2006-11-10

Storleken har betydelse

I går förmiddag gjorde jag något så ooriginellt som att gå och handla på H&M. Om det är någon som har missat det, så var det igår som specialkollektionen från designduon Viktor & Rolf kom till butikerna. Modebloggarna och kvällspressen gör gratisreklam för detta i veckovis, och även vanligtvis ganska sansade personer rycks med i den allmänna yran. (Vilket inte ska tolkas som att jag vill karaktärisera mig själv som en vanligtvis ganska sansad person.) Jag visste att det skulle vara kö utanför affärerna innan de öppnade och att man nog skulle få köa åtminstone två timmar i förväg för att vara säker på att få det man ville ha. Å andra sidan var det inget jag absolut ville ha, utan det kändes mer som om det här var något man måste uppleva. Så jag släntrade upp för Avenyn vid tjugo i tio ungefär och ställde mig bakom de tvåhundra personer som redan köade. Tog upp en bok ur väskan, drack kaffe ur medhavd mugg och låtsades att jag var där av en mycket mer intellektuell och kulturell anledning än alla andra, som bara var drabbade av köphysteri. (Redan valet att gå till butiken på Avenyn visade sig sedan vara väldigt amatörmässigt, då just den butiken inte hade fått in alla plagg i kollektionen.) Långt hann jag inte i boken, för dörrarna öppnades en stund före tio för in en första omgång shoppare.

Vi som hade kommit lite senare fick stanna utanför en stund till. Då händer det något konstigt. Två unga flickor bakom mig börjar prata om kösystemet. ”Vem är det egentligen som har bestämt att man ska stå och köa så här?” undrar den ena. De kommer fram till att ingen kan bestämma att de ska stå på sin plats i kön. Och så går de före mig. Bara mig. Jag knackar förstås den ena på axeln och säger (ganska skarpt, för även om hela situationen var rätt fånig blev jag irriterad över att de så uppenbart gjorde det med flit): ”Öh, ni trängde er före mig.” Vilken normalt väluppfostrad människa som helst hade ju då låtsats som om det var ett misstag och backat en bit igen. Men nej, de bara skrattar, snäser något nonchalant och står kvar. Nu hör det till saken att dessa två flickor var ett par ganska stöddiga bitar. Både långa och kraftiga. Och jag är fullständigt säker på att de uppträdde så mot mig bara för att jag var mycket kortare än de. Det är sant. De hade aldrig gjort så mot någon som var längre. Så jag fick uppamma all min vuxenhet och mognad och allt mitt själsliga övertag för att inte drämma till med det som förmodligen hade sårat dem långt in i deras tonårssjäl, som under den där självsäkra ytan nog var ganska rädd och osäker, nämligen: ”Ja, det är väl säkrast att ni skyndar er, för de stora storlekarna tar ju slut först.” Jag hade kunnat säga det. De hade blivit ledsna, även om de inte hade visat det. Det hade varit en hämnd. Men jag gjorde inte det, och det är jag ganska nöjd med.

Denna incident lade en viss sordin på min shoppinglust, det måste erkännas, men den återkom delvis när jag rycktes med i lämmeltåget av andra omgången som släpptes in från kön. Då var dock ställningarna som hade rymt Viktor & Rolf-kläder redan så gott som tomma, trots att klockan fortfarande ännu inte var tio. Ett och annat plagg kunde man dock hitta här och där, och sen började det roliga. Man gick omkring och bytte till sig olika storlekar av varandra, och tillfälliga provrum etablerades bakom klädställningarna i butikens lite mer undanskymda hörn, där många (inklusive jag själv) klädde av sig i bara underkläderna i ett slags konsumtionismen härliga systerskap. Efter mycket bytande (samt besök i inte mindre än två H&M-butiker till, fast det erkänner jag bara under svår press) så kom jag hem med några få mer eller mindre lyckade plagg. (Tur att det är öppet köp.) Förutom lite underkläder så blev det en t-shirt och en sidenblus. T-shirten ska lämnas tillbaka – jag förstår överhuvudtaget inte varför jag köpte den. Jag använder nämligen inte bomulls-t-shirts alls, av den anledningen att jag är sån ofattbar prinsessan på ärten att jag tycker att de är för sträva mot huden! (Har ni hört på maken! Vad har människan på sig då, egentligen? Ja, det får jag ta och skriva om en annan gång.) Yngsta dottern hade nog kunnat ha den, men hon har redan så många t-shirts att lådorna fullständigt svämmar över, så det känns lite onödigt. Blusen är ganska gullig (och mjuk och skön), men frågan är om jag kommer att använda den eller om den är för gullig för mig. För övrigt kan jag berätta att den är i storlek 34, vilket är ganska anmärkningsvärt. För läsare som inte har koll på storlekssystemet för damkonfektion, så kan jag upplysa om att 34 är en väldigt liten storlek. Oftast den minsta. Och jag är inte väldigt liten. Jag är kanske ett par centimeter under medellängd och visserligen ganska smal, men bara ganska. Inte på något sätt jättesmal, mager eller spinkig. Jag har visserligen märkt av en viss storleksinflation på många klädkedjor, men H&M har – hittills – varit ett undantag. Hur gör de som verkligen är små och spinkiga? Ja, de överlever säkert utan en blus från Viktor & Rolf, men hur gör de i vanliga fall?

Vill ni att jag ska fotografera mig i den där blusen så att ni får säga vad ni tycker? Blir jag en modebloggare då?

11 kommentarer:

Matildas fikarum sa...

Vilket lustigt fenomen, det där med storleksinflation. Här är det precis tvärtom. Storlekarna blir mindre och mindre och ingen fattar varför.

Qi sa...

Det är klart att vi vill se bilder!!!

Saring sa...

Ja! Ja! JAAA! Förstås. men modebloggare? Njae.. Med så sporadiska modebilder får du nog mer titulera dig som specifikt blusbloggare. Och om det fruktansvärda skulle inträffa och majoriteten visar sig tycka att blusköpet var "sådär" får du byta titel till bluesbloggare. Fast det tror jag knappast kommer att inträffa! Jag tycker ju till exempel att du är bedårande även i födelsedagsflanellpyjamasskjorta så vad skall jag då inte tycka om sidenblus?

Och som lösning på problemet med bomullens strävhet säger jag M*J*U*K*M*E*D*E*L. Jag är 33 år och har för bara för något halvår sedan upptäckt detta mirakelmedel! En helt ny värld av mjukhet har öppnat sig för mig. Välkommen att kliva in i mjukmedlets förlovade land även du!

Översättarhelena sa...

Tjoho, vad kul, ni vill se bilder! Det ska ni få. Fast inte förrän på måndag eller eventuellt på söndag kväll, för nu måste jag alldeles strax åka på läger. Så nu ska här packas. Inga sidenblusar, men väl flanellnattskjorta, raggsockar, långkalsonger, extra filtar, elektrisk bäddvärmare (på riktigt!) samt en tenorsaxofon!
Saring: Jag är mjukmedelsfetischist, men när det kommer till bomulls-t-shirts så hjälper inte ens det!

petra sa...

Preeecis sådär roligt var det på Stella McCartney förra året. Då bytte vi också om mitt i butiken och bytte vänligt plagg med varandra! :) Superkul.

I år stannade jag dock hemma.

Grattis till dina fynd. Klart vi vill se bilder. Vi kräver det!

Anonym sa...

Jattesma amerikanskor koper storlek 0 eller 00 (eller xs och xxs), efter att inflationen (deflationen?) atit sig ner fran 6, 4, och 2.

Dessutom: I affarer for folket ar man mindre an i mer exklusiva butiker. Dvs en Banana Republic storlek 4= Donna Karan storlek 6.

malin sa...

Modebloggare - schmodebloggare, klart bilderna ska upp!

Ökenråttan sa...

Här i Öknen är det lustigt med storlekarna, minsann. Jag köpte ett par långbyxor som det stod "M" i - medium. Jag höll bara upp dom framför mej; det finns spinkigt med provrum och alla försäljare är unga män samt är jag lite gammeldags uppfostrad. Längden var OK! Men, mina damer, bredden. Jag får plats i det ena byxbenet. Jag tror att jag bedårades lite av att det fanns 2 fickor och därför tänkte på några andra detaljer.

Ofta står det inget alls om storlek i kläderna här och när jag frågar säjer killen i affären alltid att det är "normal size". Men är jag normal, det undrar jag nu.

Det mesta i klädväg som säljs här kommer från Syrien. It figures, eller hur? Klart att dom sitter och syr i Syrien!

Miss Gillette sa...

Varför sa du inte detdär du tänkte till fettona som trängde sig? Varför dödade du dem inte? (Vänta nu -- du säger ju inte att du INTE har dödat dem. Ha! Bra gjort!)

Allvarligt talat är den typen av händelser det allra allra värsta jag vet (ja ja -- bortsett från hemska olyckor & sjukdomar & så, men sånt lirar liksom på en annan spelplan): när jag känner mig totalt maktlös. Det gäller gentemot myndigheter och det gäller i ännu högre grad i "nära" situationer, som den du beskriver. När jag råkar ut för nåt sånt har jag brutala hämndfantasier mycket länge efteråt, ofta i många år (fast adrenalinhalten som den begångna oförrätten blir rätt låg med tiden).

Andra går in i väggen och allt vad det heter därför att de lider av maktlöshetsstress på sin arbetsplats; det gör ju inte jag som enmansföretagare. Men i de här traumatiska situationerna... Tro nu inte att det är så viktigt med en viss plats i en kö, eller pengar eller så -- jag låter ofta folk gå före och jag donerar gladeligen pengar till bättre behövande. Men då ska jag bestämma det SJÄLV och inte bli bestulen på köplatsen eller stålarsarna.

Ursäkta att jag försurar stämningen -- jag förstår att man skulle ha skrivit nåt om textiliers kvalitet eller i vart fall låtit chipper och klämmig. Men då får du ju låta bli redogörelser för hur du saktmodigt låter dig betrampas! Jag tar åt mig lika mycket som om det hade hänt mig själv och jag vill spöa kossorna å dina vägnar!

Anne-Maj sa...

Vill se bilder!!!!!

Översättarhelena sa...

Miss Gillette: Jag dödade dem såklart.
Nej, allvarligt talat, jag är inte Jesus eller Mahatma Gandhi eller Dalai Lama, men jag försöker faktiskt tänka att jag inte behöver vara taskig mot folk som är taskiga mot mig. Jag blev inte speciellt ledsen men kan tänka mig att de hade blivit väldigt ledsna av min tänkta replik! Och inte hade jag väl mått bättre då? För att de blev ledsna? Nej, jag tror faktiskt inte det.
Annars är jag alltså verkligen inte den som låter folk trampa på mig! Men jag försöker spara mitt krut till sammanhang där det faktiskt spelar någon roll.
För övrigt tycker jag inte alls att du försurar stämningen. Jag hoppades faktiskt på en diskussion om den där händelsen! Man måste inte alls vara käck och klämmig, tycker jag.