2006-05-29

Tattoo och janitsjar i Småland

Kristi Himmelsfärdshelgen tillbringade jag på Svensk Blåsmusikfestival tillsammans med trettonåringens blåsorkester, Kulmus blåsare. Förutom att det är världens trevligaste orkester så har vi nu dessutom svart på vitt hur bra de är. De kammade nämligen – mycket välförtjänt – hem segern i underhållningstävlingen. Juryns motivering var:

Orkestern har ett genomtänkt sammanhängande program som både musiker och ledare såg ut att vara stolta över. Ungdomarna spelade hela programmet utantill till rörelser och kryddade det hela med attribut som lösnäsor, enhjuling och lindansöser, en helhetsupplevelse i förnyelsens tecken. Kulmus hade valt stycken som speglade den traditionella blåsorkesterrepertoaren, liksom dagens mångkulturella musikinfluenser.




Annars är inte förnyelse det första man kommer att tänka på under en helg i blåsmusikvärlden. Det är mycket sittande orkestrar med notställ framför sig och ordning och reda med flöjter och klarinetter på första raden, precis som på min tid. Och det är också mycket uniformer och parader och marsch i raka led. Vilket i och för sig inte behöver vara det sämsta. Jag är själv svag för en bra marsch, men jag känner däremot inte någon särskild dragning till uniformer.

I det här sammanhanget uppstår det förstås – som så ofta – lite språkliga frågor. Den första gäller ordet ”tattoo”, som man stöter på ibland i paradorkestersammanhang. Det är en tillställning som i huvudsak går ut på att flera olika orkestrar turas om att gå i olika formationer på en stor plan. Ofta mycket snyggt och skickligt. Snyggast och bäst på tattoot i Jönköping var för övrigt Göteborgs Drum Corps, med femtonåringen på bastrumma.

Men varför heter det tattoo? Inte är de väl tatuerade under sina tjusiga uniformer? Tja, vad vet jag. Några kanske är det. Femtonåringen är det inte. Men ordet har inget med tatuering att göra, om det nu var någon som trodde det, utan det är den engelska motsvarigheten till svenskans tapto. Enligt Nationalencyklopedins ordbok är ett tapto en ”militär kvällssignal som anger att det är tid för sänggående ofta ett kort trumpetsolo e.d. … numera vanl. tidpunkt på kvällen då soldater skall vara i förläggningen.” Nationalencyklopedin vet att berätta att ”stort tapto, ursprungligen kopplat till militära ceremonier, har inspirerat till vår tids tattoo”. I den senare betydelsen använder vi alltså det lånordet tattoo, som på engelska också har kvar samma betydelse som vårt tapto. Svenskans tapto och engelskans tattoo kommer från det lågtyska tap to, som betyder ”tappen till”. Ursprungligen betydde taptot inte bara att soldaterna skulle gå och lägga sig utan också att marketentaren skulle sätta i tappen i öltunnan.

Den andra språkliga frågan gäller janitsjar. Varför i hela fridens namn heter norska blåsorkestrar så? I Jönköping hörde vi t.ex. Modum janitsjar. Ordet janitsjar finns på svenska också, och i NEO kan vi läsa att det är ett slags turkisk elitsoldat och att ordet kommer av turkiskans yeni çeri. Om janitsjarmusik får vi veta att det är en ”turkiskinspirerad europeisk musikstil med stor insats av slaginstrument och vanl. också blåsinstrument; urspr. militärmusik i Turkiet”. I norskan har ordet janitsjar alltså kommit att beteckna blåsorkestrar i allmänhet och paradorkestrar med blås- och slagverksinstrument i synnerhet, men det handlar inte om någon turkiskinspirerad blåsmusik. Lite snabbgoogling visar att janitsjarkorpsene står högt i kurs hos broderfolket: en sökning på janitsjar site:no ger inte mindre än 36 800 träffar, medan janitsjar site:se ger blygsamma 27 träffar, varav några handlar om en travhäst som lystrar till detta namn.

Men varför använder man ett turkiskt lånord om helt vanliga blåsorkestrar på norska? Ja, den frågan har jag inget svar på. Förmodligen är det – som så mycket annat i lånordsträsket – en slump. Eller är det någon som har en bra förklaring?

2006-05-19

Tänk på detta när du ska köpa skrivare

Jag har en färglaserskrivare som jag är jättenöjd med. Förut har jag haft svartvita laserskrivare och en förskräckligt krånglig färgbläckstråleskrivare som jag aldrig kom riktigt överens med. Med en färglaserskrivare – åtminstone den jag har – fungerar det på det viset att den har en tonerkassett vardera för cyan, magenta, gult och svart. Dessa köper man var för sig till ett ganska saftigt pris. De är förpackade i avlånga kartonger. Jättetrevliga kartonger. Tycker Pricken.

Pricken är kanin i översättarfamiljen. Så här trevligt har hon det med lasertonerkartongerna. De är precis lagom höga och precis lagom långa för att man ska kunna ta en mycket roligare väg från baksidan av buren till motsatta sidan av köksbordet.

Det är också så fiffigt uttänkt att cyan, magenta och gult tar slut nästan samtidigt. Då måste Prickens översättarmatte beställa tre tonerkassetter på en gång från en postorderfirma, och de levereras i en platt pappkartong. En pappkartong med alldeles lagom takhöjd för att vara sådär riktigt mysig. Samtidigt som den är hög nog att stå på när man är sugen på en smakbit av något slag. Banan till exempel. Eller frukostflinga. Att den är lätt att modifiera efter eget tycke och smak är förstås ingen nackdel. Pricken är särskilt intresserad av att göra om och förbättra utgångarna på kartongen.

Alltså: rådgör alltid med ditt husdjur innan du köper laserskrivare!

Pricken, 9, instämmer.

2006-05-17

Sågad och osågad ved i större och mindre partier

På tal om dikt: är det någon som kan berätta för mig vad det är för versmått i Hjalmar Gullbergs Förklädd gud?
Jag fick höra den i går – eller rättare sagt Lars-Erik Larssons tonsättning av den – på en konsert med sjuttonåringens musikgymnasium. Konserten var fantastiskt, men det störde mig en smula att jag inte kunde identifiera versmåttet. Eller har den helt enkelt inget identifierbart versmått?

Texten finns här om det kan vara till någon ledning.

Rubriken? Ja, det är ju ett fint exempel på hexameter. Vilket det alltså inte är i Förklädd gud.

2006-05-13

Dagens dikt

Direkt från översättarkonferensen ber jag att få presentera dagens dikt:

Tack till Sofia för detta bidrag!

2006-05-12

Ö som ö?

En konferensdag är till ända, och det känns riktigt fint att sitta och blogga på pensionat.

Kvällens utflykt gick till Nordiska akvarellmuseet. Jättefint museum, rätt rolig utställning av den danske konstnären Troels Wörsel, god skaldjursbuffé och en massa trevliga översättare.

Akvarellmuseet ligger i Skärhamn, som ligger på Orust. Nej, Tjörn var det visst. Eller var det Orust? Bäst jag kollar ... Jaha, Akvarellmuseet ligger i Skärhamn på Tjörn.

Varför kan jag inte lära mig att skilja på Orust och Tjörn? Vad är det för skillnad? Är det någon skillnad egentligen? Är det någon som har ett knep?

2006-05-11

Lösningen!

Sambandet var detta:

Det här är vad Wendy (Jacks fru i the Shining) på förra bilden ser på skrivmaskinen. "All work and no play makes Jack a dull boy." Tvåhundrafemtiotusen gånger ungefär.

Och vem känner sig inte sån ibland? Men nu ska det konfereras som sagt! Strängt taget är det väl också jobb, men det räknas liksom inte.

Lotten kammade hem hedersomnämnandet för att hon omedelbart prickade in filmen som bilden var hämtad från. För förklaringen av sambandet utnämner jag högtidligen mig själv till hedersknödel.

2006-05-10

Nu ska det konfereras!

Till helgen är det SFÖ-konferens!

Hedersomnämnande till den som först listar ut vad den här bilden har här att göra!

2006-05-04

Galgar i mitt liv

– eller –
Mitt liv i galgar


Att man samlar på saker är inget man skryter om i mer sofistikerade sammanhang. Såvida det inte är förstaupplagor eller svenskt konstglas, möjligtvis. Men att samla på tändsticksaskar, reklamaskfat eller slipsnålar, det är inte särskilt hett. Och jag är nästan helt säker på att sågade trägalgar med firmatryck inte heller är vidare trendigt som samlarobjekt. Ändå – eller just därför? – har jag en särdeles fin samling av sådana.

För att det här inte ska sväva ut alltför mycket tror jag vi får börja med lite definitioner. Man ska alltid avgränsa sitt ämne.

Först har vi en plastgalge. Den är bra att hänga kläder på, men ful.

Det här är en böjträgalge. Den är faktiskt väldigt bra att hänga kläder på. Men ful.


Nedan ser vi en sågad trägalge. Den är bra att hänga kläder på, i alla fall om kläderna är i storlek large, vilka mina aldrig är. Fulsnygg?


Och slutligen kommer här en sågad trägalge med firmatryck. Det är faktiskt helt irrelevant om den är bra att hänga kläder på eller inte – den är ju snygg. (Klicka gärna på den för att titta närmare.)

Det alltså är den sistnämnda sorten jag samlar på – och bara den. Samlingen är i övrigt fullständigt osystematiskt. Jag har ingen aning om många galgar jag har. De flesta hänger i garderoberna runt om i lägenheten (med kläder på). Några ligger i källarförrådet. Jag kunde t.ex. inte hitta Nils Lindqvist i Skottorp, som annars är en av mina favoriter. Förhoppningsvis ligger han i källaren.

Och nu ska jag be att få presentera några höjdpunkter ur galgsamlingen!

Törns i Värnamo. Där inhandlades förståndiga kläder till mig när jag var liten. Mest på rea. Alltmedan jag drömde om snäva shorts (som ett litet tag var på modet och kallades korts) med snörning framtill och annat opraktiskt. Märk väl: den är i barnstorlek.

Här kommer en galge som maken troligen har medfört i boet. Den är nämligen från Folke Jönssons skrädderi i Halmstad.
Från Halland kan vi också presentera Carl Bengtsson i Skottorp. Telefonnummer 11. Lätt att komma ihåg. Denna snygging kan jag tacka svärfar för.

Marcus i Lund (nedan) hade visst två telefonnummer. Och inte var de särskilt lätta att komma ihåg heller. Men jag borde ha några snyggare galgar från Lundatiden. Undrar om det inte ligger en Grand Hotel i källaren?

En elegant sak från Modern' Vêtement i Saint Brieug. Hemförd från Frankrikesemester 1987. Om jag någonsin öppnar en klädaffär så ska den också heta Moderna kläder.

En riktig Göteborgsklassiker i form av Pettersson & Katz.








En trevligt formad galge från Ougaard & Jensen, Fredericia. Från någon vandrarhemsvistelse med familjen på nittiotalet.

En kinesisk galge. Undrar vad det står? Snygga maokostymer till gossar och flickor, kanske? Hade kunnat vara hemförd av maken, som har varit i Kina, men jag tror den är köpt på loppis.

Domus får förstås inte saknas i en galgsamling. Det finns en Epa i källaren också.

Bröderna Albino i Götene. Herr- och damskrädderi samt herr-, dam- och gosskonfektion. Flickorna fick handla någon annanstans eller sy klänningar i slöjden kanske. Men hur har den hamnat hos mig? Och var ligger Götene? Frågorna hopar sig.



Och slutligen en snygg sak från Bröderna Anderssons manufakturaffär.

Och nu välkomnar jag kommentarer om vilken galge som är snyggast eller mest intressant. Eller berättelser om dina egna galgar. Även galghumoristiska inslag är naturligtvis välkomna. Kanske GP:s läsare kan bidra med något där?

GP:s favvobloggar

GP skriver om bloggar i dag. (SvD gjorde det i går och DN för ett par dagar sen. Det är ett jättepraktiskt system, för då kan vi blogga om vad som stod i tidningen och sen kan de skriva om bloggar igen! På så vis behöver ingen sakna inspiration.) En liten lista över mer eller mindre kända bloggare finns förstås till artikeln: Bodil Malmsten, Peter Englund, Sigge Eklund, Lotten ... och Helenas översättarblogg!

Hoppsansa! Och jag som jobbar som en galning just nu och inte har hunnit blogga på ett bra tag! Till eventuella nya besökare som har hittat hit genom GP eller på något annat sätt, och till de gamla också förresten, vill jag därför bara säga: Det kommer något i dag! Snart. Det kommer att handla om något som ligger mig varmt om hjärtat (vilket trogna besökare redan vet). Det är något som är gjort av trä och som man kan hänga kläder på.

Så – ge inte upp. Kom tillbaka snart!