2007-01-29

Om kroppshårets utbredning och avlägsnande

Del 2: Avlägsnande

Nu är det ju i de allra flesta fall så att man inte vill gå omkring och se ut som någon från Apornas planet. Eller som den felande länken i Darwins utvecklingsteori. Så lurvet måste bort på något vis. Åtminstone på sommaren. På vintern tycker jag oftast bara det värmer skönt och ägnar mig bara åt hårborttagning vid de sällsynta tillfällen när jag ska ha tunna strumpbyxor.

Vilket osökt får mig att tänka på nyårsafton förrförra året. Vi har ett särskilt system för nyårsfirande som – i kortversion – innebär att vi är en hel massa människor som travar runt och gör små strandhugg hemma hos varandra. Hela firandet inleds med glögg hemma hos Herr G. på eftermiddagskvisten, och sen tågar alla i samlad tropp till Packhuskajen för att titta på GP:s fyrverkeri. Därefter går man hem till oss och äter oxfilé med rödlökssås. Det innebär att denna rätt i princip ska vara klar innan man ger sig iväg till glöggdrickningen. Det lyckas sällan fullt ut, om man säger så. Just denna nyårsafton var jag tvungen att stanna hemma i köket medan resten av sällskapet gav sig iväg till glögg och fyrverkeri. Detta brukar inträffa vissa år, och jag har inget direkt emot det. Det är riktigt mysigt. Jag pysslar lite med oxfilén och letar efter dukar (”Nämen, den här har ju fortfarande kvar stearinet från förra nyårsafton!”) och provsmakar vinet (”Helt okej. Det här också. Det här var faktiskt inte heller dumt.”) innan hemmet återigen invaderas av uppsluppna festdeltagare. Så gick det till även denna gång. När det var någon kvart kvar tills gästerna beräknades anlända fixade jag till hår och smink och satte på mig en klänning (ärmlös) och strumpbyxor (tunna). Och upptäckte i samma sekund fågelbona i armhålorna och de tillplattade buskagen på benen. Hoppsan, här gällde det att handla snabbt och rådigt. Att helt enkelt välja en annan klädsel föll mig inte in (i själva verket var det först nu som den lösningen slog mig). Nej, här skulle det minsann avhåras. Jag bestämde mig för att det snabbaste sättet nog var sån där illaluktande Veet-kräm och smetade genast in kroppsdelarna i fråga med denna gröna smörja. (Ja, jag klädde ju av mig först förstås.) Precis då pep stektermometern i oxfilén. Har ni plockat ut oxfilé ur ugnen med hårborttagningskräm under armarna nån gång? Testa det annars. Gärna med publik. Det var nästan lite slöseri att ingen såg mig där jag sprang fram och tillbaka mellan badrummet och köket (ja, de tjocka oxfilébitarna måste ju stanna i ugnen längre än de tunna, så det blev flera vändor!) iklädd endast trosor, men med ben och armhålor läckert täckta av ett tjockt lager ljusgrön smet. Men oxfilén blev god och benen släta, och om såsen hade en lite lustig bismak tror jag absolut inte det hade något samband med klickarna av grön Veet som satt under mina armar när jag rörde om i den.

Detta var alltså egentligen en utvikning. Men jag tror det får räcka för i dag. På så sätt håller vi spänningen uppe: Hur gör jag i vanliga fall? Är det grön ektoplasma som gäller även då? Eller kör jag old-school, dvs. med hyvel?

Missa alltså inte nästa spännande avsnitt: Avlägsnandet igen!

2007-01-28

Om kroppshårets utbredning och avlägsnande

Del 1: Utbredning

I förrgår var det faktiskt, tro det eller ej, kroppsbehåringens dag! I går var det alltså annandag hår, och i dag blir det då … låt mig tänka … en helt vanlig hårdag. Dålig hårdag eller bra hårdag. Beroende på om hårgudarna just i dag har valt att stå dig bi eller inte.

Den som har läst här på bloggen ett tag har kanske märkt att jag har en lätt fixering vid hår. Delvis kan det bero på att jag själv är ett osedvanligt hårigt exemplar. Dock inte överallt: Man skulle kunna säga att jag har perifer behåring. Hår i ytterkanterna av kroppen, liksom. Rejält med hår på huvudet. Och riktigt ludna underben. Det är de som ibland har gett mig epitetet ”kvinnan med inbyggda moonboots”. (Fast om jag ska vara ärlig så är det mest jag själv som brukar säga det.) Au naturel ser alltså mina ben ut ungefär så här:

furboots
Bilden är fingerad.

Min make däremot, han har central behåring. (Vilket inte på något vis ska förväxlas med centrallyrik.) Där jag är som hårigast är han alltså som kalast: på hjässan och underbenen. Det mesta däremellan är dock tättbevuxet. Tänk er att Chewbacca hade satt på sig en gammaldags herrbaddräkt och sen rakat alla kroppsdelar som stack ut. (Utom ögonbrynen.) Ungefär så.

chewbacca
Chewbacca är killen till vänster.

Som par är så skulle man alltså kunna säga att vi är behårade enligt principen om komplementär distribution! (Detta är bara ett allmänt konstaterande och inget ni andra behöver eftersträva för att nå framgång i societetslivet.)

Missa inte nästa avsnitt: Kroppshårets avlägsnande

2007-01-26

Här ska bloggträffas!

Bloggare, kommentatorer, allmänna hangarounds, beundrare och andra som känner sig manade ses på torsdag den 1 februari klockan 19 på klassikern Glada stinsen på Rosenlundsgatan 23 (precis bredvid ingången till Södra station), där Petra har varit så rasande gullig och bokat bord. Inte mindre än åtta stycken glada bloggare och kommentatorer tros dyka upp: Jag, Petra, Lotten, Annika, Anna, Ingrid, RS (Kulturbloggen) och Ica.

Är det någon mer som känner ett oemotståndligt behov av att frottera sig med detta sällskap så är ni givetvis extremt välkomna. Skriv bara här i kommentarerna, så fixar Petra ett större bord! Simsalabim bara!

Förresten, jag har förstått att vissa, exempelvis Ica, inte känner sig fullständigt säkra på hur man hittar i överallt i huvudstaden. Om du eller någon annan vill ha mitt mobilnummer för säkerhets skull, så mejla mig på oversattarbloggen snabel-a gmail punkt com, så ska vi säkert kunna lotsa varandra rätt. Haha, trodde ni ja! Här har ni kvinnan som fortfarande går vilse i den stadsdel där hon har bott i sjutton år. Men mejla mig ändå, så skickar jag mitt mobilnummer – så kan vi trösta varandra när vi har gått vilse.

Som om det inte var nog med trevligheter så blir det dessutom bloggbrunch den 3 februari! Läs mer om den hos Studiomannen.

2007-01-25

Kallt? Då skulle ni varit med under kriget!

Fast det var ju för all del inte jag. Men min barndoms vintrar i Småland, de var kalla de också. Det var alltid tjugo minusgrader. I månadsvis. Och massor av snö. Tjugofem grader kallt var inte heller särskilt ovanligt. Men det allra kallaste jag har varit med om, det var i Jokkmokk i februari 1980. (Eller var det kanske 1981? Minns inte riktigt.)

I går kväll råkade jag missa en spårvagn, och eftersom det inte var särskilt långt att gå så gjorde jag det, fast jag inte direkt var klädd för promenad i svinkallt väder. (Jag saknade bland annat ett av mina favoritplagg – långkalsonger.) Alltså, nu bor jag ju i Göteborg. Svinkallt väder är här lika med minus sex grader. Jag har upplevt minus fjorton ett par gånger under mina sjutton år här i stan, men då var det nästan undantagstillstånd. Alltnog, under denna stelfrusna promenad, där jag emellanåt kastade en blick över axeln för att försäkra mig om att ingen såg hur jag stapplade fram i en lätt bredbent jag-har-gjort-i-byxan-stil för att inte halka i backarna, under denna promenad så drabbades jag plötsligt av ett rent kroppsligt minne av den där kylan i Jokkmokk. Ni vet, när det är riktigt kallt så gör det ont. Det sticker och värker. Värst brukar det vara i låren. Så även igår. Och då mindes jag precis hur det kändes i Jokkmokk.

Det var bara det att det var trettio grader kallare då. Fatta: det var trettiosex grader kallt. Det är svinkallt. Jag och dåvarande pojkvännen – som dessutom hade släkt i Jokkmokk – hade hängt med ett gäng kompisar från en folkhögskola (som vi inte själva gick på) på en resa till Jokkmokks marknad. Jag hade dunjacka och långkalsonger. Väl rustad för kyla. Trodde jag. Tills jag kom dit. Jeans med långkalsonger under? I trettiosexgradig kyla? Det funkar inte, kan jag berätta. Jokkmokksborna hade skoteroveraller, skoterkängor och pälsfodrade mössor med öronlappar. Jag minns att jag köpte mig en stickad mössa på marknaden. (Hade jag åkt dit utan mössa alls? Är det möjligt? Jag minns inte.) I övrigt minns jag nästan bara den där känslan av att låren när som helst skulle brinna upp av kylan. Nej förresten: jag minns också att pojkvännens släktingar bjöd på kaffekask. Det tyckte jag var rätt exotiskt.

2007-01-23

Lite insidesinformation från P3 Guld

I morgon (onsdag) klockan 20.30 får ni inte missa P3 Guld-galan på teve! Då har ni chansen att se min trettonåring sjunga i jättekören bakom Mando Diao. Trettonåringen hälsar för övrigt att basisten i Mando Diao är jättesnygg men inte lika snygg som Timbuktu, att en artist som kallas Juvelen är lite skum men i alla fall kan stå på ett ben samtidigt som han spelar gitarr och att Anders i Anders och Måns är otroligt lång och har lika rolig dialekt som på teve.

mando
Vilken är basisten?

2007-01-20

Tips för hungriga!

Stämmer detta på dig:
- Du är snart sexton
- Du är kille
- Du har växt väldigt fort på längden

Ja, då behöver du väldigt mycket mat för att bredden så småningom ska komma ikapp. Men eftersom den inte har gjort det ännu så kan det vara svårt att få plats med all mat man behöver. Då kan man helt enkelt göra så att man tar en vilopaus mitt i måltiden.

sexton

Sen är det bara att fortsätta äta igen! Har du dessutom problem med att få byxorna att sitta uppe på en anständig höjd? Lugn, så småningom fyller du säkert ut dem bättre.

2007-01-19

Dagens tre glädjeämnen. Och en fråga.

Glädjeämnena först:

1. Biljetterna kom med posten tillsammans med detta vackra kort (notera den violetta fläcken av okänt ursprung):

stenbockskurir

Lotten hämtade biljetterna åt mig, men jag måste ju påpeka att hon gjorde det av helt filantropiska skäl, eftersom hon inte ens kan följa med på konserten själv. (Psst: Hon fyller nämligen år just den dagen!) Filantrop är för övrigt ett av de svåraste ord jag vet. Just därför känner jag ibland ett inre tvång att använda just det ordet. Oftast kommer jag dock inte på vad det heter utan säger antropolog eller i värsta fall antroposof. Nu måste jag träna lite: filantrop, filantropisk, filantropi, antropo… äsch. Nå i alla fall: den som vill hänga med mig på finkultur den 2 februari behöver alltså inte sörja! Det finns fortfarande hopp!

2. Jag fick mejl om att jag ska få testa en kamera:

smartson

Och det ska jag alltså göra fast jag inte ens får betalt för det. Jamen, varför gör man det då? Jo, jag tycker faktiskt att det är roligt! Lite bekymrar det mig dock att jag uppenbarligen i ett stressat ögonblick har presenterat mig som tonårsmamma. Alltså, en tonårsförälder, det är ju otvivelaktigt någon som är mamma eller pappa till en eller flera tonåringar. Men en tonårsmamma? Är inte det en tjej som hoppar av skolan mitt i gymnasiet för att hon blir gravid? Eller?

3. Jan Olhagers Logistiklexikon. Alldeles gratis för envar som vill slå upp logistiktermer, vilket jag har velat väldigt mycket den här veckan. Sällan har väl ett logistiklexikon glatt en människa så mycket. I själva verket har det inte bara varit ett av dagens glädjeämnen utan en källa till glädje hela veckan.

Och så frågan:

Det blir bloggträff i Stockholm den 1 februari! Petra föreslår att vi träffas på Paus eller Två, som båda ligger på Rörstrandsgatan. Är det någon som har erfarenhet av dessa båda hak och kan rekommendera någotdera?

2007-01-18

Tjenare på er alla ekenkisar och ekenbönor!

Eller heter det inte så nuförtiden kanske? Fast det tror ju vi kållar och ador att det gör. I vilket fall som helst så kommer jag att hedra kungliga hufvudkommunen med min närvaro i början av februari, och nu verkar det arta sig till en bloggträff torsdagen den 1 februari!

Petra och Annika är på! Lotten och Studiemannen funderar också på saken.

Men var ska vi vara, var ska vi vara? Jag som inte har varit i Stockholm sen jag lurade mig in med falskleg på Café Opera. (Äsch, nu ljög jag igen.)

2007-01-16

Hjälp önskas! Särskilt av stockholmare! (uppdaterat)

Alla mina bloggläsare är ju jättesnälla, det vet jag. Nu skulle jag behöva lite hjälp av någon som är lite extra snäll, lämpligen en stockholmare eller någon annan typ av mälardaling. Det är nämligen så att jag har gått och vunnit två stycken biljetter till Daniel Hardings premiärkonserter på Berwaldhallen. (Harding är alltså Sveriges Radios symfonikers nye chefdirigent, om nu någon skulle ha missat det. Men såvitt jag förstår så har det varit en ganska massiv reklamkampanj på kollektivtrafiken i Stockholm, så alla kanske är införstådda?) Detta är särskilt kul eftersom det är jag som har översatt artiklarna om Daniel Harding på Berwaldhallens hemsida. Så jag tycker nästan att jag känner honom litegrann!

Det jag nu behöver hjälp med är att hämta ut biljetterna. De måste nämligen hämtas i Berwaldhallens biljettkassa senast på fredag 19 januari. Den som hämtar ut dem måste visa upp SMS:et som jag fick som bevis på att jag hade vunnit biljetter. Jag har dock fått lov av biljettkassan att vidarebefordra SMS:et till någon som hämtar ut biljetten åt mig. Av de fyra premiärkonserterna hade jag tänkt mig att gå antingen den 2 eller den 3 februari. Och eftersom jag har vunnit två biljetter så kan den som är snäll och hämtar ut biljetterna få följa med! (Fast det är förstås helt frivilligt. Jag kan också bjuda på en öl eller två om det faller den snälle biljetthämtaren mer i smaken. Man behöver dock inte vara rädd för att gå på konsert med mig: jag ser helt normal ut och beter mig (ofta) som folk.)

Är det någon som kan tänka sig att vara så rasande snäll och hjälpa mig, så kan du väl mejla ditt mobilnummer till oversattarbloggen punkt snabel-a punkt gmail punkt com. (”Punkt” ska alltså ersättas med en punkt och ”snabel-a” med ett snabel-a, och mellanslagen ska bort, men det fattade ni säkert.) Då kan jag vidarebefordra SMS:et som du ska visa upp i biljettkassan på Berwaldhallen.

Och när jag ändå ska till Stockholm: är det några kuliga bloggträffar på gång? Omkring 1–2 februari eller så?

Uppdatering:
Mejladressen ovan är såklart fel. Det ska givetvis vara: oversattarbloggen snabel-a gmail punkt com!

Men biljetterna är nu avhämtade av den alltid lika pålitliga Lotten!

2007-01-15

Väktare vaktar visst vimsigt?

Som jag säkert har nämnt förut (jag har en förmåga att upprepa mig) är jag inte vidare förtjust i svenskarnas favoritfritidssyssla: att åka till Ikea. Det är så stort. Och så mycket folk. Och så många saker. Jag blir lite yr i huvudet av sånt. Ändå hamnar man ju där titt som tätt. Igår gjorde jag det, trots att jag utöver min vanliga motvilja hade en sån där sprängande huvudvärk som infinner sig när man äntligen ska vara ledig efter en ovanligt hektisk vecka.

Den här gången var det trettonåringen som behövde nya förvaringskartonger för att få ordning i sitt rum, och vilken tonårsmoder kan motstå det argumentet? Inte jag. Huvudvärken hölls i schack med lite fler Panodil än den rekommenderade dosen. Trettonåringen och hennes bror – som ville följa med – lovade att vi inte skulle titta på allt utan bara handla det som skulle handlas.

Vi hittade rätt sorts kartonger, tittade bara lite på miljöerna (tur att det finns soffor man kan sitta i medan barnen studerar finesserna i köksskåp och garderober) och betalade. Vid utgången ville tonåringarna ha korv och läsk, och vad sjutton, det är ju ett billigt och enkelt sätt att få dem att äta nånting överhuvudtaget mellan frukost och middag på en söndag. Jag tycker varken om korv eller läsk, så medan barnen köade vid korvdisken tog jag en titt på de där hyllorna som numera finns vid utgången på de flesta Ikeavaruhus. Ni vet vilka jag menar. Där de har lite godisdalahästar, älgkorvar och färdiga middagskit för stressade familjer som har just har handlat soffan Klippan i stället för att trilla köttbullar hemma.

Jag går lugnt och stillsamt och studerar svenska lantchips, frysta potatismospellets och burkar med lingonsylt. I bortre änden av gången som jag befinner mig i står en väktare. Jag går vidare till nästa gång och tittar på lax och gravlaxsås. Väktaren har nu förflyttat sig till den gången i stället. Jag går lite hit och dit bland pasta och pesto. Väktaren följer efter. Jag går i kringelikrokar. Väktaren går i synkroniserade kringelikrokar.

Då ser jag att barnen nu har fått sin korv och läsk och står vid ett bord i andra ändan av lokalen och äter. Jag överger renskaven och kardemummaskorporna och går bort och gör barnen sällskap. Jag berättar för dem om den underlige väktaren, och vi lägger fram olika teorier om anledningen till hans beteende. Ser jag skum ut? Nej, det gör jag väl inte? Har väktarna i uppgift att slumpmässigt punktbevaka var sjuttonde kund som går ut genom kassan? Vi hade inte hunnit längre förrän barnen nickar åt något bakom min rygg. Och mycket riktigt. Väktaren har placerat sig med båda fötterna stadigt på golvet, två meter från vårt bord.

När korven är uppäten bestämmer vi oss för att göra ett litet test, så vi går inte direkt till den närmaste utgången utan tillbaka till de sega bilarna och kaviaren. Det innebär att vi måste trava tvärs över hela lokalen och förbi korvförsäljningsdisken. Vi kollar runt lite vimsigt bland hyllorna. Och jodå, väktaren följer efter på samma lite vimsiga vis.

Är det någon som kan förklara detta mystiska väktarbeteende för mig?

ljusstake
Ojdå, jag råkade visst köpa en ljusstake i alla fall.

2007-01-11

Den som söker ska (inte alltid) finna

Emellanåt roar jag mig med att läsa igenom besöksloggarna från Susnet för att se hur mina besökare har hittat hit, det vill säga de som bara har råkat hamna här genom att googla på ett eller annat. Detta är en föga originell sysselsättning, fast kul. Här kommer några favoriter från de senaste två veckorna:

- Mullig kvinna. (Du kom nog väldigt fel, är jag rädd för …)
- Galen och omgiven av dåliga rådgivare. (Hmm, kan ligga något i det.)
- Bussreseledare. (Men inte har jag väl någonsin skrivit om bussreseledare?)
- Kända jeansbärare. (Öh?)
- Basketlinnen. (Se även nedan.)
- Coiffure mullet. (Franska för hockeyfrilla. Välkommen, kära franska hockeyfrillefantast!)
- Öronproppar gasmask. (Snälla ni, detta är väl inte en [viskar och försöker lura sökmotorerna] p*e*r*v*e*r*s böjelse?)
- Håriga. (Håriga vaddåförnåt om jag får vara så näsvis?)
- Michael Möllenbeck. (På tal om håriga?)
- Roliga tipspromenader. (Now we're talking! [Gnuggar händerna av förtjusning.])
- Sverka. (Har ju alla tidningar skrivit om i veckan. Det var inte jag som hittade på det, men det var åtminstone jag som skickade in tipset till Språkrådet.)
- Mats Larsson Philemon. (Jag säger inget!)
- Mats Larsson Dung. (Jag tiger fortfarande som muren.)
- Fulaste frisyrer. (Jaa! Min specialitet!)
- Bilder på klädesplagg från 1970. (Vänd er med förtroende till Lotten nästa gång!)
- Korgboll kläder. (På tal om basketlinnen?)
- Jag har klippt mig jättekort. (Kul för dig, det har inte jag.)
- Grattis på födelsedagen Gud.
- Håriga ben. (Jag visste det!)
- Översätt hopplöst till danska. (Okej då: Håbløst.)

2007-01-05

Att bli sist är också att vinna en smula

Alla andra har svarat för länge sen på bloggenkäten. Alla fyndiga svar är upptagna. Jag satsar på att bli sist och ofyndigast! Att vara mest epigon är också lite unikt.

BLOGGVÄRLDSBLOGGENS BLOGGENKÄT, 2006

1. Hur länge har du bloggat?
Man vill ju jättegärna ha varit en av de första, men ljuger gör jag inte, åtminstone inte om det är lätt att kontrollera sanningshalten i mitt påstående. (Även om just denna fråga inbjuder till att tänja en smula på sanningen.) Faktum är alltså att jag inte har bloggat alls länge. Sen i våras tror jag. Och inte hade jag några kuliga små nätdagböcker innan dess heller.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Konstig kommatering i den frågan. Jag tror att Lottens blogg var min sinnebild av bloggar. Jag tror i själva verket att den fortfarande är det.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Se föregående fråga!

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
De är väldans pretentiösa. Det blir gärna så när jag börjar med något. Från början hade jag tänkt att den här bloggen skulle handla om språk och översättning, och den ambitionen orkade jag upprätthålla i kanske fyra–fem inlägg. Det finns ju så mycket annat småtrams här i livet som man kan intressera sig för.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Sjuttio kanske. Det låter ju inte riktigt klokt! Men för det första läser jag väldigt fort (skrytvarning! men det är verkligen sant), och för det andra så struntar jag i att läsa bloggar överhuvudtaget i någon vecka emellanåt.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Varför inte fråga så här i stället: Hur många procent av de bloggar du läser är trashbloggar och hur många är glamourbloggar? Inte vet jag, blir svaret på båda frågorna. Det är ju en glidande skala.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lisa, även känd som Matälskaren. Fast egentligen vet jag inte om själva bloggaren är så himla olik mig, men bloggen är väldigt olik min. Hon skriver nämligen huvudsakligen om mat, vilket man inte direkt kan påstå att jag gör. I bästa fall äter jag mat, och hade jag inte haft familj så hade nog risken varit överhängande för att jag även skulle råka glömma det emellanåt.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Jag måste även här svara Lotten. Hon håller dessutom med, vilket gläder mig mycket! Får jag säga en till? Då säger jag Anna Toss.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Maken och tonårsbarnen tycker nog att det är lite småkul. Övriga delar av tjocka släkten vet inte om det. Vissa vänner, bekanta och kolleger läser min blogg och uppskattar den (säger de i alla fall).

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det har jag faktiskt ingen aning om! Hallå där, skåningarna, blåsardamerna, läsecirkelgänget och ni andra, vad tycker ni? Är jag mig själv? Är jag någon helt annan? Vem då i så fall?

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
På en fråga som är formulerad på det sättet kan man ju bara svara en sak: Ja. Eller möjligen: Nej.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar aldrig om insektslivet i Sydamerikas djungler. Jag bloggar heller aldrig om custombyggda motorcyklar. Inte heller bloggar jag om hängflygning eller tiodans eller torrnålsgravyr. I alla dessa fall beror det på att jag inte vet något om respektive ämne.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Till sisådär 23 procent, tror jag.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nej, det tror jag inte. Herregud, vad många frågor det här börjar bli.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Japp, jag har träffat några stycken. De var lika trevliga som jag hade trott. Nej, ännu trevligare faktiskt!

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Jag tror att det kan vara extremt skadligt för brottslingar i organiserade kriminella gäng att blogga om hur de tänker slå till mot det rivaliserande kriminella gänget nästa gång. Risken finns då att det rivaliserande gänget hinner slå till först. Det kan vara jätteskadligt.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Jag har aldrig blivit sårad, fast en gång fick jag en kommentar som jag blev lite arg över. Jag hanterade det genom att säga till mig själv att den kommentatorn var en idiot som jag inte behövde bry mig om. Tyvärr lyssnade jag inte på det utan fortsatte att vara arg en stund till. Sen gick det över.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja, en gång skrev jag en kommentar som jag ångrade i en blogg. Den var inte på minsta sätt elak eller sur utan råkade bara handla om något som jag hade lovat en person att inte avslöja för en annan person, vilket jag för en sekund råkade glömma! (Risken att någon av de inblandade personerna skulle läsa just denna kommentar var visserligen minimal, men ändå. En kändis var inblandad, och då kan ju ryktena spridas snabbt på Internet.) Men jag mejlade snabbt som ögat till blogginnehaverskan som lika snabbt tog bort kommentaren. Puh!

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det tar en del tid (vilket är något jag har mycket ont om).

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Uschianamej, vad tråkigt det börjar bli att svara på de här frågorna nu. Snart blir det som när marknadsundersökningsföretag ringer och vill att jag ska svara på en enkät om mjölkförpackningar eller nåt annat angeläget ämne. Jamen, det kan ju vara lite kul, tänker jag, och säger ja. Och så är det lite kul i femton sekunder ungefär. Sen tappar jag koncentrationen och börjar tänka på något annat och svarar fullständigt slumpmässigt och självemotsägande på ett antal frågor tills jag hör hur förvirrad intervjuaren börjar låta. Då skärper jag till mig igen. Vilket jag alltså gör nu. På a) svarar jag ja, och på b) svarar jag också ja.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Den som ännu inte har fattat att bloggarna är en maktfaktor att räkna med inom snart sagt varje tänkbart område är ett ruttet ägg eller i alla fall en gammal stofil.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag tror inte att själva bloggskrivandet har betytt särskilt mycket egentligen. Däremot tycker jag att det är enormt roligt med alla kommentarer! Bloggandet fyller faktiskt en social funktion för en ensamjobbare som jag.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Ungefär detsamma som på föregående fråga.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Jag får nog svårt att hitta fem som inte redan har svarat. Och om jag hittar fem såna så är det nog så att de har låtit bli att svara för att de inte har lust.