Sanningen bakom morden i Midsomer

Sommaren är här (om nu någon hade missat det) och med den tv-serien vi alla älskar att dissa, trivseldeckarnas trivseldeckare, den självklara arvtagaren till Agata Christies pastorala kriminalhistorier: Morden i Midsomer. Och lagom till säsongsstarten brukar varje tidning med självaktning publicera en raljerande spalt av någon lätt nedlåtande tv-krönikör som handlar om brottsstatistiken i det lilla grevskapet och den låga, ja, obefintliga sannolikheten för att så många människor skulle bli mördade på så många olika sätt på denna lilla försumbara plätt på vår jord. Sedan avslutas krönikan med ett klämkäckt konstaterande om att det ändå är bra mysigt på den brittiska landsbygden, särskilt i sällskap med Tom Barnaby et consortes.

Men jag tror att det är dags att tänka ett steg längre nu. Att sluta att avfärda denna statistiska anomali. Att kanske ifrågasätta om det verkligen är så väldigt mysigt i ett litet grevskap där det har inträffat etthundratio mord sedan 1997. Att helt enkelt se mönstret bakom det hela. För om man gör sig mödan att tänka efter lite, lite grann så finns det ju bara en rimlig förklaring till den svindlande brottsstatistiken i Midsomer. Alla morden hänger förstås ihop. En enda person ligger ytterst bakom alltsammans. Det är alltså en seriemördare i farten. Men denna brottsling har genom att variera sitt tillvägagångssätt på ett ytterst infamt sätt lyckats undgå upptäckt. Vi talar om en person som stämplar till mord, som konspirerar, intrigerar och smider ränker, en som helst mördar by proxy* och låter andra utföra det smutsiga hantverket men som inte heller drar sig för att själv hålla i pistolen/kniven/golfklubban/kandelabern/giftgrodan och se till att någon annan blir fälld för dådet. Kort sagt: En superskurk. En riktig mastermind criminal**.

Men vem kan det vara då? Jo, tänk efter lite grann. Vem är alltid på ett eller annat sätt tillstädes när det begås ett mord? Ibland rent fysiskt, ibland i mer immateriell bemärkelse. Ibland alldeles i centrum för brottet, ibland lite mer i periferin, men ändå alltid närvarande på ett eller annat sätt. Vem går på akvarellkurs och råkar ”hitta” en av sina kurskamrater död? Vem är kassör i konstsällskapet vars antagonister hittas torterade och knivmördade en efter en? Vem sjunger i kören där en av tenorerna går en våldsam död till mötes? Vem är just i färd med att inventera grevskapets gamla hus när ett ungt par hittas mördat utanför just ett sådant? Vem finns med på varje trädgårdsutställning, varje byfest, varje insamling till välgörande ändamål, varje kulturellt evenemang i grevskapet som ofelbart avslutas med blodsspillan? Och: Vem skålar glatt med DCI Barnaby när ”gärningsmannen” bakom ännu ett bestialiskt brott sitter bakom lås och bom?

Ni börjar väl ana vartåt det lutar? Ja, vi pratar förstås om Joyce Barnaby. Tänk efter själva. Är det normalt att ha så många hobbyer, att vara engagerad i så många ideella föreningar för de mest skilda ändamål, att delta i så många tillställningar och gå så många kurser som den kvinnan – alldeles bortsett från att hon i alla dessa sammanhang tycks träffa på ond, bråd död? Nej, det är det ju faktiskt inte. När man väl har sett det är det så uppenbart – detta övermått av aktiviteter är förstås hennes sätt att närma sig sina intet ont anande offer och en del av den ondskefulla planen.


Ulv i fårakläder

Men motivet då, invänder kanske vän av ordning. Motivet? Tja, vad sägs om sjukliga böjelser? Eller kanske helt enkelt ett försök att trygga familjens försörjning genom att hålla maken sysselsatt? Det har ju faktiskt varit ganska framgångsrikt, det måste man säga till hennes försvar.

Föreställ er nu vilken sjusärdeles säsong av Morden i Midsomer vi kommer att kunna se fram emot när manusförfattarna äntligen tycker det är dags att låta bomben brisera. Och tänk på stackars Tom Barnaby. Det blir lite som när Pamela Ewing vaknade och upptäckte att hon hade drömt en hel säsong av Dallas och att Bobby inte alls var död. Fast tvärtom. Pamela vaknade från en mardröm. Tom vaknar till sin värsta mardröm. Fast … vänta lite nu. Vad är det som säger att han inte redan vet alltsammans? Att han desperat försöker skydda sin alltmer sinnesförvirrade hustru genom att ständigt hitta lämpliga syndabockar till hennes missdåd? Tänk på det nästa tisdag. Och kom ihåg var ni hörde det först.

------------------------------------------------------------------------------------
* Genom ombud. Medge att det låter mer Midsomer Murders-aktigt på engelska.
** Hjärnan bakom brotten. Jaja, jag vet att det är ungefär samma sak som superskurk, men se föregående not.

Lilla tanten gör sig fin

Man skulle kunna tro att det är ganska lätt att nå ner till sina egna fötter när man bara är 162 cm lång. Men nej, när den här lilla tanten ska måla tånaglarna måste hon tydligen ha fötterna på en pall samt läsglasögonen på näsan. Hon var helt enkelt tvungen att kontra med en ganska punkig nyans på nagellacket.

Extra! Sensationell upptäckt på passcentralen!

Att planera semestern in i minsta detalj är inget vi någonsin har ägnat oss åt i vår familj. Men nånting ska vi väl ändå hitta på, och om detta nånting ska kunna försiggå i utlandet så måste man ju ha pass. Det vet man ju. Och man måste ju kolla så passen är giltiga, det vet man ju också. Men häromdagen upptäckte tjugoåringen plötsligt att både hennes och båda syskonens pass hade passerat bäst-före-datum. Nya måste alltså skaffas.

Det är ju stora ungar vi har; de kan ju strängt taget fixa sånt där själva. Men minstingen blir faktiskt inte myndig än på ett par år, så hon måste ha med sig en vårdnadshavare när hon ansöker om pass. I dag har jag därför tillbringat två och en halv timme med att vårda min sextonåring på passcentralen i Göteborg. Tjugoåringen var också med, men hon är ju sin egen vårdnadshavare på nåt vis. Artonåringen har lovat att fixa det hela i morgon.

Som tur är var Flinn på passcentralen i går, så vi var förvarnade om väntetiden och hade tagit med oss god lektyr (döttrarna) respektive dator med saker att översätta (jag). Ändå blir det ju lite tråkigt efter ett tag, så då letar man desperat efter något att roa sig med. Och vad roar man sig med på passcentralen? Jo, man mäter sig förstås.

I mitt eget pass (som går ut nästa år, påminnelse till självet) står det att jag är 165 centimeter lång. Det är också vad jag brukar säga om någon frågar hur lång jag är. Jag känner mig i allt väsentligt som en etthundrasextiofemcentimetersperson. Dock hade jag en liten gnagande misstanke om att de där 165 centimeterna bara var något jag drog till med en gång för några pass sedan. Och att det kanske i själva verket är så att jag bara är 164 centimeter lång. Kanske rentav 163. Men nu var sanningens minut inne. Nu skulle längden fastställas en gång för alla. Och vad blev det då? Jo, 161,5 centimeter. Etthundrasextioen och en halv centimeter! Som tur var kunde dock tjugoåringen – som påstår att hon har stenkoll på sin längd – konstatera att polisen hade monterat mätstickan en halv centimeter för högt, så jag är alltså 162 centimeter lång.

Jag hoppas och tror att alla tycker att detta var ett inlägg av högt allmänintresse.

En dag på operan

Trots att jag räknade in den sista tonåringen vid halvtretiden i natt steg jag upp klockan åtta (ja, för mig är det faktiskt ganska tidigt på en lördag!) och tog spårvagnen till Göteborgsoperan. I sällskap hade jag min sextonåring, fast hon var nattens sist inräknade tonåring. Det var några andra göteborgare som hade kommit på samma idé.


Kulturtörstande allmänhet?

Vad kan det då vara för operaföreställning som får göteborgarna att köa som vore det Idoluttagning? Svar: Ingen alls. Det var inte kultur som lockade ut alla dessa tålmodiga människor i duggregnet denna lördagsmorgon – utan shopping. Konsumtion. Fast i rättvisans namn måste det sägas att det inte handlade om vilken shopping som helst. Nej, i dag sålde Göteborgsoperans kostymförråd ut sina utgallrade scenkostymer. Sånt får man ju bara inte missa!

När dörrarna slogs upp klockan tio gick kön faktiskt väldigt snabbt framåt. Vi var jätteförvånade – ända tills vi förstod att man inte alls blev insläppt i försäljningslokalen när man kom fram, utan man blev tilldelad en nummerlapp och fick sedan snällt vänta på att bli uppropad.


Kaffetörstande allmänhet.

Vi fick vänta någon timme, och jag fördrev tiden med att ställa mig i ännu en kö, den här gången för att köpa var sin kopp kaffe (59:-) till mig och sextonåringen, dricka upp mitt kaffe och därefter flänga upp och ner i trapporna till de olika balkongerna och fotografera lite grann.


Har de slarviga diskare på Göteborgsoperans restaurang?


Utanför tredje balkongens garderob fanns en stor spegel.

När vi så småningom blev uppropade och insläppta var det som att komma in i världens skojigaste utklädningslåda, fast den var ungefär tvåhundra kvadratmeter stor. Försäljningslokalen utgjordes nämligen av hela lilla scenen inklusive åskådarplatserna och ett ungefär lika stort rum till bredvid, som jag är riktigt säker på vad det används till i vanliga fall. Kanske var det operasångarnas innebandyplan. Här stod ställning efter ställning med kläder.


Grå fångdräkter i förgrunden, silverfärgade rymddräkter i bakgrunden.


En snygg krona (150:-) får inte fattas i någon kvinnas (eller mans) garderob.


Vem behöver inte tjugofem brandmansdräkter?

Allteftersom tiden gick var det fler och fler som inte tyckte det var lönt att uppsöka provhytterna. Så länge alla bara behöll kalsongerna på var det ingen som misstyckte.


Vem kunde ana att kapten von Trapp hade så håriga ben?


Kanindräkt för 1 700:-. Kanske något svårsåld?


Fast det fanns skor (fötter?) till också.


Hurra, von Trapp har hittat byxorna!


De små von Trapparnas gardinkostymer var också snygga.

Jag provade förstås en del själv också. En del var kanske inte så användbart till vardags, till exempel en spargrishatt.


Snygg var den dock.

En riktig operadivaklänning fick jag också på mig. Jag misstänker att den har hört till en sopran, eftersom de inte bara lär ha röst- utan även bröstresurser. Man hade utan vidare kunnat stoppa ner ytterligare en lagom stor översättare framtill i den tjusiga kreationen. Fyrahundra kronor var väl i och för sig som hittat för en klänning som även hade kunnat användas som tvåmanstält, men jag höll i plånboken (i just det fallet).


Koloraturer kräver E-kupa?

Det roliga var också att det satt små etiketter i plaggen så att man kunde se vilken föreställning de hade använts i. Här har vi till exempel i etiketten en kyparkostym från Parsifal. Kypare? I Parsifal? Är det något jag har missat? Nej, jag tror att det var någon modern variant där Graalriddarna var klädda som servitörer. Säkert av någon fiffig anledning!


Jacka, byxor, skjorta och fluga ingick i det facila priset.


Den där von Trapp igen.

Och kaninkostymen hittade en ägare. Puh! Det fanns verkligen något för alla!


Som gjuten!

Själv lyckades jag faktiskt lägga beslag på en väldigt vanlig och trevlig liten klänning, som hade varit med i den här uppsättningen. Men den orkar jag inte visa just i dag. Nu laddar jag nämligen för morgondagens kulturbegivenhet: The Sunday Loud Music Club på Internationella blodgivardagen, Gustav Adolfs torg klockan 12–15.

Konsternation om våren

Ibland frågar jag mig själv varför vi har en jättestor varmkorvsskylt på vår balkong. Man skulle också kunna kalla den en ”varm korvskylt”. Detta är – upplysningsvis – ett vackert exempel på det man brukar kalla förledsbestämning, men såna kan vi väl ta och diskutera en annan gång. Eller inte alls. Men som sagt, det händer att jag undrar varför vi har en varmkorvsskylt på balkongen. Är det någon som säljer korv där ibland? Varför har han eller hon i så fall valt just vår balkong att sälja korv på? Vår familj består ju av fem personer, varav tre stycken är vegetarianer och en äter inte griskött. Är det inte därför otroligt olönsamt att sälja korv på just vår balkong?


Det gröna längst upp till höger är mynta. Upplysningsvis.

Förresten bor det en talgoxfamilj i stuprännan ovanför vår balkong. Har de något med skylten att göra, tro? Är det de som säljer korv? Kanske till sina talgoxfränder när de lullar hemåt frampå nattkröken efter en glad kväll på krogen. Otroligt vad småfåglarna är företagsamma nuförtiden!

Ett slags bildgåta

Maken och jag har varit på kortsemester. Nu ska ni få gissa var vi har varit! Var tror ni nedanstående idylliska bild är tagen?


Gissa resmålet!

Viktigt meddelande till allmänheten!

Äntligen är det dags för det som så många har väntat så länge på! Nämligen en chans att få höra The Sunday Loud Music Club live.

I morgon, den 15 maj, spelar vi på Backafestivalen på Selma Lagerlöfs torg. Bry er inte om att det inte står något om det på festivalens hemsida, utan sök er med förtröstan till trakterna av fiskbilen strax före klockan 17.

Och på lördag, den 16 maj, är det ju Göteborgsvarvet. Femtiotusen löpare, hundratusentals människor i publiken och en massa rolig musik längs banan. Vi står på Sörhallsgatan, som ligger nära Eriksberg, alltså på Hisingen. Ta Älvsnabben över, vetja!


Visa större karta
Förhoppningsvis ska vi själva hitta dit också.

Det enda smolket i glädjebägaren just nu är att jag har drabbats av en elak magbacill. I går var jag helt däckad, men i dag har jag kört den berömda vingummikuren*, så jag tror faktiskt att jag ska vara fit for fight i morgon. Och speciellt i övermorgon!

-------------------------------------------------------------------------------
*Alla huvud- och mellanmål ersätts med vingummin i valfri mängd. En fritänkande BVC-läkare förklarade en gång för mig att det hjälper mot magsjuka för att gelatinet i vingummina absorberar överflödig vätska i magen. Ja, inte vet jag, men faktum är att det funkar.

Anmäl er genast!

Det här får man ju bara inte missa:


Ur dagens GP.

Jag är inte helt säker på om det är en kurs eller en tävling. Bådadera känns lika angelägna.

Men under turbanen fanns en helt vanlig översättare

Nu undrar ni kanske hur håret blev? Jodå, visst blev det mellanbrunt. Väldigt mellanbrunt.


Nu något mindre Marge Simpson-lik, eller hur, IT-mamman?

En av fördelarna med att jobba hemma är ju att man någon gång emellanåt kan göra sånt som att färga håret mitt på blanka förmiddagen en vardag. Sen utnyttjar man förstås färgmedlets verkningstid till att jobba. Nackdelen är då att man riskerar att komma in i det jag brukar kalla översättningsflyt. Det betyder att det går väldigt, väldigt bra att översätta, att allt liksom stämmer och är fruktansvärt roligt. Och då är det lätt hänt att man överskrider den föreskrivna tiden med några minuter. Eller dubbla tiden. Eller så. Och sen behöver vi inte prata mer om den saken.

I stället övergår vi till något helt annat, nämligen gårdagens veggochock! (Det som folk i allmänhet kallar middag.) Den blev faktiskt något så ovegetariskt som ugnsbakade laxbitar med klyftpotatis och romsås. (Autentisk kommentar från artonåringen: ”Varför har man alltid så svenniga såser till lax?”) Två av familjens tre vegetarianer är nämligen så kallade Göteborgsvegetarianer, vilket innebär att de äter fisk.

Den tredje vegetarianen, hon som är en riktigt vegetarisk vegetarian, fick i stället jätteroliga morotsbiffar, rester från måndagens veggochock. Till dem servades en liten överbliven slatt av något som jag ibland kallar (hemskt vad jag kallar allt för nånting i dag då, kan jag inte bara säga vad det heter som en normal människa?) för Norénpesto. Det vill säga rucolapesto. Det påstås nämligen från vanligen välunderrättat håll* att Lars Norén skriver i sin dagbok om hur han gör rucolapesto. Fast jag tror inte att han har hampafrön i sin. Det hade jag den här gången. I ärlighetens namn ska jag erkänna att det inte tillförde så hemskt mycket rent smakmässigt, men dels lär det vara nyttigt, dels är det ganska roligt att chocka sin familj genom att säga att det är cannabis i såsen. Alltså, hur barnslig får man bli egentligen?

--------------------------------------------
*En som känner en som har läst boken.

Det är för lite turbaner i den här bloggen

Man skulle också kunna säga så här: det är för lite turbaner i de flesta bloggar. En annan sak man också skulle kunna säga är: det är för lite av det mesta i den här bloggen. Och nu när den ständigt lika godhjärtade Lotten i en intervju har utnämnt just denna blogg till en av sina favoritbloggar och dessutom på ett flertal andra sätt antytt att jag borde blogga emellanåt så känner jag att jag borde rycka upp mig en smula.

Om man inte har några bra blogguppslag så kan man ju alltid blogga om vad man går omkring och funderar på. Nu är jag inte den typen av person som tänker speciellt mycket på FRA och IPRED och annat sånt där som man antagligen borde tänka på. Men här är i alla fall fyra saker som jag tänker mycket på just nu:

1. Petina Gappah – och alldeles specifikt An Elegy for Easterly och alldeles ännu mer specifikt översättningen av denna bok. Som jag alltså håller på med just nu. Så uppslukande, så otroligt bra. Jag kan inte skriva mer om det just nu. Ni får läsa boken sen i stället. Den kommer på svenska 2010.

2. Att spela tenorsaxofon. Jag drömmer till och med om det om nätterna. I natt drömde jag en hemsk mardröm, nämligen att jag spelade fruktansvärt dåligt och fel inför publik, men en annan natt häromsistens drömde jag att jag spelade Round Midnight så vackert, så vackert, så övermåttan vackert. De vackra tonerna hördes jättetydligt i drömmen, precis som om de hade varit verkliga. Sen berättade jag om den drömmen för de andra medlemmarna i bandet på ett rep. På samma rep spelade jag sedan just Round Midnight ovanligt bra. Inte så vackert som i drömmen, men tillräckligt bra för att jag själv skulle få tårar i ögonen! Oh, the självdistans.


Det här är en helt annan saxofonist. Trodde ni inte va! Men det ser man i själva verket rätt lätt, för det där snygga solot mellan ungefär 2:20 och 4:04 kan jag tyvärr inte spela.

3. Vad vi ska äta till middag. En av människans eviga frågor. På nåt sätt lyckas jag lösa det varje dag, så om jag inte har något annat att blogga om borde jag åtminstone dagligen kunna publicera ett inlägg under rubriken ”Dagens veggochock”.

4. Vad jag ska ha på mig. Med tanke på att jag sitter hemma och jobbar och många gånger faktiskt inte träffar någon annan än min familj och personalen på Hemköp på hela dagen så lägger jag verkligen orimligt mycket tankemöda på mitt yttre. Å andra sidan ska man väl inte underskatta Hemköpspersonalens behov av välklädda hyfsat osjaviga kunder. Fast å tredje sidan: med tanke på hur mycket tankemöda jag lägger ner på detta kan jag verkligen inte påstå att resultatet blir särskilt uppseendeväckande.

På tal om utseende så har jag färgat håret i dag. Vårljuset har ju den mindre trevliga egenskapen att obarmhärtigt avslöja allt möjligt, till exempel de grå strån som har förmerat sig oavbrutet i min kalufs under de senaste tjugo åren (minst). Så i dag försökte jag göra något åt det. Jag valde den glada och trevliga nyansen mellanbrun. Medan jag kletade in färgen i min ganska ymniga hårman passade jag även på att färga underarmarna, öronen, pannan, tårna och badrumsgolvet i samma nyans. Det blev snyggt. Hur håret blev vet jag inte än. Det är fortfarande under turbanen.


Är det en kalif? Nej, det är ju Översättarhelena!

Bonuspoäng till den kommentator som kan identifiera båda affischerna i sextonåringens rum!