2009-10-29

Nattlivet i Kavalla

Vi är alltså tre kollegerslashkompisar som är i Kavalla en vecka. Alla tre är kvinnor i den där åldern som man med en lätt eufemism brukar kalla "mitt i livet", vilket i klartext betyder att det inte alltid är så lätt att få tiden att räcka till. Nu är ju mina barn rätt stora och väldigt självgående (maken också för den delen, självgående alltså), men de två andra har lite mindre barn än jag (och när jag tänker närmare på saken så har de faktiskt lite mindre makar än jag också). I vilket fall som helst så är vardagen ganska fulltecknad. Här i Kavalla tonar allt sånt bort i ett vackert egeiskt dis. På dagarna jobbar vi visserligen, och jag kan intyga att man får en hel del gjort när alla vardagsbestyren inte kräver sitt. Men det kanske inte är så spännande att läsa om det? Desto mer spännande är det säkert att få veta hur tre kvinnor mitt i livet tillbringar sina kvällar här i Kavalla när dagens beting är avklarat. Ni kanske tror att vi dansar Zorbas dans på borden på krogarna här i stan och låter oss bjudas på ouzo av mörkögda män med klassiska profiler? Då tror ni fel. På kvällarna sitter vi i mitt rum med var sin dator i knät. Och spelar Betapet.

P1080533
Ett liv i sus och dus?

2009-10-28

Glad nejdag på er allihop!

I Grekland firar man i dag Επέτειος του Όχι eller – för den vars grekiska händelsevis är lite rostig – ochidagen. (Läs jättegärna Wikipediaartikeln som länken leder till. Det är verkligen något att fira.) Lämpligt nog råkar jag befinna mig i norra Grekland just nu. Jag och två kollegerslashkompisar (man säger sådär nuförtiden) har en veckas arbetsvistelse på Svenska Institutets gästhem i Kavalla. I dag har vi firat ochidagen genom att hissa såväl grekiska som svenska flaggan på gästhemmets tak.

P1080627
Bry er inte om flaggviftaren, kolla på möblerna!

Gästhemmet är ett alldeles osannolikt fantastiskt ställe! Det är byggt av Svenska Tobaksmonopolet och har kvar sin originalinredning med vackra trettiotalsmöbler.

P1080640
Texten på bilden lyder: "Måtte de insatser, som göras av här boende svenska tjänstemän, alltid lända till heder för deras fosterland och för det Svenska Tobaksmonopolet." Jag hoppas jag har levt upp till det.

Här finns en takterrass där man med fördel dricker retsina under den korta blå skymningstimmen, pinjeträd som lutar sina grenar över en annan terrass, granatäpplen som mognar på träden i trädgården, här finns arbetsro och här finns utsikt över Egeiska havet och halvön Athos långt i fjärran och på det hela taget det mesta man behöver här i livet (utom familjen och saxofonerna).

2009-10-01

Saxofonen och jag

~ Del 1 av en ganska långrandig historia ~

De ihärdiga personer som har följt den här bloggen ett par år har också följt min utveckling från en-som-har-råkat-få-låna-en-saxofon till något slags amatörsaxofonist. (Inte för att jag kräver eller tror att ni ska komma ihåg det, men ändå.) Det där med saxofonen är en del av förklaringen till att det bloggas så snålt här numera. För när jag intresserar mig för något så går jag gärna in för det med hull och hår, sån är jag. Eller åtminstone så mycket hull och hår som nu råkar bli kvar efter jobb, familj, hushåll och allt det där. Detta överblivna hull och hår ägnar jag alltså nu till stor del åt att spela saxofon.

Men hur kunde det då gå så här? För att få svar på den frågan är det lika bra att vi börjar från början. Och då måste vi nog börja med klarinetten. Det var nämligen klarinett jag började spela i kommunala musikskolan någon gång på mellanstadiet. Jag var inte vidare talangfull, övade inte särskilt mycket och kan inte ens minnas att jag tyckte det var så värst roligt. Men redan då var jag en pliktmänniska, så hade jag nu börjat spela klarinett och dessutom fått en plastklarinett i födelsedagspresent, så fortsatte jag. Dessutom upptäckte jag ganska snart att jag tyckte väldigt mycket om att spela i orkester. Så jag framlevde min ungdoms dagar i kommunala musikskolans olika blåsorkestrar. Alltid som andraklarinettist. Med dessa orkestrar åkte jag på turnéer till Tyskland, Frankrike, Jönköping och andra exotiska platser och kunde på det hela taget haft det betydligt sämre.

Strax före sommarlovet mellan sjuan och åttan bestämdes det att musikskolan skulle starta ett storband. För den oinsatte kan jag upplysa om att ett sådant innehåller bland annat saxofoner, trumpeter och tromboner. Brassblåsare var det gott om i musikskolan – vi befann ju oss gubevars i Småland. (Den som inte förstår den kopplingen får väl fråga i kommentarerna.) Däremot var det ont om saxofonister, så alla klarinettister som ville lära sig spela saxofon över sommarlovet utlovades en plats i storbandet. Jag nappade direkt. För det första gillade jag ju att spela i orkester, så en ensemble till tackade jag inte nej till. Men för det andra – och förmodligen viktigare – hade jag en vag föreställning om att saxofonen hade högre raggfaktor än klarinetten. Det är troligen sant. Trots det skulle det dröja till långt strax efter det att jag hade slutat med allt spelande innan jag hade fick uppleva några som helst framgångar hos det motsatta könet. Vilket förmodligen bidrog till att skapa en undermedveten – och givetvis helt felaktig – uppfattning hos mig om att blåsinstrument inte är rätt väg att gå om man ska få ligga.

Men nu tror jag bestämt att jag går händelserna i förväg lite grann. Å andra sidan finns det inte så mycket mer att tillägga än att jag fick med mig en altsax och en spelbok (Rubank Elementary Method for Saxophone) hem över sommarlovet och sedan blev andra altsaxofonist i musikskolans storband. Och att jag upptäckte att det var bra mycket lättare och roligare att spela saxofon än att spela klarinett. Och att jag verkligen älskade storbandet, men att jag som så många andra ändå alldeles slutade att spela när jag började gymnasiet. Jag minns inte riktigt varför, men en bidragande faktor var förmodligen att det inte kändes sådär vansinnigt punkigt att spela saxofon i storband i mitten på sjuttiotalet.

HL-4470030
Varför fick den mig alltid att tänka på hyvlar?

Därifrån kan vi snabbspola framåt sisådär tjugosju–tjugoåtta år, under vilka jag inte så mycket som höll i en saxofon. (Någon egen saxofon hade jag aldrig skaffat, och några lektioner i saxofon hade jag för övrigt aldrig heller fått.) Vid det laget hade jag själv barn som spelade i musikskolans blåsorkestrar. Jag var engagerad i föräldraföreningen och ordnade en massa roliga turnéer och läger, och på ett sådant läger hittade denna sympatiska musikskola på något så trevligt som att erbjuda föräldrarna att prova på att vara med och spela. Jag tror att den där sköna storbandskänslan fanns kvar någonstans inom mig, för jag bad att få spela saxofon. Av någon anledning som jag inte längre minns råkade jag då få låna en tenorsaxofon ...

Den spännande fortsättningen kommer en annan dag, vecka eller månad! Medan ni otåligt väntar på den kan ni lyssna på en liten Spotity-spellista som jag har pysslat ihop. Och när ni har lyssnat på den skulle jag bra gärna vilja veta om ni kan komma på ett mer mångsidigt instrument än saxofonen!

(Denna spellista tillägnas förresten i synnerhet Fru Decibel, som tycker att saxofonen är det enda instrument som inte är vackert. Inte för att allt på spellistan är just vackert (en del är faktiskt riktigt fult), men till exempel Karl Seglem spelar ju så man tror att man befinner sig bland himmelens änglar.

hpaltoSpringTimeDouble
Vackert? Tja, det är väl en smaksak.)

2009-09-21

Den rör ju på sig!

Den här gamla bloggen, den försmäktar här så ensam och övergiven att man lätt skulle kunna tro att den var på väg att tyna bort och dö. Men så är det inte alls! Nej, precis som en bortglömd kycklingbaguette i en träningsväska kan en sorgligt försummad blogg börja leva sitt eget liv!

Jovisst ser ni – härförleden gav den här bloggen ifrån sig ett livstecken i form av ett pling i min inkorg. Mejlet kom från Ingbritt i Götene, och det var förstås mitt gamla inlägg om sågade trägalgar som hade fått henne att fatta pennan (någon penna hade hon förstås inte fattat egentligen, men mina läsare är ju listiga nog att förstå en och annan stelnad metafor). Det inlägget är nämligen lustigt nog ett av de mest lästa genom den här bloggens historia, vad det nu säger om bloggen, mig, mina läsare och världen i största allmänhet.

Så här skriver Ingbritt:

Hamnade av någon anledning på en av dina bloggar från 2006. Det handlade om gamla galgar:

"Bröderna Albino i Götene. Herr- och damskrädderi samt herr-, dam- och gosskonfektion. Flickorna fick handla någon annanstans eller sy klänningar i slöjden kanske. Men hur har den hamnat hos mig? Och var ligger Götene? Frågorna hopar sig."



Kan meddela att butiken Albinos finns kvar än idag och ägs av min man, Johnny Karlsson, sedan 1975. Butiken, som numera egentligen heter Götene Klädeshandel AB, men kallas Albinos av alla i samhället, säljer herr- och damkläder och har inte längre eget skrädderi. Affären startades av Johan Albin Larsson år 1901. Han hette Albin och sedan något andranamn som började med O, därav namnet Albinos.

För övrigt ligger Götene mellan Skara och Lidköping vid foten av Kinnekulle.

Roligt att hitta bilden på galgen!


I ett uppföljningsmejl korrigerar hon sig lite: Hon hade fått veta av sin man att Johan Albin Larsson inte alls hade något mellannamn som började på O. Han lade bara till den bokstaven ändå, av okänd anledning. Jag för min del tror att han tyckte det klingade lite tjusigt italienskt sådär. Han var en framsynt man, den där Johan Albin.


Nu vill jag åka till Götene och shoppa!

Ni ser: Undrar man något om vad som helst så ställer man bara en fråga på sin blogg! Förr eller senare får den tålmodige svar.

2009-08-08

Vad i allsindar gör mänskan i Kil?

Jo, i Kil gör jag detta: Jag dricker en kopp kaffe sittande på järnvägskaféets uteservering. På borden finns skyltar med texten "Endast för caféets gäster". Genom att köpa en kopp kaffe har jag alltså kvalificerat mig som gäst. Den enda, strängt taget. Utöver att dricka mitt kaffe rycker jag ut hår på benen med en pincett. Detta kräver kanske en förklaring. Jo, om man som jag epilerar benen, det vill säga avlägsnar generande hårväxt (vem i hela friden är egentligen generad över att ha hår på benen?) med en maskin som rycker ut håren med rötterna, måste man egentligen sedan vara noga med att skrubba benen med en sån där vante, som av någon anledning alltid får mig att tänka på panerad rödspätta. Om man inte skrubbar benen (vilket man inte gör, för man vill ju inte skura bort sin surt förvärvade solbränna) så får några hårstrån för sig att liksom växa åt fel håll: inåt i stället för utåt. Nästa gång man kör sin epilator kommer dessa hårstrån på bättre tankar och vänder åt rätt håll igen. Men inte förrän nästa dag. Då sticker de fram som ensamma frötallar på ett kalhygge. Om man då råkar ha en och en halv timme att fördriva i Kil och dessutom är den lyckliga ägaren av en schweizisk fällkniv med inbyggd pincett och till yttermera visso (detta vill jag särskilt understryka) är den enda gästen på järnvägskaféet, ja, då kan man ägna sig åt något så äckligt som att utrota dessa vilsegångna hårstrån.

Detta gör jag alltså i Kil. Men det är inte enbart därför jag är här. Nej, faktum är att jag är på väg till en saxofonkurs på musikhögskolan i Ingesund, och att ta sig dit från Göteborg med offentliga kommunikationer innebär visst krångel. Man tar en buss till Trollhättan och därefter ett regionaltåg till Kil. I Kil får man vänta i en och en halv timme (en tidrymd som gjord för en kopp kaffe och lite benhårsryckning) för att därefter ta ett annat tåg till Arvika. I Arvika tar man ännu en buss, och innan man vet ordet av är man i Ingesund. Tror jag. Jag är trots allt bara i Kil än så länge.

P1080420
I Kil är det mycket, mycket tyst och stilla.

2009-07-20

Åh, dessa språk och deras fantastiska grammatik

Ta tyska till exempel. Så här kan det se ut när en konstnär har låtit sig inspireras av en tysk skolgrammatika:

P1080193
Försök inte gå på utställningen; urklippet är flera år gammalt!

Som jag säkert har nämnt tusen gånger tidigare så råkar jag ha ett förflutet som grammatiker – eller närmare bestämt forskningsassistent i redaktionen för Svenska Akademiens grammatik. Det råkar också vara så att en av mina arbetsuppgifter var att hitta på språkexempel till detta mastodontverk. Det finns förstås tusentals exempel i de fyra band som denna grammatik består av, så även om jag bara har hittat på en liten del av dem så blev det ganska många. Jag kommer såklart inte ihåg allihop, men när jag läser i de här böckerna (vilket jag gör oftare än någon normalt funtad människa kan föreställa sig) så händer det då och då att jag stöter på ett exempel som liksom är så välbekant att det bara hoppar upp från sidan. ”Å, det där måste vara ett av mina”, tänker jag då, inte alldeles utan ömhet. Tänk om nu någon skulle göra som keramikern här uppe och låta sig inspireras av dessa exempel för att pyssla ihop små keramikfigurer eller kanske måla en tavla eller skriva en dikt eller komponera en låt! Vore inte det en strålande idé, så säg!

Fast egentligen var det faktiskt inte alls det jag hade tänkt skriva om, utan det här inlägget skulle handla om tyska och vad det tyska språket kan inspirera en människa till. Själv begick nämligen jag såväl öl- som hångeldebut i Tyskland en gång i forntiden. Bådadera under turnéer i den kommunala musikskolans regi. Och troligen under starkt inflytande av det tyska språket och dess grammatik. Numera behöver jag knappast åka till Tyskland för att ägna mig åt de där sakerna, men det är i alla fall vad jag ska göra i morgon. Åka till Tyskland alltså. Berlin närmare bestämt.

Medan jag är bortrest kan ni väl skapa lite odödliga konstverk med utgångspunkt i följande exempel från Svenska Akademiens grammatik:

Där går Magnus och orerar om tidens ondska.

Jajamen, det är ett av mina. Ni vill säkert inte veta vad det är exempel på, men jag berättar det ändå: pseudosamordning av rörelseangivande verb som då anger befintlighet.

2009-07-09

Dagens outfit

P1080184
Artilleriuniform såklart. Alltid lika rätt.

Nej, jag har inte börjat skjuta med gevär, och jag har inte heller blivit operetthjälte. Däremot har jag börjat spela i en riktigt gammaldags hederlig blåsorkester. Det är förstås jättetöntigt och fruktansvärt nördigt och ... hur kul som helst.

Pluspoäng till den kommentator som lyckas identifiera mackapären med metallrören som står bredvid mig på fotot (i artonåringens rum).

2009-07-01

Sanningen bakom morden i Midsomer

Sommaren är här (om nu någon hade missat det) och med den tv-serien vi alla älskar att dissa, trivseldeckarnas trivseldeckare, den självklara arvtagaren till Agata Christies pastorala kriminalhistorier: Morden i Midsomer. Och lagom till säsongsstarten brukar varje tidning med självaktning publicera en raljerande spalt av någon lätt nedlåtande tv-krönikör som handlar om brottsstatistiken i det lilla grevskapet och den låga, ja, obefintliga sannolikheten för att så många människor skulle bli mördade på så många olika sätt på denna lilla försumbara plätt på vår jord. Sedan avslutas krönikan med ett klämkäckt konstaterande om att det ändå är bra mysigt på den brittiska landsbygden, särskilt i sällskap med Tom Barnaby et consortes.

Men jag tror att det är dags att tänka ett steg längre nu. Att sluta att avfärda denna statistiska anomali. Att kanske ifrågasätta om det verkligen är så väldigt mysigt i ett litet grevskap där det har inträffat etthundratio mord sedan 1997. Att helt enkelt se mönstret bakom det hela. För om man gör sig mödan att tänka efter lite, lite grann så finns det ju bara en rimlig förklaring till den svindlande brottsstatistiken i Midsomer. Alla morden hänger förstås ihop. En enda person ligger ytterst bakom alltsammans. Det är alltså en seriemördare i farten. Men denna brottsling har genom att variera sitt tillvägagångssätt på ett ytterst infamt sätt lyckats undgå upptäckt. Vi talar om en person som stämplar till mord, som konspirerar, intrigerar och smider ränker, en som helst mördar by proxy* och låter andra utföra det smutsiga hantverket men som inte heller drar sig för att själv hålla i pistolen/kniven/golfklubban/kandelabern/giftgrodan och se till att någon annan blir fälld för dådet. Kort sagt: En superskurk. En riktig mastermind criminal**.

Men vem kan det vara då? Jo, tänk efter lite grann. Vem är alltid på ett eller annat sätt tillstädes när det begås ett mord? Ibland rent fysiskt, ibland i mer immateriell bemärkelse. Ibland alldeles i centrum för brottet, ibland lite mer i periferin, men ändå alltid närvarande på ett eller annat sätt. Vem går på akvarellkurs och råkar ”hitta” en av sina kurskamrater död? Vem är kassör i konstsällskapet vars antagonister hittas torterade och knivmördade en efter en? Vem sjunger i kören där en av tenorerna går en våldsam död till mötes? Vem är just i färd med att inventera grevskapets gamla hus när ett ungt par hittas mördat utanför just ett sådant? Vem finns med på varje trädgårdsutställning, varje byfest, varje insamling till välgörande ändamål, varje kulturellt evenemang i grevskapet som ofelbart avslutas med blodsspillan? Och: Vem skålar glatt med DCI Barnaby när ”gärningsmannen” bakom ännu ett bestialiskt brott sitter bakom lås och bom?

Ni börjar väl ana vartåt det lutar? Ja, vi pratar förstås om Joyce Barnaby. Tänk efter själva. Är det normalt att ha så många hobbyer, att vara engagerad i så många ideella föreningar för de mest skilda ändamål, att delta i så många tillställningar och gå så många kurser som den kvinnan – alldeles bortsett från att hon i alla dessa sammanhang tycks träffa på ond, bråd död? Nej, det är det ju faktiskt inte. När man väl har sett det är det så uppenbart – detta övermått av aktiviteter är förstås hennes sätt att närma sig sina intet ont anande offer och en del av den ondskefulla planen.


Ulv i fårakläder

Men motivet då, invänder kanske vän av ordning. Motivet? Tja, vad sägs om sjukliga böjelser? Eller kanske helt enkelt ett försök att trygga familjens försörjning genom att hålla maken sysselsatt? Det har ju faktiskt varit ganska framgångsrikt, det måste man säga till hennes försvar.

Föreställ er nu vilken sjusärdeles säsong av Morden i Midsomer vi kommer att kunna se fram emot när manusförfattarna äntligen tycker det är dags att låta bomben brisera. Och tänk på stackars Tom Barnaby. Det blir lite som när Pamela Ewing vaknade och upptäckte att hon hade drömt en hel säsong av Dallas och att Bobby inte alls var död. Fast tvärtom. Pamela vaknade från en mardröm. Tom vaknar till sin värsta mardröm. Fast … vänta lite nu. Vad är det som säger att han inte redan vet alltsammans? Att han desperat försöker skydda sin alltmer sinnesförvirrade hustru genom att ständigt hitta lämpliga syndabockar till hennes missdåd? Tänk på det nästa tisdag. Och kom ihåg var ni hörde det först.

------------------------------------------------------------------------------------
* Genom ombud. Medge att det låter mer Midsomer Murders-aktigt på engelska.
** Hjärnan bakom brotten. Jaja, jag vet att det är ungefär samma sak som superskurk, men se föregående not.

2009-06-23

Lilla tanten gör sig fin

Man skulle kunna tro att det är ganska lätt att nå ner till sina egna fötter när man bara är 162 cm lång. Men nej, när den här lilla tanten ska måla tånaglarna måste hon tydligen ha fötterna på en pall samt läsglasögonen på näsan. Hon var helt enkelt tvungen att kontra med en ganska punkig nyans på nagellacket.

2009-06-16

Extra! Sensationell upptäckt på passcentralen!

Att planera semestern in i minsta detalj är inget vi någonsin har ägnat oss åt i vår familj. Men nånting ska vi väl ändå hitta på, och om detta nånting ska kunna försiggå i utlandet så måste man ju ha pass. Det vet man ju. Och man måste ju kolla så passen är giltiga, det vet man ju också. Men häromdagen upptäckte tjugoåringen plötsligt att både hennes och båda syskonens pass hade passerat bäst-före-datum. Nya måste alltså skaffas.

Det är ju stora ungar vi har; de kan ju strängt taget fixa sånt där själva. Men minstingen blir faktiskt inte myndig än på ett par år, så hon måste ha med sig en vårdnadshavare när hon ansöker om pass. I dag har jag därför tillbringat två och en halv timme med att vårda min sextonåring på passcentralen i Göteborg. Tjugoåringen var också med, men hon är ju sin egen vårdnadshavare på nåt vis. Artonåringen har lovat att fixa det hela i morgon.

Som tur är var Flinn på passcentralen i går, så vi var förvarnade om väntetiden och hade tagit med oss god lektyr (döttrarna) respektive dator med saker att översätta (jag). Ändå blir det ju lite tråkigt efter ett tag, så då letar man desperat efter något att roa sig med. Och vad roar man sig med på passcentralen? Jo, man mäter sig förstås.

I mitt eget pass (som går ut nästa år, påminnelse till självet) står det att jag är 165 centimeter lång. Det är också vad jag brukar säga om någon frågar hur lång jag är. Jag känner mig i allt väsentligt som en etthundrasextiofemcentimetersperson. Dock hade jag en liten gnagande misstanke om att de där 165 centimeterna bara var något jag drog till med en gång för några pass sedan. Och att det kanske i själva verket är så att jag bara är 164 centimeter lång. Kanske rentav 163. Men nu var sanningens minut inne. Nu skulle längden fastställas en gång för alla. Och vad blev det då? Jo, 161,5 centimeter. Etthundrasextioen och en halv centimeter! Som tur var kunde dock tjugoåringen – som påstår att hon har stenkoll på sin längd – konstatera att polisen hade monterat mätstickan en halv centimeter för högt, så jag är alltså 162 centimeter lång.

Jag hoppas och tror att alla tycker att detta var ett inlägg av högt allmänintresse.

2009-06-13

En dag på operan

Trots att jag räknade in den sista tonåringen vid halvtretiden i natt steg jag upp klockan åtta (ja, för mig är det faktiskt ganska tidigt på en lördag!) och tog spårvagnen till Göteborgsoperan. I sällskap hade jag min sextonåring, fast hon var nattens sist inräknade tonåring. Det var några andra göteborgare som hade kommit på samma idé.

P1080079
Kulturtörstande allmänhet?

Vad kan det då vara för operaföreställning som får göteborgarna att köa som vore det Idoluttagning? Svar: Ingen alls. Det var inte kultur som lockade ut alla dessa tålmodiga människor i duggregnet denna lördagsmorgon – utan shopping. Konsumtion. Fast i rättvisans namn måste det sägas att det inte handlade om vilken shopping som helst. Nej, i dag sålde Göteborgsoperans kostymförråd ut sina utgallrade scenkostymer. Sånt får man ju bara inte missa!

När dörrarna slogs upp klockan tio gick kön faktiskt väldigt snabbt framåt. Vi var jätteförvånade – ända tills vi förstod att man inte alls blev insläppt i försäljningslokalen när man kom fram, utan man blev tilldelad en nummerlapp och fick sedan snällt vänta på att bli uppropad.

P1080082
Kaffetörstande allmänhet.

Vi fick vänta någon timme, och jag fördrev tiden med att ställa mig i ännu en kö, den här gången för att köpa var sin kopp kaffe (59:-) till mig och sextonåringen, dricka upp mitt kaffe och därefter flänga upp och ner i trapporna till de olika balkongerna och fotografera lite grann.

P1080087
Har de slarviga diskare på Göteborgsoperans restaurang?

P1080091
Utanför tredje balkongens garderob fanns en stor spegel.

När vi så småningom blev uppropade och insläppta var det som att komma in i världens skojigaste utklädningslåda, fast den var ungefär tvåhundra kvadratmeter stor. Försäljningslokalen utgjordes nämligen av hela lilla scenen inklusive åskådarplatserna och ett ungefär lika stort rum till bredvid, som jag är riktigt säker på vad det används till i vanliga fall. Kanske var det operasångarnas innebandyplan. Här stod ställning efter ställning med kläder.

P1080094
Grå fångdräkter i förgrunden, silverfärgade rymddräkter i bakgrunden.

P1080097
En snygg krona (150:-) får inte fattas i någon kvinnas (eller mans) garderob.

P1080100
Vem behöver inte tjugofem brandmansdräkter?

Allteftersom tiden gick var det fler och fler som inte tyckte det var lönt att uppsöka provhytterna. Så länge alla bara behöll kalsongerna på var det ingen som misstyckte.

P1080101
Vem kunde ana att kapten von Trapp hade så håriga ben?

P1080102
Kanindräkt för 1 700:-. Kanske något svårsåld?

P1080103
Fast det fanns skor (fötter?) till också.

P1080104
Hurra, von Trapp har hittat byxorna!

P1080107
De små von Trapparnas gardinkostymer var också snygga.

Jag provade förstås en del själv också. En del var kanske inte så användbart till vardags, till exempel en spargrishatt.

P1080108
Snygg var den dock.

En riktig operadivaklänning fick jag också på mig. Jag misstänker att den har hört till en sopran, eftersom de inte bara lär ha röst- utan även bröstresurser. Man hade utan vidare kunnat stoppa ner ytterligare en lagom stor översättare framtill i den tjusiga kreationen. Fyrahundra kronor var väl i och för sig som hittat för en klänning som även hade kunnat användas som tvåmanstält, men jag höll i plånboken (i just det fallet).

P1080111
Koloraturer kräver E-kupa?

Det roliga var också att det satt små etiketter i plaggen så att man kunde se vilken föreställning de hade använts i. Här har vi till exempel i etiketten en kyparkostym från Parsifal. Kypare? I Parsifal? Är det något jag har missat? Nej, jag tror att det var någon modern variant där Graalriddarna var klädda som servitörer. Säkert av någon fiffig anledning!

P1080113
Jacka, byxor, skjorta och fluga ingick i det facila priset.

P1080116
Den där von Trapp igen.

Och kaninkostymen hittade en ägare. Puh! Det fanns verkligen något för alla!

P1080117
Som gjuten!

Själv lyckades jag faktiskt lägga beslag på en väldigt vanlig och trevlig liten klänning, som hade varit med i den här uppsättningen. Men den orkar jag inte visa just i dag. Nu laddar jag nämligen för morgondagens kulturbegivenhet: The Sunday Loud Music Club på Internationella blodgivardagen, Gustav Adolfs torg klockan 12–15.

2009-05-29

Konsternation om våren

Ibland frågar jag mig själv varför vi har en jättestor varmkorvsskylt på vår balkong. Man skulle också kunna kalla den en ”varm korvskylt”. Detta är – upplysningsvis – ett vackert exempel på det man brukar kalla förledsbestämning, men såna kan vi väl ta och diskutera en annan gång. Eller inte alls. Men som sagt, det händer att jag undrar varför vi har en varmkorvsskylt på balkongen. Är det någon som säljer korv där ibland? Varför har han eller hon i så fall valt just vår balkong att sälja korv på? Vår familj består ju av fem personer, varav tre stycken är vegetarianer och en äter inte griskött. Är det inte därför otroligt olönsamt att sälja korv på just vår balkong?

P1080047
Det gröna längst upp till höger är mynta. Upplysningsvis.

Förresten bor det en talgoxfamilj i stuprännan ovanför vår balkong. Har de något med skylten att göra, tro? Är det de som säljer korv? Kanske till sina talgoxfränder när de lullar hemåt frampå nattkröken efter en glad kväll på krogen. Otroligt vad småfåglarna är företagsamma nuförtiden!

2009-05-25

Ett slags bildgåta

Maken och jag har varit på kortsemester. Nu ska ni få gissa var vi har varit! Var tror ni nedanstående idylliska bild är tagen?

P1080041
Gissa resmålet!

2009-05-14

Viktigt meddelande till allmänheten!

Äntligen är det dags för det som så många har väntat så länge på! Nämligen en chans att få höra The Sunday Loud Music Club live.

I morgon, den 15 maj, spelar vi på Backafestivalen på Selma Lagerlöfs torg. Bry er inte om att det inte står något om det på festivalens hemsida, utan sök er med förtröstan till trakterna av fiskbilen strax före klockan 17.

Och på lördag, den 16 maj, är det ju Göteborgsvarvet. Femtiotusen löpare, hundratusentals människor i publiken och en massa rolig musik längs banan. Vi står på Sörhallsgatan, som ligger nära Eriksberg, alltså på Hisingen. Ta Älvsnabben över, vetja!


Visa större karta
Förhoppningsvis ska vi själva hitta dit också.

Det enda smolket i glädjebägaren just nu är att jag har drabbats av en elak magbacill. I går var jag helt däckad, men i dag har jag kört den berömda vingummikuren*, så jag tror faktiskt att jag ska vara fit for fight i morgon. Och speciellt i övermorgon!

-------------------------------------------------------------------------------
*Alla huvud- och mellanmål ersätts med vingummin i valfri mängd. En fritänkande BVC-läkare förklarade en gång för mig att det hjälper mot magsjuka för att gelatinet i vingummina absorberar överflödig vätska i magen. Ja, inte vet jag, men faktum är att det funkar.

2009-04-24

Anmäl er genast!

Det här får man ju bara inte missa:

P1070961
Ur dagens GP.

Jag är inte helt säker på om det är en kurs eller en tävling. Bådadera känns lika angelägna.

2009-04-23

Men under turbanen fanns en helt vanlig översättare

Nu undrar ni kanske hur håret blev? Jodå, visst blev det mellanbrunt. Väldigt mellanbrunt.

P1070956
Nu något mindre Marge Simpson-lik, eller hur, IT-mamman?

En av fördelarna med att jobba hemma är ju att man någon gång emellanåt kan göra sånt som att färga håret mitt på blanka förmiddagen en vardag. Sen utnyttjar man förstås färgmedlets verkningstid till att jobba. Nackdelen är då att man riskerar att komma in i det jag brukar kalla översättningsflyt. Det betyder att det går väldigt, väldigt bra att översätta, att allt liksom stämmer och är fruktansvärt roligt. Och då är det lätt hänt att man överskrider den föreskrivna tiden med några minuter. Eller dubbla tiden. Eller så. Och sen behöver vi inte prata mer om den saken.

I stället övergår vi till något helt annat, nämligen gårdagens veggochock! (Det som folk i allmänhet kallar middag.) Den blev faktiskt något så ovegetariskt som ugnsbakade laxbitar med klyftpotatis och romsås. (Autentisk kommentar från artonåringen: ”Varför har man alltid så svenniga såser till lax?”) Två av familjens tre vegetarianer är nämligen så kallade Göteborgsvegetarianer, vilket innebär att de äter fisk.

Den tredje vegetarianen, hon som är en riktigt vegetarisk vegetarian, fick i stället jätteroliga morotsbiffar, rester från måndagens veggochock. Till dem servades en liten överbliven slatt av något som jag ibland kallar (hemskt vad jag kallar allt för nånting i dag då, kan jag inte bara säga vad det heter som en normal människa?) för Norénpesto. Det vill säga rucolapesto. Det påstås nämligen från vanligen välunderrättat håll* att Lars Norén skriver i sin dagbok om hur han gör rucolapesto. Fast jag tror inte att han har hampafrön i sin. Det hade jag den här gången. I ärlighetens namn ska jag erkänna att det inte tillförde så hemskt mycket rent smakmässigt, men dels lär det vara nyttigt, dels är det ganska roligt att chocka sin familj genom att säga att det är cannabis i såsen. Alltså, hur barnslig får man bli egentligen?

--------------------------------------------
*En som känner en som har läst boken.

2009-04-22

Det är för lite turbaner i den här bloggen

Man skulle också kunna säga så här: det är för lite turbaner i de flesta bloggar. En annan sak man också skulle kunna säga är: det är för lite av det mesta i den här bloggen. Och nu när den ständigt lika godhjärtade Lotten i en intervju har utnämnt just denna blogg till en av sina favoritbloggar och dessutom på ett flertal andra sätt antytt att jag borde blogga emellanåt så känner jag att jag borde rycka upp mig en smula.

Om man inte har några bra blogguppslag så kan man ju alltid blogga om vad man går omkring och funderar på. Nu är jag inte den typen av person som tänker speciellt mycket på FRA och IPRED och annat sånt där som man antagligen borde tänka på. Men här är i alla fall fyra saker som jag tänker mycket på just nu:

1. Petina Gappah – och alldeles specifikt An Elegy for Easterly och alldeles ännu mer specifikt översättningen av denna bok. Som jag alltså håller på med just nu. Så uppslukande, så otroligt bra. Jag kan inte skriva mer om det just nu. Ni får läsa boken sen i stället. Den kommer på svenska 2010.

2. Att spela tenorsaxofon. Jag drömmer till och med om det om nätterna. I natt drömde jag en hemsk mardröm, nämligen att jag spelade fruktansvärt dåligt och fel inför publik, men en annan natt häromsistens drömde jag att jag spelade Round Midnight så vackert, så vackert, så övermåttan vackert. De vackra tonerna hördes jättetydligt i drömmen, precis som om de hade varit verkliga. Sen berättade jag om den drömmen för de andra medlemmarna i bandet på ett rep. På samma rep spelade jag sedan just Round Midnight ovanligt bra. Inte så vackert som i drömmen, men tillräckligt bra för att jag själv skulle få tårar i ögonen! Oh, the självdistans.


Det här är en helt annan saxofonist. Trodde ni inte va! Men det ser man i själva verket rätt lätt, för det där snygga solot mellan ungefär 2:20 och 4:04 kan jag tyvärr inte spela.

3. Vad vi ska äta till middag. En av människans eviga frågor. På nåt sätt lyckas jag lösa det varje dag, så om jag inte har något annat att blogga om borde jag åtminstone dagligen kunna publicera ett inlägg under rubriken ”Dagens veggochock”.

4. Vad jag ska ha på mig. Med tanke på att jag sitter hemma och jobbar och många gånger faktiskt inte träffar någon annan än min familj och personalen på Hemköp på hela dagen så lägger jag verkligen orimligt mycket tankemöda på mitt yttre. Å andra sidan ska man väl inte underskatta Hemköpspersonalens behov av välklädda hyfsat osjaviga kunder. Fast å tredje sidan: med tanke på hur mycket tankemöda jag lägger ner på detta kan jag verkligen inte påstå att resultatet blir särskilt uppseendeväckande.

På tal om utseende så har jag färgat håret i dag. Vårljuset har ju den mindre trevliga egenskapen att obarmhärtigt avslöja allt möjligt, till exempel de grå strån som har förmerat sig oavbrutet i min kalufs under de senaste tjugo åren (minst). Så i dag försökte jag göra något åt det. Jag valde den glada och trevliga nyansen mellanbrun. Medan jag kletade in färgen i min ganska ymniga hårman passade jag även på att färga underarmarna, öronen, pannan, tårna och badrumsgolvet i samma nyans. Det blev snyggt. Hur håret blev vet jag inte än. Det är fortfarande under turbanen.

P1070954
Är det en kalif? Nej, det är ju Översättarhelena!

Bonuspoäng till den kommentator som kan identifiera båda affischerna i sextonåringens rum!

2009-03-26

Ta Kulturfyran till Saltholmen

Kulturfyran, det måste väl vara den gamla fina spårvagnslinjen till Saltholmen? På Saltholmen hoppar man nämligen av vagnen och tar en skärgårdsbåt till Brännö (fortfarande för bara två kuponger), där man kan kan träffa stora delar av den göteborgska kulturmaffian. Åtminstone sommartid. Fast numera går fyran någon helt annanstans. Och vill man till Saltholmen tar man i stället elvans spårvagn. Eller nians, fast bara när sommartidtabellen gäller.

Jaha, då är väl kulturfyran något helt annat då? Jovars, det är fyra frågor från Kulturbloggen. Att besvaras av den som så önskar. Och här gillar vi ju frågor, eller hur? Okej, här kommer de:

1. Vilken bok läser du just nu?

Rudolf Broby-Johansens Kropp och kläder: klädedräktens konsthistoria. En mycket intressant bok. Inte minst för att Broby-Johansen använder optativer så flitigt. (Eller rättare sagt använde. Strängt taget är han död. Och ännu strängare taget var det väl översättaren som använde dessa optativer. Om någon är mer än lovligt grammatiskt nyfiken kan jag upplysa om att optativ är en verbform som ibland också har kallats presens konjunktiv. Exempelvis: Leve den fria viljan. Vare därmed hur som helst. )

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

Just precis i detta ögonblick lyssnar jag på John Coltranes My Favorite Things på Spotify. Och härmed försöker jag mig på att för första gången i mitt liv göra en spellista. En väldigt liten, men väldigt bra spellista. Om den händelsevis fungerar som den ska och om man efter att ha tagit del av den känner sig helfrälst kan man med fördel gå med i Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Church.


... och den helige tenorsaxofonisten.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

Vardagsrumskonsert med Peter Barlach och Frans Haraldsen på lördag!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Dagens bloggosfäriska höjdpunkt var Petina Gappah, som just i dag kom ut som Dan Browns spökförfattare! Om man vill läsa mer om denna spännande zimbabwiska författare kan man kolla här.

Tycker alla att jag var outhärdligt pretto nu? Jamen, så skjut mig då! (Eller också kan jag avslöja att jag snart ska gå och lägga mig och läsa Kathy Reichs senaste deckare, Devil Bones. Broby-Johansen behövde nämligen vila sig lite.)

2009-03-11

Internationella korvdagen

En viss yngling som kallades Korven när han var liten – och som fortfarande får finna sig i det smeknamnet ibland, om sanningen ska fram – blir myndig i dag. Det firas ikväll på väldigt internationellt vis, nämligen med panir vindaloo till middag och fransk chokladtårta efteråt. Och så hörde jag det glunkas något om att gå på krogen med kompisarna lite senare. Jag tror inte mamman får följa med då.


Han är fortfarande lika gullig, men han har slutat med lucka därbak på pyjamasen.

2009-03-08

Alla möter Glenn i Göteborg

På väg hem från bio i går kväll (Slumdog Millionaire – se den!) mötte maken och jag den här mannen:


Mads kom gående på Avenyn som en helt vanlig dansk.


Sen gick vi en bit till, och då mötte vi den här mannen:


Glenn kom gående på Vasagatan som en helt vanlig Hisingspôjk från Italien.

Vid såna tillfällen kan man nästan få för sig att man bor i något slags storstad.

2009-03-05

Om att leva i en dröm

Närmare bestämt i Huskorsets dröm:

"Du [alltså jag, Ö-Helenas anmärkning] satt f.ö. i ett romerskt lusthus, på en stor soffa med massor av kuddar och drack vin, inbegripen i en vild diskussion om typ insekter, grammatik och sexualpoesi (nej, jag vet heller inte exakt vad det är) med Barlach och Elin Grelson. Ni var totalexalterade över att ha funnit varandras gemensamma intresse. Jag passerade er på väg mot isdansen."

Alltsammans var en del av den här drömmen. Av någon anledning kommer jag att tänka på Zhuang Zi och hans fjärilsdröm. Han drömde att han var en fjäril. Sen vaknade han. Men då visste han inte om han var Zhuang Zi som just hade drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att han var Zhuang Zi. Ungefär. Att vara med i någon annans dröm är på nåt sätt lite samma sak. Eller kanske precis tvärtom. Kul och fantasieggande är det i alla fall! Lite som att ha varit ute och rest och samtidigt stannat hemma. Om ni fattar.



Kolla vad mysigt vi hade det i Huskorsets dröm.

2009-03-03

Är jag redan tillbaka? Kan det verkligen vara sant?

Efter en god natts sömn, en halv förmiddags hederligt arbete (jaja, ni får tro vad ni vill) och ganska många koppar kaffe känner sig oraklet nu redo att ta itu med Mariannes långa och – vågar jag nog påstå – ganska komplicerade fråga. Där får ni också veta varför jag plötsligt har börjat omnämna mig själv som oraklet. Jag tror också att det räknas som god orakelsed att tala om sig själv i tredje person, åtminstone när man lämnar lite mer svävande besked på en fråga. Vilket jag dock inte gör i det här fallet!

Marianne: Huset mittemot mitt är nyrenoverat. I vissa lägenheter har folk flyttat in, i andra inte. Jag bor så pass högt upp att jag ser större delen av rummen på nedre botten (vad är det för uttryck egentligen?).
Det jag ser är ett matbord dukat för fyra personer. Kring bordet står, föga överraskande, fyra stolar.
Sent varje kväll lyser lamporna i rummet, det gör de från ca 23.00 fram till ca 00.30. Det vet jag eftersom jag vädrar och micklar med persiennerna just vid den tiden varje kväll.
Jaha?? Problemet är att absolut inget kring eller på bordet har förändrats på minst fyra veckor, och jag har aldrig sett skymten av en människa därinne.
Hur hänger detta ihop, visa orakel?
Vad försiggår därinne?
Timer på lamporna och fyra döingar?

Oraklet: Enkelt. Det bor en mycket liten kvinna i lägenheten. Hon är 75 cm lång och syns därför inte ovanför fönsterkarmarna när hon tassar runt i sin bostad. Sina måltider intar hon sittande på en telefonkatalog med tallriken på en liten pall. (Hon har gjort det till sin livsuppgift att skriva till Eniro och kräva att de fortsätter att skicka ut telefonkataloger till landets alla hushåll. Eller åtminstone till henne. Sopberg eller inte sopberg.) Tanten har ganska sällan gäster. Och när hon någon gång har det, så föredrar hon faktiskt att umgås med folk av ungefär samma kroppskonstitution. Då kan det i och för sig gå ganska vilt till ibland – det krävs liksom inte så mycket för att de ska supa varandra under bordet när festen försiggick just där redan från början. Bordet, ja. Det stod färdigdukat i lägenheten redan när tanten gick på mäklarens visning. Hon krävde att få med det på köpet. Det såg så trevligt och liksom vanligt ut med ett dukat bord, tyckte tanten. Nästan som om det bodde en ”stor människa” i lägenheten. Tanten har perfekt mörkerseende och behöver därför egentligen aldrig tända några lampor. Hon har dock hört att elledningarna behöver ”luftas” regelbundet och låter därför lamporna lysa några timmar varje kväll.

Jaha, så var det med den saken! Allt har ju en naturlig förklaring! Men Marianne, kan du inte kila över och ringa på hos tanten och förklara att hon faktiskt inte behöver lufta elledningarna?

PICT0001
Personen på bilden har ingenting med nånting att göra. Men tänk på att man kan få en ganska osund ansiktsfärg om man vistas för mycket i mörker.

2009-03-02

Goafton, goafton, gott folk, och hjärtligt välkomna till Delfi ska ni vara allesammans

Som många så nogsamt har påpekat så befinner vi oss nu faktiskt i början av mars. Tack, tack, men jag har faktiskt märkt det! Deadlinestressen är som bortblåst. Den har i och för sig ersatts av hjälp!-jag-får-aldrig-mer-ett-uppdrag-stressen, men den brukar faktiskt också vara övergående. (Av naturliga skäl.) Och vad passar väl då bättre än att jag tar tillfället i akt och svarar på alla kloka frågor (några är visserligen inte riktigt kloka) som mina kloka (respektive inte riktigt kloka) läsare har ställt i kommentarerna till förra inlägget. Jourhavande orakel till er tjänst!

Första frågan kom från Snokis*, men tyvärr klarade den inte den stränga censur som råder här på bloggen. Andra frågan kom också från Snokis och löd som följer:
Snokis: Var jag för vulgär nu igen?
Oraklet svarar: Vulgär vill jag inte kalla det. Det låter så ... osnyggt på nåt sätt. Men ta du bara och gå och tvätta munnen med tvål, så ska du se att det känns bättre.

Vi fortsätter med ett par frågor från Huskorset.
Huskorset: ”Hala fram plånkan och betala mig i euro?” Vad är det för vulgärt med det? (Detta syftar på Snokis bortcensurerade kommentar. Oraklets anmärkning.)
Oraklet: Det kan vara hemskt vulgärt om det till exempel sägs sent på kvällen i trakterna av Feskekörkan.
Huskorset: Jag undrar när The Sunday Loud Music Club släpper sin skiva, har konsert nästa gång och om jag kan få komma in backstage?
Oraklet: Man kan höra oss på Göteborgsvarvet och troligen även på Stavgången som är dagen före. Vill man inte springa loppet bara för att få höra oss spela (varför man nu inte skulle vilja det) så kan man gå dit enkom för att få höra oss spela! Du får hemskt gärna komma in backstage (vid just denna spelning ligger nog backstage i en buske i Slottsskogen) i utbyte mot vissa tjänster (av icke-sexuell art förstås, vi är mer intresserade av sådant som överdrivet smicker). Skivan tänkte vi tjuvhålla på ett tag till.
Huskorset undrar också om Gud finns, om han är en hon och om hon i så fall har PMS då och då, för det känns så ibland.
Oraklet svarar (på ett ganska orakelaktigt sätt): Ptja.

Snokis har sedan en följdfråga.
Snokis: Betyder det här att jag aldrig får veta?
Oraklet: Nu ska vi inte överdriva. Så illa ska det väl ändå inte behöva bli.

Därefter ställde Marianne en väldigt lång fråga. Så lång att jag tror att oraklet får vänta med den till en annan dag. Hon är lite bloggovan, se.

P7120040
Oraklet i orakeltagen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Ursäkta att jag inte orkar länka till alla frågeställare, men den nyfikne hittar allt han behöver i kommentarerna till förra inlägget.

2009-01-15

På förekommen anledning

... vill jag bara meddela att jag beräknas återkomma i början av mars. Här på bloggen alltså. I gamla vanliga IRL-livet ska jag ingenstans. Så länge får ni kolla på en relativt fånig bild.



En grej till förresten! Ni kan ställa frågor till mig här i kommentarerna, så svarar jag på en del av dem (jag får välja själv!) när jag börjar blogga igen. Ni kan fråga om vad som helst: vilken skostorlek jag har, om universum verkligen är krökt, vad som blir nästa stora trend inom sällskapsdansen. Ja, ni fattar. (Jag tar och svarar på mina exempelfrågor direkt, så att ingen frestas att ställa just dem: 38. Givetvis inte, hur skulle det se ut? Det kan ju knappast bli något annat än Schuplattler.)