2009-10-29

Nattlivet i Kavalla

Vi är alltså tre kollegerslashkompisar som är i Kavalla en vecka. Alla tre är kvinnor i den där åldern som man med en lätt eufemism brukar kalla "mitt i livet", vilket i klartext betyder att det inte alltid är så lätt att få tiden att räcka till. Nu är ju mina barn rätt stora och väldigt självgående (maken också för den delen, självgående alltså), men de två andra har lite mindre barn än jag (och när jag tänker närmare på saken så har de faktiskt lite mindre makar än jag också). I vilket fall som helst så är vardagen ganska fulltecknad. Här i Kavalla tonar allt sånt bort i ett vackert egeiskt dis. På dagarna jobbar vi visserligen, och jag kan intyga att man får en hel del gjort när alla vardagsbestyren inte kräver sitt. Men det kanske inte är så spännande att läsa om det? Desto mer spännande är det säkert att få veta hur tre kvinnor mitt i livet tillbringar sina kvällar här i Kavalla när dagens beting är avklarat. Ni kanske tror att vi dansar Zorbas dans på borden på krogarna här i stan och låter oss bjudas på ouzo av mörkögda män med klassiska profiler? Då tror ni fel. På kvällarna sitter vi i mitt rum med var sin dator i knät. Och spelar Betapet.

P1080533
Ett liv i sus och dus?

2009-10-28

Glad nejdag på er allihop!

I Grekland firar man i dag Επέτειος του Όχι eller – för den vars grekiska händelsevis är lite rostig – ochidagen. (Läs jättegärna Wikipediaartikeln som länken leder till. Det är verkligen något att fira.) Lämpligt nog råkar jag befinna mig i norra Grekland just nu. Jag och två kollegerslashkompisar (man säger sådär nuförtiden) har en veckas arbetsvistelse på Svenska Institutets gästhem i Kavalla. I dag har vi firat ochidagen genom att hissa såväl grekiska som svenska flaggan på gästhemmets tak.

P1080627
Bry er inte om flaggviftaren, kolla på möblerna!

Gästhemmet är ett alldeles osannolikt fantastiskt ställe! Det är byggt av Svenska Tobaksmonopolet och har kvar sin originalinredning med vackra trettiotalsmöbler.

P1080640
Texten på bilden lyder: "Måtte de insatser, som göras av här boende svenska tjänstemän, alltid lända till heder för deras fosterland och för det Svenska Tobaksmonopolet." Jag hoppas jag har levt upp till det.

Här finns en takterrass där man med fördel dricker retsina under den korta blå skymningstimmen, pinjeträd som lutar sina grenar över en annan terrass, granatäpplen som mognar på träden i trädgården, här finns arbetsro och här finns utsikt över Egeiska havet och halvön Athos långt i fjärran och på det hela taget det mesta man behöver här i livet (utom familjen och saxofonerna).

2009-10-01

Saxofonen och jag

~ Del 1 av en ganska långrandig historia ~

De ihärdiga personer som har följt den här bloggen ett par år har också följt min utveckling från en-som-har-råkat-få-låna-en-saxofon till något slags amatörsaxofonist. (Inte för att jag kräver eller tror att ni ska komma ihåg det, men ändå.) Det där med saxofonen är en del av förklaringen till att det bloggas så snålt här numera. För när jag intresserar mig för något så går jag gärna in för det med hull och hår, sån är jag. Eller åtminstone så mycket hull och hår som nu råkar bli kvar efter jobb, familj, hushåll och allt det där. Detta överblivna hull och hår ägnar jag alltså nu till stor del åt att spela saxofon.

Men hur kunde det då gå så här? För att få svar på den frågan är det lika bra att vi börjar från början. Och då måste vi nog börja med klarinetten. Det var nämligen klarinett jag började spela i kommunala musikskolan någon gång på mellanstadiet. Jag var inte vidare talangfull, övade inte särskilt mycket och kan inte ens minnas att jag tyckte det var så värst roligt. Men redan då var jag en pliktmänniska, så hade jag nu börjat spela klarinett och dessutom fått en plastklarinett i födelsedagspresent, så fortsatte jag. Dessutom upptäckte jag ganska snart att jag tyckte väldigt mycket om att spela i orkester. Så jag framlevde min ungdoms dagar i kommunala musikskolans olika blåsorkestrar. Alltid som andraklarinettist. Med dessa orkestrar åkte jag på turnéer till Tyskland, Frankrike, Jönköping och andra exotiska platser och kunde på det hela taget haft det betydligt sämre.

Strax före sommarlovet mellan sjuan och åttan bestämdes det att musikskolan skulle starta ett storband. För den oinsatte kan jag upplysa om att ett sådant innehåller bland annat saxofoner, trumpeter och tromboner. Brassblåsare var det gott om i musikskolan – vi befann ju oss gubevars i Småland. (Den som inte förstår den kopplingen får väl fråga i kommentarerna.) Däremot var det ont om saxofonister, så alla klarinettister som ville lära sig spela saxofon över sommarlovet utlovades en plats i storbandet. Jag nappade direkt. För det första gillade jag ju att spela i orkester, så en ensemble till tackade jag inte nej till. Men för det andra – och förmodligen viktigare – hade jag en vag föreställning om att saxofonen hade högre raggfaktor än klarinetten. Det är troligen sant. Trots det skulle det dröja till långt strax efter det att jag hade slutat med allt spelande innan jag hade fick uppleva några som helst framgångar hos det motsatta könet. Vilket förmodligen bidrog till att skapa en undermedveten – och givetvis helt felaktig – uppfattning hos mig om att blåsinstrument inte är rätt väg att gå om man ska få ligga.

Men nu tror jag bestämt att jag går händelserna i förväg lite grann. Å andra sidan finns det inte så mycket mer att tillägga än att jag fick med mig en altsax och en spelbok (Rubank Elementary Method for Saxophone) hem över sommarlovet och sedan blev andra altsaxofonist i musikskolans storband. Och att jag upptäckte att det var bra mycket lättare och roligare att spela saxofon än att spela klarinett. Och att jag verkligen älskade storbandet, men att jag som så många andra ändå alldeles slutade att spela när jag började gymnasiet. Jag minns inte riktigt varför, men en bidragande faktor var förmodligen att det inte kändes sådär vansinnigt punkigt att spela saxofon i storband i mitten på sjuttiotalet.

HL-4470030
Varför fick den mig alltid att tänka på hyvlar?

Därifrån kan vi snabbspola framåt sisådär tjugosju–tjugoåtta år, under vilka jag inte så mycket som höll i en saxofon. (Någon egen saxofon hade jag aldrig skaffat, och några lektioner i saxofon hade jag för övrigt aldrig heller fått.) Vid det laget hade jag själv barn som spelade i musikskolans blåsorkestrar. Jag var engagerad i föräldraföreningen och ordnade en massa roliga turnéer och läger, och på ett sådant läger hittade denna sympatiska musikskola på något så trevligt som att erbjuda föräldrarna att prova på att vara med och spela. Jag tror att den där sköna storbandskänslan fanns kvar någonstans inom mig, för jag bad att få spela saxofon. Av någon anledning som jag inte längre minns råkade jag då få låna en tenorsaxofon ...

Den spännande fortsättningen kommer en annan dag, vecka eller månad! Medan ni otåligt väntar på den kan ni lyssna på en liten Spotity-spellista som jag har pysslat ihop. Och när ni har lyssnat på den skulle jag bra gärna vilja veta om ni kan komma på ett mer mångsidigt instrument än saxofonen!

(Denna spellista tillägnas förresten i synnerhet Fru Decibel, som tycker att saxofonen är det enda instrument som inte är vackert. Inte för att allt på spellistan är just vackert (en del är faktiskt riktigt fult), men till exempel Karl Seglem spelar ju så man tror att man befinner sig bland himmelens änglar.

hpaltoSpringTimeDouble
Vackert? Tja, det är väl en smaksak.)