Nattlivet i Kavalla

Vi är alltså tre kollegerslashkompisar som är i Kavalla en vecka. Alla tre är kvinnor i den där åldern som man med en lätt eufemism brukar kalla "mitt i livet", vilket i klartext betyder att det inte alltid är så lätt att få tiden att räcka till. Nu är ju mina barn rätt stora och väldigt självgående (maken också för den delen, självgående alltså), men de två andra har lite mindre barn än jag (och när jag tänker närmare på saken så har de faktiskt lite mindre makar än jag också). I vilket fall som helst så är vardagen ganska fulltecknad. Här i Kavalla tonar allt sånt bort i ett vackert egeiskt dis. På dagarna jobbar vi visserligen, och jag kan intyga att man får en hel del gjort när alla vardagsbestyren inte kräver sitt. Men det kanske inte är så spännande att läsa om det? Desto mer spännande är det säkert att få veta hur tre kvinnor mitt i livet tillbringar sina kvällar här i Kavalla när dagens beting är avklarat. Ni kanske tror att vi dansar Zorbas dans på borden på krogarna här i stan och låter oss bjudas på ouzo av mörkögda män med klassiska profiler? Då tror ni fel. På kvällarna sitter vi i mitt rum med var sin dator i knät. Och spelar Betapet.


Ett liv i sus och dus?

Glad nejdag på er allihop!

I Grekland firar man i dag Επέτειος του Όχι eller – för den vars grekiska händelsevis är lite rostig – ochidagen. (Läs jättegärna Wikipediaartikeln som länken leder till. Det är verkligen något att fira.) Lämpligt nog råkar jag befinna mig i norra Grekland just nu. Jag och två kollegerslashkompisar (man säger sådär nuförtiden) har en veckas arbetsvistelse på Svenska Institutets gästhem i Kavalla. I dag har vi firat ochidagen genom att hissa såväl grekiska som svenska flaggan på gästhemmets tak.


Bry er inte om flaggviftaren, kolla på möblerna!

Gästhemmet är ett alldeles osannolikt fantastiskt ställe! Det är byggt av Svenska Tobaksmonopolet och har kvar sin originalinredning med vackra trettiotalsmöbler.


Texten på bilden lyder: "Måtte de insatser, som göras av här boende svenska tjänstemän, alltid lända till heder för deras fosterland och för det Svenska Tobaksmonopolet." Jag hoppas jag har levt upp till det.

Här finns en takterrass där man med fördel dricker retsina under den korta blå skymningstimmen, pinjeträd som lutar sina grenar över en annan terrass, granatäpplen som mognar på träden i trädgården, här finns arbetsro och här finns utsikt över Egeiska havet och halvön Athos långt i fjärran och på det hela taget det mesta man behöver här i livet (utom familjen och saxofonerna).

Saxofonen och jag

~ Del 1 av en ganska långrandig historia ~

De ihärdiga personer som har följt den här bloggen ett par år har också följt min utveckling från en-som-har-råkat-få-låna-en-saxofon till något slags amatörsaxofonist. (Inte för att jag kräver eller tror att ni ska komma ihåg det, men ändå.) Det där med saxofonen är en del av förklaringen till att det bloggas så snålt här numera. För när jag intresserar mig för något så går jag gärna in för det med hull och hår, sån är jag. Eller åtminstone så mycket hull och hår som nu råkar bli kvar efter jobb, familj, hushåll och allt det där. Detta överblivna hull och hår ägnar jag alltså nu till stor del åt att spela saxofon.

Men hur kunde det då gå så här? För att få svar på den frågan är det lika bra att vi börjar från början. Och då måste vi nog börja med klarinetten. Det var nämligen klarinett jag började spela i kommunala musikskolan någon gång på mellanstadiet. Jag var inte vidare talangfull, övade inte särskilt mycket och kan inte ens minnas att jag tyckte det var så värst roligt. Men redan då var jag en pliktmänniska, så hade jag nu börjat spela klarinett och dessutom fått en plastklarinett i födelsedagspresent, så fortsatte jag. Dessutom upptäckte jag ganska snart att jag tyckte väldigt mycket om att spela i orkester. Så jag framlevde min ungdoms dagar i kommunala musikskolans olika blåsorkestrar. Alltid som andraklarinettist. Med dessa orkestrar åkte jag på turnéer till Tyskland, Frankrike, Jönköping och andra exotiska platser och kunde på det hela taget haft det betydligt sämre.

Strax före sommarlovet mellan sjuan och åttan bestämdes det att musikskolan skulle starta ett storband. För den oinsatte kan jag upplysa om att ett sådant innehåller bland annat saxofoner, trumpeter och tromboner. Brassblåsare var det gott om i musikskolan – vi befann ju oss gubevars i Småland. (Den som inte förstår den kopplingen får väl fråga i kommentarerna.) Däremot var det ont om saxofonister, så alla klarinettister som ville lära sig spela saxofon över sommarlovet utlovades en plats i storbandet. Jag nappade direkt. För det första gillade jag ju att spela i orkester, så en ensemble till tackade jag inte nej till. Men för det andra – och förmodligen viktigare – hade jag en vag föreställning om att saxofonen hade högre raggfaktor än klarinetten. Det är troligen sant. Trots det skulle det dröja till långt strax efter det att jag hade slutat med allt spelande innan jag hade fick uppleva några som helst framgångar hos det motsatta könet. Vilket förmodligen bidrog till att skapa en undermedveten – och givetvis helt felaktig – uppfattning hos mig om att blåsinstrument inte är rätt väg att gå om man ska få ligga.

Men nu tror jag bestämt att jag går händelserna i förväg lite grann. Å andra sidan finns det inte så mycket mer att tillägga än att jag fick med mig en altsax och en spelbok (Rubank Elementary Method for Saxophone) hem över sommarlovet och sedan blev andra altsaxofonist i musikskolans storband. Och att jag upptäckte att det var bra mycket lättare och roligare att spela saxofon än att spela klarinett. Och att jag verkligen älskade storbandet, men att jag som så många andra ändå alldeles slutade att spela när jag började gymnasiet. Jag minns inte riktigt varför, men en bidragande faktor var förmodligen att det inte kändes sådär vansinnigt punkigt att spela saxofon i storband i mitten på sjuttiotalet.


Varför fick den mig alltid att tänka på hyvlar?

Därifrån kan vi snabbspola framåt sisådär tjugosju–tjugoåtta år, under vilka jag inte så mycket som höll i en saxofon. (Någon egen saxofon hade jag aldrig skaffat, och några lektioner i saxofon hade jag för övrigt aldrig heller fått.) Vid det laget hade jag själv barn som spelade i musikskolans blåsorkestrar. Jag var engagerad i föräldraföreningen och ordnade en massa roliga turnéer och läger, och på ett sådant läger hittade denna sympatiska musikskola på något så trevligt som att erbjuda föräldrarna att prova på att vara med och spela. Jag tror att den där sköna storbandskänslan fanns kvar någonstans inom mig, för jag bad att få spela saxofon. Av någon anledning som jag inte längre minns råkade jag då få låna en tenorsaxofon ...

Den spännande fortsättningen kommer en annan dag, vecka eller månad! Medan ni otåligt väntar på den kan ni lyssna på en liten Spotity-spellista som jag har pysslat ihop. Och när ni har lyssnat på den skulle jag bra gärna vilja veta om ni kan komma på ett mer mångsidigt instrument än saxofonen!

(Denna spellista tillägnas förresten i synnerhet Fru Decibel, som tycker att saxofonen är det enda instrument som inte är vackert. Inte för att allt på spellistan är just vackert (en del är faktiskt riktigt fult), men till exempel Karl Seglem spelar ju så man tror att man befinner sig bland himmelens änglar.


Vackert? Tja, det är väl en smaksak.)

Den rör ju på sig!

Den här gamla bloggen, den försmäktar här så ensam och övergiven att man lätt skulle kunna tro att den var på väg att tyna bort och dö. Men så är det inte alls! Nej, precis som en bortglömd kycklingbaguette i en träningsväska kan en sorgligt försummad blogg börja leva sitt eget liv!

Jovisst ser ni – härförleden gav den här bloggen ifrån sig ett livstecken i form av ett pling i min inkorg. Mejlet kom från Ingbritt i Götene, och det var förstås mitt gamla inlägg om sågade trägalgar som hade fått henne att fatta pennan (någon penna hade hon förstås inte fattat egentligen, men mina läsare är ju listiga nog att förstå en och annan stelnad metafor). Det inlägget är nämligen lustigt nog ett av de mest lästa genom den här bloggens historia, vad det nu säger om bloggen, mig, mina läsare och världen i största allmänhet.

Så här skriver Ingbritt:

Hamnade av någon anledning på en av dina bloggar från 2006. Det handlade om gamla galgar:

"Bröderna Albino i Götene. Herr- och damskrädderi samt herr-, dam- och gosskonfektion. Flickorna fick handla någon annanstans eller sy klänningar i slöjden kanske. Men hur har den hamnat hos mig? Och var ligger Götene? Frågorna hopar sig."



Kan meddela att butiken Albinos finns kvar än idag och ägs av min man, Johnny Karlsson, sedan 1975. Butiken, som numera egentligen heter Götene Klädeshandel AB, men kallas Albinos av alla i samhället, säljer herr- och damkläder och har inte längre eget skrädderi. Affären startades av Johan Albin Larsson år 1901. Han hette Albin och sedan något andranamn som började med O, därav namnet Albinos.

För övrigt ligger Götene mellan Skara och Lidköping vid foten av Kinnekulle.

Roligt att hitta bilden på galgen!

I ett uppföljningsmejl korrigerar hon sig lite: Hon hade fått veta av sin man att Johan Albin Larsson inte alls hade något mellannamn som började på O. Han lade bara till den bokstaven ändå, av okänd anledning. Jag för min del tror att han tyckte det klingade lite tjusigt italienskt sådär. Han var en framsynt man, den där Johan Albin.


Nu vill jag åka till Götene och shoppa!

Ni ser: Undrar man något om vad som helst så ställer man bara en fråga på sin blogg! Förr eller senare får den tålmodige svar.

Vad i allsindar gör mänskan i Kil?

Jo, i Kil gör jag detta: Jag dricker en kopp kaffe sittande på järnvägskaféets uteservering. På borden finns skyltar med texten "Endast för caféets gäster". Genom att köpa en kopp kaffe har jag alltså kvalificerat mig som gäst. Den enda, strängt taget. Utöver att dricka mitt kaffe rycker jag ut hår på benen med en pincett. Detta kräver kanske en förklaring. Jo, om man som jag epilerar benen, det vill säga avlägsnar generande hårväxt (vem i hela friden är egentligen generad över att ha hår på benen?) med en maskin som rycker ut håren med rötterna, måste man egentligen sedan vara noga med att skrubba benen med en sån där vante, som av någon anledning alltid får mig att tänka på panerad rödspätta. Om man inte skrubbar benen (vilket man inte gör, för man vill ju inte skura bort sin surt förvärvade solbränna) så får några hårstrån för sig att liksom växa åt fel håll: inåt i stället för utåt. Nästa gång man kör sin epilator kommer dessa hårstrån på bättre tankar och vänder åt rätt håll igen. Men inte förrän nästa dag. Då sticker de fram som ensamma frötallar på ett kalhygge. Om man då råkar ha en och en halv timme att fördriva i Kil och dessutom är den lyckliga ägaren av en schweizisk fällkniv med inbyggd pincett och till yttermera visso (detta vill jag särskilt understryka) är den enda gästen på järnvägskaféet, ja, då kan man ägna sig åt något så äckligt som att utrota dessa vilsegångna hårstrån.

Detta gör jag alltså i Kil. Men det är inte enbart därför jag är här. Nej, faktum är att jag är på väg till en saxofonkurs på musikhögskolan i Ingesund, och att ta sig dit från Göteborg med offentliga kommunikationer innebär visst krångel. Man tar en buss till Trollhättan och därefter ett regionaltåg till Kil. I Kil får man vänta i en och en halv timme (en tidrymd som gjord för en kopp kaffe och lite benhårsryckning) för att därefter ta ett annat tåg till Arvika. I Arvika tar man ännu en buss, och innan man vet ordet av är man i Ingesund. Tror jag. Jag är trots allt bara i Kil än så länge.


I Kil är det mycket, mycket tyst och stilla.

Åh, dessa språk och deras fantastiska grammatik

Ta tyska till exempel. Så här kan det se ut när en konstnär har låtit sig inspireras av en tysk skolgrammatika:


Försök inte gå på utställningen; urklippet är flera år gammalt!

Som jag säkert har nämnt tusen gånger tidigare så råkar jag ha ett förflutet som grammatiker – eller närmare bestämt forskningsassistent i redaktionen för Svenska Akademiens grammatik. Det råkar också vara så att en av mina arbetsuppgifter var att hitta på språkexempel till detta mastodontverk. Det finns förstås tusentals exempel i de fyra band som denna grammatik består av, så även om jag bara har hittat på en liten del av dem så blev det ganska många. Jag kommer såklart inte ihåg allihop, men när jag läser i de här böckerna (vilket jag gör oftare än någon normalt funtad människa kan föreställa sig) så händer det då och då att jag stöter på ett exempel som liksom är så välbekant att det bara hoppar upp från sidan. ”Å, det där måste vara ett av mina”, tänker jag då, inte alldeles utan ömhet. Tänk om nu någon skulle göra som keramikern här uppe och låta sig inspireras av dessa exempel för att pyssla ihop små keramikfigurer eller kanske måla en tavla eller skriva en dikt eller komponera en låt! Vore inte det en strålande idé, så säg!

Fast egentligen var det faktiskt inte alls det jag hade tänkt skriva om, utan det här inlägget skulle handla om tyska och vad det tyska språket kan inspirera en människa till. Själv begick nämligen jag såväl öl- som hångeldebut i Tyskland en gång i forntiden. Bådadera under turnéer i den kommunala musikskolans regi. Och troligen under starkt inflytande av det tyska språket och dess grammatik. Numera behöver jag knappast åka till Tyskland för att ägna mig åt de där sakerna, men det är i alla fall vad jag ska göra i morgon. Åka till Tyskland alltså. Berlin närmare bestämt.

Medan jag är bortrest kan ni väl skapa lite odödliga konstverk med utgångspunkt i följande exempel från Svenska Akademiens grammatik:

Där går Magnus och orerar om tidens ondska.

Jajamen, det är ett av mina. Ni vill säkert inte veta vad det är exempel på, men jag berättar det ändå: pseudosamordning av rörelseangivande verb som då anger befintlighet.

Dagens outfit

Artilleriuniform såklart. Alltid lika rätt.

Nej, jag har inte börjat skjuta med gevär, och jag har inte heller blivit operetthjälte. Däremot har jag börjat spela i en riktigt gammaldags hederlig blåsorkester. Det är förstås jättetöntigt och fruktansvärt nördigt och ... hur kul som helst.

Pluspoäng till den kommentator som lyckas identifiera mackapären med metallrören som står bredvid mig på fotot (i artonåringens rum).

Sanningen bakom morden i Midsomer

Sommaren är här (om nu någon hade missat det) och med den tv-serien vi alla älskar att dissa, trivseldeckarnas trivseldeckare, den självklara arvtagaren till Agata Christies pastorala kriminalhistorier: Morden i Midsomer. Och lagom till säsongsstarten brukar varje tidning med självaktning publicera en raljerande spalt av någon lätt nedlåtande tv-krönikör som handlar om brottsstatistiken i det lilla grevskapet och den låga, ja, obefintliga sannolikheten för att så många människor skulle bli mördade på så många olika sätt på denna lilla försumbara plätt på vår jord. Sedan avslutas krönikan med ett klämkäckt konstaterande om att det ändå är bra mysigt på den brittiska landsbygden, särskilt i sällskap med Tom Barnaby et consortes.

Men jag tror att det är dags att tänka ett steg längre nu. Att sluta att avfärda denna statistiska anomali. Att kanske ifrågasätta om det verkligen är så väldigt mysigt i ett litet grevskap där det har inträffat etthundratio mord sedan 1997. Att helt enkelt se mönstret bakom det hela. För om man gör sig mödan att tänka efter lite, lite grann så finns det ju bara en rimlig förklaring till den svindlande brottsstatistiken i Midsomer. Alla morden hänger förstås ihop. En enda person ligger ytterst bakom alltsammans. Det är alltså en seriemördare i farten. Men denna brottsling har genom att variera sitt tillvägagångssätt på ett ytterst infamt sätt lyckats undgå upptäckt. Vi talar om en person som stämplar till mord, som konspirerar, intrigerar och smider ränker, en som helst mördar by proxy* och låter andra utföra det smutsiga hantverket men som inte heller drar sig för att själv hålla i pistolen/kniven/golfklubban/kandelabern/giftgrodan och se till att någon annan blir fälld för dådet. Kort sagt: En superskurk. En riktig mastermind criminal**.

Men vem kan det vara då? Jo, tänk efter lite grann. Vem är alltid på ett eller annat sätt tillstädes när det begås ett mord? Ibland rent fysiskt, ibland i mer immateriell bemärkelse. Ibland alldeles i centrum för brottet, ibland lite mer i periferin, men ändå alltid närvarande på ett eller annat sätt. Vem går på akvarellkurs och råkar ”hitta” en av sina kurskamrater död? Vem är kassör i konstsällskapet vars antagonister hittas torterade och knivmördade en efter en? Vem sjunger i kören där en av tenorerna går en våldsam död till mötes? Vem är just i färd med att inventera grevskapets gamla hus när ett ungt par hittas mördat utanför just ett sådant? Vem finns med på varje trädgårdsutställning, varje byfest, varje insamling till välgörande ändamål, varje kulturellt evenemang i grevskapet som ofelbart avslutas med blodsspillan? Och: Vem skålar glatt med DCI Barnaby när ”gärningsmannen” bakom ännu ett bestialiskt brott sitter bakom lås och bom?

Ni börjar väl ana vartåt det lutar? Ja, vi pratar förstås om Joyce Barnaby. Tänk efter själva. Är det normalt att ha så många hobbyer, att vara engagerad i så många ideella föreningar för de mest skilda ändamål, att delta i så många tillställningar och gå så många kurser som den kvinnan – alldeles bortsett från att hon i alla dessa sammanhang tycks träffa på ond, bråd död? Nej, det är det ju faktiskt inte. När man väl har sett det är det så uppenbart – detta övermått av aktiviteter är förstås hennes sätt att närma sig sina intet ont anande offer och en del av den ondskefulla planen.


Ulv i fårakläder

Men motivet då, invänder kanske vän av ordning. Motivet? Tja, vad sägs om sjukliga böjelser? Eller kanske helt enkelt ett försök att trygga familjens försörjning genom att hålla maken sysselsatt? Det har ju faktiskt varit ganska framgångsrikt, det måste man säga till hennes försvar.

Föreställ er nu vilken sjusärdeles säsong av Morden i Midsomer vi kommer att kunna se fram emot när manusförfattarna äntligen tycker det är dags att låta bomben brisera. Och tänk på stackars Tom Barnaby. Det blir lite som när Pamela Ewing vaknade och upptäckte att hon hade drömt en hel säsong av Dallas och att Bobby inte alls var död. Fast tvärtom. Pamela vaknade från en mardröm. Tom vaknar till sin värsta mardröm. Fast … vänta lite nu. Vad är det som säger att han inte redan vet alltsammans? Att han desperat försöker skydda sin alltmer sinnesförvirrade hustru genom att ständigt hitta lämpliga syndabockar till hennes missdåd? Tänk på det nästa tisdag. Och kom ihåg var ni hörde det först.

------------------------------------------------------------------------------------
* Genom ombud. Medge att det låter mer Midsomer Murders-aktigt på engelska.
** Hjärnan bakom brotten. Jaja, jag vet att det är ungefär samma sak som superskurk, men se föregående not.

Lilla tanten gör sig fin

Man skulle kunna tro att det är ganska lätt att nå ner till sina egna fötter när man bara är 162 cm lång. Men nej, när den här lilla tanten ska måla tånaglarna måste hon tydligen ha fötterna på en pall samt läsglasögonen på näsan. Hon var helt enkelt tvungen att kontra med en ganska punkig nyans på nagellacket.

Extra! Sensationell upptäckt på passcentralen!

Att planera semestern in i minsta detalj är inget vi någonsin har ägnat oss åt i vår familj. Men nånting ska vi väl ändå hitta på, och om detta nånting ska kunna försiggå i utlandet så måste man ju ha pass. Det vet man ju. Och man måste ju kolla så passen är giltiga, det vet man ju också. Men häromdagen upptäckte tjugoåringen plötsligt att både hennes och båda syskonens pass hade passerat bäst-före-datum. Nya måste alltså skaffas.

Det är ju stora ungar vi har; de kan ju strängt taget fixa sånt där själva. Men minstingen blir faktiskt inte myndig än på ett par år, så hon måste ha med sig en vårdnadshavare när hon ansöker om pass. I dag har jag därför tillbringat två och en halv timme med att vårda min sextonåring på passcentralen i Göteborg. Tjugoåringen var också med, men hon är ju sin egen vårdnadshavare på nåt vis. Artonåringen har lovat att fixa det hela i morgon.

Som tur är var Flinn på passcentralen i går, så vi var förvarnade om väntetiden och hade tagit med oss god lektyr (döttrarna) respektive dator med saker att översätta (jag). Ändå blir det ju lite tråkigt efter ett tag, så då letar man desperat efter något att roa sig med. Och vad roar man sig med på passcentralen? Jo, man mäter sig förstås.

I mitt eget pass (som går ut nästa år, påminnelse till självet) står det att jag är 165 centimeter lång. Det är också vad jag brukar säga om någon frågar hur lång jag är. Jag känner mig i allt väsentligt som en etthundrasextiofemcentimetersperson. Dock hade jag en liten gnagande misstanke om att de där 165 centimeterna bara var något jag drog till med en gång för några pass sedan. Och att det kanske i själva verket är så att jag bara är 164 centimeter lång. Kanske rentav 163. Men nu var sanningens minut inne. Nu skulle längden fastställas en gång för alla. Och vad blev det då? Jo, 161,5 centimeter. Etthundrasextioen och en halv centimeter! Som tur var kunde dock tjugoåringen – som påstår att hon har stenkoll på sin längd – konstatera att polisen hade monterat mätstickan en halv centimeter för högt, så jag är alltså 162 centimeter lång.

Jag hoppas och tror att alla tycker att detta var ett inlägg av högt allmänintresse.