det här är en man som själv definierar vem han är. Han vill heta Brutus, och då heter han det.

Själv har jag både ett vanligt förnamn och ett vanligt efternamn. Det är oftast praktiskt – alla förstår hur det stavas. Ibland är det däremot opraktiskt, bland annat för att jag aldrig vågar presentera mig bara som ”Helena Vanligtnamnsson” i telefon. Alltför många gånger har det lett till en obekväm tystnad i andra änden. Eller en väldigt svävande ton under de första replikskiftena och slutligen: ”Jamen, nu fattar jag äntligen vem jag pratar med!” Vis av erfarenheten presenterar jag mig alltså som ”Helena Vanligtnamnsson, som är mamma till Femtonåringen som går i samma klass som din Pelle” eller nåt sånt. Även när jag ringer folk jag känner väl presenterar jag mig med både för- och efternamn. Vilket också kan bli lite fånigt. En god vän påpekade att ingen i hennes familj känner någon annan Helena, så det räckte så bra om jag presenterade mig med förnamn. Så nu har jag en lista vid telefonen där det står hur jag ska presentera mig: ”Familj X: Helena. Familj Y: Helena Vanligtnamnsson. Flyktigt bekanta: Helena Vanligtnamnsson, som du känner genom att … Kunder: …” Nej, jag skojar. Jag har inte nån sån lista. Dessutom lider jag av telefonskräck, så jag ringer helst inte någon alls utan väntar på att bli uppringd i stället. Och då tänker jag att den som ringer förhoppningsvis vet vem jag är.

Jag vet inte riktigt vad skulle jag heta om jag fick välja själv. (Det vanliga efternamnet har jag visserligen i någon mån valt själv, eftersom jag bytte namn när jag gifte mig. Förut hade jag ett mycket ovanligare efternamn, men det trivdes jag inte med av flera anledningar som vi kan ta en annan gång.) Släkthistorien förtäljer att jag egentligen skulle hetat Carolina efter min mormor, men att mormor blev så ledsen över att det stackars flickebarnet skulle få ett så gräsligt fult och tantigt namn att mina föräldrar ändrade sig. Jag har hemskt svårt att se mig själv som en Carolina eller en Lina (som var mormors smeknamn). Möjligen en Carro. (Ja, inte en Sjukamps-Carro alltså. Jag har en lite mer realistisk självbild än så.) Men hade jag fått välja själv hade jag absolut inte valt Carolina (för långt) och förmodligen inte Helena (för vanligt). Inga kanske? Eller Ylva? Passar jag i de namnen? Jag vet inte. Nej, ärligt talat har jag inte en aning. Brutus är cool som inte bara heter vad han vill utan dessutom vet vad han vill heta.

Vad hade ni hetat om ni fick välja själva?