2006-11-03

Nåt ska man ju heta

Jag läser i tidningen att förläggaren och numera också fotografen (och skribenten och vad vet jag, lebemannen kanske?) Brutus Östling egentligen heter Lars-Gunnar. Namnet Brutus bestämde han sig för när han började skriva. ”Man kan ju inte heta Lars-Gunnar”, säger han. Och det håller jag med om. Jag hade tyckt det hade känts jättekonstigt att heta Lars-Gunnar. Visserligen finns det många andra människor som heter Lars-Gunnar med den äran, men jag hade inte trivts med det. Och det gjorde uppenbarligen inte Brutus heller. ”Inte du heller, min Brutus”, skulle man kunna säga. Jag känner mig ambivalent inför en person som själv bestämmer vad han ska heta. Så får man väl inte göra? tänker jag först. Luras att man har ett originellt och lite intellektuellt och förpliktande namn som Brutus, som ger associationer till generationer av professorer i klassiska språk, när man egentligen heter något så prosaiskt som Lars-Gunnar. Men mest blir jag imponerad. Det här är en man som själv definierar vem han är. Han vill heta Brutus, och då heter han det.

Själv har jag både ett vanligt förnamn och ett vanligt efternamn. Det är oftast praktiskt – alla förstår hur det stavas. Ibland är det däremot opraktiskt, bland annat för att jag aldrig vågar presentera mig bara som ”Helena Vanligtnamnsson” i telefon. Alltför många gånger har det lett till en obekväm tystnad i andra änden. Eller en väldigt svävande ton under de första replikskiftena och slutligen: ”Jamen, nu fattar jag äntligen vem jag pratar med!” Vis av erfarenheten presenterar jag mig alltså som ”Helena Vanligtnamnsson, som är mamma till Femtonåringen som går i samma klass som din Pelle” eller nåt sånt. Även när jag ringer folk jag känner väl presenterar jag mig med både för- och efternamn. Vilket också kan bli lite fånigt. En god vän påpekade att ingen i hennes familj känner någon annan Helena, så det räckte så bra om jag presenterade mig med förnamn. Så nu har jag en lista vid telefonen där det står hur jag ska presentera mig: ”Familj X: Helena. Familj Y: Helena Vanligtnamnsson. Flyktigt bekanta: Helena Vanligtnamnsson, som du känner genom att … Kunder: …” Nej, jag skojar. Jag har inte nån sån lista. Dessutom lider jag av telefonskräck, så jag ringer helst inte någon alls utan väntar på att bli uppringd i stället. Och då tänker jag att den som ringer förhoppningsvis vet vem jag är.

Jag vet inte riktigt vad skulle jag heta om jag fick välja själv. (Det vanliga efternamnet har jag visserligen i någon mån valt själv, eftersom jag bytte namn när jag gifte mig. Förut hade jag ett mycket ovanligare efternamn, men det trivdes jag inte med av flera anledningar som vi kan ta en annan gång.) Släkthistorien förtäljer att jag egentligen skulle hetat Carolina efter min mormor, men att mormor blev så ledsen över att det stackars flickebarnet skulle få ett så gräsligt fult och tantigt namn att mina föräldrar ändrade sig. Jag har hemskt svårt att se mig själv som en Carolina eller en Lina (som var mormors smeknamn). Möjligen en Carro. (Ja, inte en Sjukamps-Carro alltså. Jag har en lite mer realistisk självbild än så.) Men hade jag fått välja själv hade jag absolut inte valt Carolina (för långt) och förmodligen inte Helena (för vanligt). Inga kanske? Eller Ylva? Passar jag i de namnen? Jag vet inte. Nej, ärligt talat har jag inte en aning. Brutus är cool som inte bara heter vad han vill utan dessutom vet vad han vill heta.

Vad hade ni hetat om ni fick välja själva?

29 kommentarer:

Anonym sa...

Jag gillar att heta Anna, fast jag alltså blev helt förbluffad när det visade sig vara fler än jag som hette det.
Mitt andra namn är Rebecka, fint förvisso men ungarna i skolan uttalade det Rebenka så det gick bort. Dessutom lär det betyda "tjock liten ko".

Men jag skulle nog fortsätta att heta Anna. Det finns så många bra varianter på Anna också: Anina, Anushska, Annarella ...

En av mina söner önskar att jag hade döpt honom till Nero. Han är nog lite lik din Brutus.

Översättarhelena sa...

Anna: Jag heter faktiskt också Anna! Anna Helena Carolina, närmare bestämt. Och Anna är nog det av mina tre namn jag alltid har gillat bäst.

Anonym sa...

Jag tycker att du skulle passa att heta Ylva. Men Carolina skulle jag ha svårt att tänka mig.

Lustigt det där, vilka namn man passar i. För hade du hetat Carolina så skulle det ju så klart ha funkat. Skulle du också ha varit en annan person? Tanken svindlar!

aequinoxia sa...

Jag skulle egentligen hetat Fredrika, men blev en Sara när jag var en vecka gammal. Och jag har samma telefonproblem. Hur många Sara känner inte folk? Precis. Jag planerade att byta till Fredrika när jag fyllde arton, men just då passade det inte och nu känns det för sent. Efternamnet har jag egentligen valt själv. Det är mormors flicknamn, och det var också planerat sedan länge och blev heller aldrig av. Men så gick jag och gifte mig. Vi ville ha samma efternamn, men hon ville inte ha mitt och jag ville inte ha hennes, så vi började leta oss bakåt i släkten.

Jag har för övrigt jobbat för Brutus Östling en kort period...

Bloggblad sa...

Om man kan heta Inga, kan man väl lika gärna heta Några?

Återkommer i intressant namnfråga - nu piper det från spisen!

Anonym sa...

Jag gillar förresten också att heta Anna. Även om man ibland får finna sig i att kallas "Anna P" för att inte blandas ihop med alla andra annor.

Mitt andranamn är Charlotte, som jag fick för att jag skulle ha ett annat, längre namn att byta till ifall jag inte gillade Anna. Men skulle det inte kännas helkonstigt att byta förnamn?

Översättarhelena sa...

Annape: Jomenvisst, ens person är ju så förknippad med ens namn, så det skulle ju vara helkonstigt. Vi har förresten tänkt lite som dina föräldrar med våra barn: förutom sina tvåstavelsenamn så har de varsitt långt också. Och så ytterligare ett kort vardera. Rättvist ska det vara.
Aequinoxia: Jag hade också planer på att byta namn i tonåren. Till Carolina! Tur att jag inte gjorde det.
Bloggblad: Aoch, vad dåligt! Du är visst lite göteborgare i själ och hjärta.

aequinoxia sa...

Jag skulle egentligen fortfarande kunna tänka mig att byta, men det är för många människor i mitt liv som inte skulle vänja sig. Jag skulle också mer än gärna ge en eventuell dotter namnet Fredrika, men det har jag fått acceptera att det inte kommer att hända.

Men jag har funderat mycket över hur mycket av ens personlighet som är knuten till ens namn.

Anonym sa...

När jag firade 40 med två jämnåriga skapade vi ett kollektiv som fick namnet BERLEM. Vi gjorde oss nämligen nya namn genom att kombinera ett av våra andra förnamn med mammas efternamn som ogift. På detta sätt förvndlades jag från en vanlig Håkan Karlsson till en mer udda Bengt Ekstedt. Genom att kombinera våra nya initialer hade vi alltså namnet på vårt konsnärliga kollektiv.

Och vilken fest det blev! (Om jag får säga det själv.) Däremot skulle jag inte vilja heta Bengt dagligdags, bland annat eftersom min käre far heter det.

Anonym sa...

Jag tycker du passar bra som Helena, det är på något sätt rätt färg.

Själv har jag aldrig tänkt mig in i att heta något annat. Tycker det känns otroligt att man heter något överhuvudtaget.

Anonym sa...

Byta namn .. nä, det skulle ta hundra år innnan jag började lystra till det nya och så länge kan vi inte vänta. Jag behåller mitt pignamn. Däremot är jag nöjd att ha kunnat byta efternamn till ett som ligger längre fram i alfabetet; då blir man placerad långt fram i kön när det ska vara bokstavsordning. Och före de flesta ev. medarbetare när man tillsammans har skrivit nåt som hamnar i Libris' katalog! Ha!

Bloggblad sa...

Jag har ett mycket ovanligt efternamn (vi är 10). Det är bra på det sätt att folk minns mig - utseendet glömmer de, ofta kommer samma person och presenterar sig flera gånger (med lite tid mellan förstås) och när jag säger mitt namn, säger de: javisst, ja!
Men ibland skulle jag vilja gömma mig bakom ett vanligt son-namn och vara lite lagom anonym.
Jag är ganska trött på spexiga kommentarer... notblad, rakblad, vilken sida? osv.
Men fördelarna med att vara helt ensam om min kombination överväger.

Att förnamnet är starkt förknippat med ens person märks tydligt om jag råkar säga fel namn till en elev - vilken effekt det blir. Gapskratt utan dess like... även om namnen är av samma typ.

Göteborg har jag faktiskt inte bott i - man kan ha knäpp humor ändå :)

Anonym sa...

Jag heter Chalotte Lilly Elisabeth men kallas för Lotten. Och jag vill bara heta Lotten. Borde faktiskt lägga till det allra först -- före Charlotte.

Även jag bytte från ett ovanligt (Stenson) till ett vanligt (Bergman). Har ännu inte riktigt hämtat mig, om sanningen ska fram.

Mina barn har fått många namn, i bokstavsordning är de: Carl, Edward, Erik, Gottfrid, Ida, Jakob, Johanna, Lilly, Matilda, Moa, Oskar, Per, Sigge, Sofia och Sten.

Den som har flest namn när han dör, vinner?

Ataharis sa...

När jag var i tonåren ville jag byta mitt trista dubbelnamn bestående av två vanliga och tråkiga (i min mening) ursvenska namn. Stella, ville jag heta. Fast Rebecka stod högt i kurs också. Före högstadiet hade jag aldrig träffat någon med samma namn som jag, men ändå rann tanken på att byta mitt namn ut i sanden.

Mina föräldrar hade ändå den goda smaken att stava mitt namn med C, något som idag rimmar väldigt bra med mitt ovanliga efternamn (vi är bara fyra i Sverige, och sen finns det en hel klan i Skottland som vi inte är släkt med men upptäckte via Google!). Idag har jag växt i mitt namn och har väldigt svårt att änka mig att byta. Det är ju jag. Även om det vore lättare att heta något annat när jag är utomlands. Min mamma heter Yvonne och hatade det intensivt när hon växte upp, men säger samma sak nu. Vad skulle hon annars heta? Hon ÄR ju Yvonne. Visst är det märkligt att ens namn ändå är en så tydlig del av identiteten?

När vi ändå är inne på det, bloggnicket blir också en del av min bloggidentitet - växer man lika mycket in i det?

Kul idé Håkan hade! Cecilia Stenberg skulle jag heta då. Jag tycker det låter ganska fint faktiskt. Får ta pappas pojknamn eftersom det är mammas flicknamn jag bär nu. Svårt att tänka mig byta ut mitt efternamn, men man vet aldrig... Beror på vad bytet innebär?

Översättarhelena sa...

Å, vad många kul namntankar.
Enligt Hakkes system så skulle jag heta Anna Nilsson eller Carolina Nilsson. Fast helst skulle jag vilja ha min farfars första efternamn, Amandusson. Han och hans fem (sex?) bröder bytte tyvärr ut det mot ett annat namn när det blev omodernt med son-namn på 20-talet nån gång.
Trulsa: Stella hette min bästa vän på gymnasiet. Jag tycker också att det är ett väldigt vackert namn!
Lotten: Tre namn vardera, va? Rättvist och bra!

Anonym sa...

Mitt efternamn då. Toss. Det glömmer inte folk i första taget, men det är tydligen väldigt svårt att stava (jag får ofta brev till Torsk, Toast eller Tuss) och svårt att inte fnissa när man säger det. Det kommer från Tossebergsklätten och är min morfars farfars soldatnamn. Det tog mig över trettio år att acceptera det någorlunda. Inte kunde jag byta till min pappas namn heller, av olika anledningar, så det var bara att bita ihop.

När jag började blogga (eller snarare skriva online) insåg jag att det var lika bra att gå ut stenhårt med hela namnet med en gång. Jag skulle aldrig klara att vara anonym, är alldeles för svamlig :)

Översättarhelena sa...

Anna: Eller tossig kanske? Ursäkta, kunde inte hålla mig, men jag inser att du har hört det tusen gånger! Min tandläkare när jag var liten hette faktiskt Toss - kan det vara en släkting? Han brukade presentera sig och sin fru så här:
Mitt namn är doktor Toss, och det här är min fru Tossan.

Anonym sa...

Anna Toss: Det finns en väldigt vacker barnbok, Tigerresan tror jag den heter, enngelsk författare som jag som vanligt har glömt namnet på. Nåväl: Huvudpersonen är en tiger som heter herr Toss. Han måste vara släkt med dej! Häftigt att var släkt med tigrar!

Anonym sa...

Helena: du gissade rätt, jag HAR hört "tossig" några gånger ... fast troligen inte lika många gånger som "Anna du kan väl stanna", "Anna Anakonda" eller "Anna panna stekte fläsk". Den där tandläkaren är alldeles säkert någon av mina kusiner eller sysslingar, de är läkare eller tandläkare allihop, utom en som sjunger opera.

Tigerråttan: Väldigt häftigt faktiskt! Och jag är dessutom själv tiger (enligt kinesiska zodiaken) och bor ihop med en tiger, samt en katt, en orm och en apa. (Grisen har flyttat hemifrån.)

Bloggblad sa...

Anna: Jag har hört att det i Motala fanns en Toss och en som hette Hoppe. OCH - det lär ska vara sant att Hoppe presenterade sig först när de träffades :)

Lotten: Tog fantasin slut vid S? Förresten, är det ett barn som fått 14 namn, eller har du så många barn? :)
Mamman till en av mina elever har 17 syskon, så - vad väntar du på?

Studiomannen sa...

Jag känner en kille som fick post märkt "Per Mord". Det var ett efternamn som hette duga. En tjej som heter Karin fick förnamnet Kvarn av Nordbanken. Mitt gamla soldatefternamn är väl det som jag mest grunnat på. Barn kan vara så elaka och jag blev retad en del för mitt efternamn som liten. För att inte tala om hur ofta det blivit fel med stavningen när andra skrivit. Nu vill jag ha både mitt förnamn och efternamn.

Men jag kan inte smälta att den goda lakritskolan som bar mitt namn bytt namn till kick. Grrr!

Anonym sa...

Kom hit via... ja, någon av alla dessa bloggar som jag egentligen inte har någon anknytning till alls.

I vilket fall som helst: jag är lite av en namnfetischist; jag vill inte ändra mitt eget namn på något sätt (du tycker att Helena är vanligt, vilket är intressant, för i min generation - den, eh, efter Generation X - är det knappt någon som heter det), men jag har fullt klart för mig vad mina möjliga barn ska heta. (Jag tillhör skaran som är rätt trött på alla "unika" namn. Gul är för guds skull en färg!)

Dessutom ligger mina namn bra i munnen - Helena Anna Maria. Vanligt, kanske, men jag har ett tyskklingande efternamn som få kan uttala korrekt (de där "ch"-ljuden har icketysktalande svårt för, tydligen).

För övrigt är ju du hysteriskt rolig.

Anonym sa...

Jag kunde ha varit en Susanna - fast jag fick som tur var det ståtliga namnet Helena! Dessutom heter jag Birgitta, efter farmor som heter... Birgit. Men det var tantigt och fult och därför blev det Birgitta. Öh.

Cruella är toppen annars!!

Anonym sa...

Namn är alltid roligt att prata om. Men jag undrar en annan sak. Det gäller telefonskräck. Jag lider också av det, men inte när det gäller att själv ringa upp. Det är när telefonen ringer som skräcken sätter in. Jag avskyr att svara. Finns det fler som jag därute?

Anonym sa...

Cecilia Stenberg och Carolina Nilsson minsann. Nu blir jag ju avundsjuk som inte själv har något C-namn att byta till. Men det är klart, det är ju skönt att slippa heta "Chalotte" som Lotten. (Om hon inte bara råkar vara en felstavande charlatan...) :D

Anonym sa...

Kan du inte heta Håcan eller Hacce?

Anonym sa...

När Carl-Jan (som är ett hysteriskt roligt namn för lättroade namnintresserade personer som jag) blev känd började jag tänka på mig själv som Krist-Jan ibland. Krist-Jan Glanfisk. Oj, vad annorlunda jag blev.

Elisabet. sa...

Själv heter jag Elisabet, bara Elisabet och å, vilket elände i skolan när alla hade minst två ytterligare namn!
Min storasyster hade på 60-talet en bok med titeln "Hoppla Carina!", det var väl nån hästbok förstås, och det namnet tyckte jag var hur fint som helst!
Jag gifte mig till Eikedahl i efternamn. Skilde mig och tog tillbaka mitt flicknamn, Nilsson.
Det ångrar jag ibland. Efter att i mer än halva mitt liv ha hetat Elisabet Eikedahl, så känner jag mig efter fyra år som ensamseglare inte riktigt som en ... ja, Nilsson.
Barnen har enkla namn, Maria och Anna. Ett namn bara. Men så kom ju sonen långt efter de övriga och då drämde vi till med tre; nu skulle vi bli som vanliga människor ..-)

Anonym sa...

Jag känner flera som har bytt namn till något hyggligt ovanligt. Det är inte särskilt konstigt egentligen: varför skulle just ens föräldrar vara de mest lämpade personerna att bestämma vad man skall heta? En bytte från Anders till Mars (och sedan tillbaka igen, efter ett tag, då han åter tog Anders som tilltalsnamn men behöll Mars som ett namn), som i den romerske krigsguden. En annan döpte sig till Elric. Själv är jag rätt nöjd med mitt namn, men det kan vara lite förvirrande ibland, när man heter Vanligtnamn Vanligtnamnsson.

Mina tolvåriga lillasyster funderar på att byta tilltalsnamn till Elsa. Det skulle kännas en aning anakronistiskt.

//JJ