2006-11-21

Dagar att fira … eller inte

Jag läser i GP att någon (vem? vem?) har utnämnt den 21 november till No Music Day. Så här ser manifestet ut för denna dag:
nomusicday
Nej, jag hoppar nog över omusikdagen. Varje dag är en musikdag.

Däremot var det väl lite synd att jag missade World Toilet Day i söndags. Hur firade ni den?

12 kommentarer:

Anonym sa...

Ringdans? Sittstrejk? Nej, jag missade också toalettdagen. Radamsa!

Översättarhelena sa...

Pruttorkester?

Studiomannen sa...

Jag firar toalettdagar dagligen!

Men faktum är att eftersom jag jobbar med musik så intensivt spelar jag väldigt sällan några skivor hemma. Märkligt. Skulle vederbörande ha kallat dagen för tystnadens dag hade jag hellre köpt det.

wv: mdnblhvb (suck)

Bloggblad sa...

Haha! Jag har övat lucia med årskurs 3, övat adventssånger med åk 5 och sjungit advent+julsånger med kyrkokören i 2 timmar...

Fast däremellan har jag inte sjungit.

Översättarhelena sa...

Bloggblad: Ovanligt lite då, eller ? :)

Loussan sa...

he he he håller med studiomannen här firar vi så mycket vi kan så ofta vi kan

Bloggblad sa...

Vissa dagar blir det mindre - jag har spel- och sångläxa som jag fuskar friskt med... ska till "fröken" i morgon, vi får se om jag får godkänt. Jag har spelat "likasamma" komp i 30 år, det är urhäftigt när jag får lära mig nya sätt, fast jag vill ju briljera på luciatåget så jag har skött läxan rätt skapligt den här gången.

Översättarhelena sa...

Loussan: Rätt inställning!
Bloggblad: Guldstjärna till dig då!

Miss Gillette sa...

För att fortsätta den diskussion som inte riktigt kom igång i samband med ditt köande till HM och de båda tarvlona som trängde sig före där (jag har varit borta ett tag och inte hunnit hänga med riktigt):

Som jag ser det, och skälet till att jag blir så upprörd (nu blir det väldigt konstig grallimatik här men om jag lägger in en parentes så kanske jag lyckas förvilla åtminstone några), är det inte den enskilda incidenten som är allvarlig.

Visst, man kan ta en förolämpning. Visst, man kan bita ihop om en dräpande replik. Visst, man kan tänka att det är snällt att låta bli att göra nån ledsen. Men i det här fallet, och i liknande, är ju det skrämmande tjejernas inställning: att det är okej att trampa ner andra människor. Att det rentav är kul. Och det läskiga är att jag tycker mig se alltfler tecken på samma obehagliga inställning på alla möjliga håll och kanter.

Jag är själv extremt dålig på att hantera såna här situationer. Jag blir skitarg/rädd (inte rädd för exempelvis de här två tjejerna rent fysiskt, utan rädd när jag märker hur otäckt det är att bli utsatt för en envåldshärskares nycker och inte kunna göra ett skit åt det) men bråkar i många fall inte, eftersom jag tycker det är ännu mer frusterande att verkligen få svart på vitt på min maktlöshet. (Är du med? Om jag inte gör nånting alls kan jag åtminstone inbilla mig att jag SKULLE HA KUNNAT göra nåt.) Samtidigt är jag ju mycket medveten om det urusla i att inte säga ifrån. Det måste man ju! Jag gör det ibland, men alltså inte alltid.

Detta är alltså tankarna bakom min häftiga reaktion på din lilla anekdot häromveckan: att jag genast applicerar sånt här på ett vidare perspektiv som ter sig mycket läskigare än bara två tykna fetton i kön till en lågbudgetmodebutik.

Jag beundrar människor som kan hålla en mer buddhistisk attityd och låta bli att känna sig förolämpade, det är såklart skönt att slippa adrenalinförgiftning stup i kvarten, men på det sättet tillåter man ju samtidigt de elaka att stövla fram precis som de behagar.

Översättarhelena sa...

Miss Gillette: Du har ju helt rätt! Den där uppfostringsaspekten av det hela tänkte jag inte ens på. Vilket jag inte fattar så här i efterhand, eftersom jag annars brukar vara väldigt mycket för att uppfostra mina medmänniskor. Jag är fortfarande nöjd med att jag inte sa något som sårade dem, men givetvis borde jag förklarat för dem att deras beteende var felaktigt och varför. Jag är inte den som brukar dra mig för sånt annars. Snäsiga butiksbiträden till exempel. Jag brukar säga till dem (rätt vänligt) att de skulle vinna på en trevligare attityd mot kunderna. I vissa fall blir de ännu snäsigare, men förvånansvärt ofta blir reaktionen ett generat "oj, förlåt" och en betydligt vänligare expedit.
Du har alldeles rätt, vi har alla ansvar för att inte låta översittarattityden breda ut sig okontrollerat.

Lisa sa...

Toalwttdagen? Jag sket i den!

Översättarhelena sa...

Lisa: *busvisslar*
Såna skämt trodde jag var förbehållna göteborgare!