Golvsittning, afrikansk dans och en get
För inte så hemskt länge sen trivdes jag bra på golvet. Jag satt gärna på golvet när jag såg på teve, pluggade eller umgicks med folk. När jag hade suttit klart reste jag mig raskt och graciöst och led inte av några som helst sviter efter golvsittandet. Fast när jag tänker efter så är det nog hemskt länge sen i alla fall.
Numera går det inte lika gesvint (japp, det kan stavas så, fast geschwint är också godkänt) att tillbringa en kväll på golvet. Och framför allt inte att resa mig upp igen. Det fick jag erfara i lördags, när vännen Y bjöd på femtioårskalas. Y är en entusiastisk utövare av sporten aikido, och kalaset ägde rum i dojon, det vill säga träningslokalen. Hela golvet var täckt av ett slags mjuka mattor (eller kanske rätt hårda madrasser), som vi satt på när vi åt. Som bord hade Y ställt upp ölbackar med långa plankor på (det kan nog ha varit garderobsdörrar). Det var jättemysigt och buffén var jättegod, men efter en stund kändes det att man inte är tjugo längre, för att uttrycka det milt. Knepet var att byta ställning ofta. Och att kliva upp och röra på sig titt som tätt.
Som tur var arrangerade en av gästerna plötsligt en liten lektion i afrikansk dans – just vad som behövdes för att mjuka upp de stela gamla lederna. Och så fick vi svara på kluriga filmfrågor och lära oss sjunga en fin hyllningsvisa i kanon (festföremålets dotter med kompisar agerade sånglärare) och lyssna på fin stämsång och dansa (på alldeles vanligt, oafrikanskt vis).
Geten då? Jo, den fick Y i födelsedagspresent av oss. Fast den fick bo i Malawi.
Vännen Y blev jätteglad för sin get!
13 kommentarer:
Dansen och sången låter intressant - men att sitta obekvämt... blä. Jag satt gärna på golvet i skräddarställning för X antal år sen - men nu...
Bloggblad: Ja, vi ångrade en smula att vi inte hade hörsammat uppmaningen på inbjudan och tagit med oss kuddar att sitta på! Tur att man inte är japan åtminstone.
En get i Afrika är en trevlig present. Vi fick varsin get i present av chefen förra året. Det intygas på get-certifikatet att de också är döpta efter ägaren. Fast det var lite misstänkt för geten Fia och geten Linda såg misstänkt lika ut. Kanske killi.., nej jag menar tvillingar..?
Jag tycker nästan bara om två djur, och de är
1) rovfåglar
2) getter.
Rovfåglarna är spännande för att de är så flyktiga (nähe?). Getterna är fascinerande för att de låter som människor. Buäääärrrh!
Ikväll ska jag förresten (för att visa att jag inte är en gammal tant) sitta på golvet med benen i kors med ett gäng tioåringar. Krask och knak kommer det att säga i hela kroppen klockan 20.02.
Fia: Stackars getanvändarna i Malawi om ägaren heter till exempel Lars-Göran. Det är så svårt att uttala på malawiska.
Lotten: Ta en paus med lite afrikansk dans emellanåt, det hjälper!
Får jag då ta tillfället i akt att här tipsa Lotten om att man vid ev besök på Skottlands västkust kan hälsa på i Campbelltowns Owl Sanctuary och få tillbringa en hel dag med ugglor, en upplevelse att suga på länge likt en av de stenhårda gobstoppers som är så populära bland barn här.
Hmmm. Det blev lite förvirrat men jag kanske lyckades göra mig förstådd iaf?
Ah, aikido.... det har jag tränat, och det värsta var det där stillasittandet på mattorna... susa omkring i luften var däremot kul. Och vifta med en pinne (förlåt, en yo).
Vilken fin present!
Cirkux! Ja! Du anar inte! Jag är beredd att åka till Skottlands västkust any day! Campbelltowns Owl Sanctuary -- here I come!
Fast jag måste tillstå att jag mer förknippar Campbeltown med den utomordentlige (och sketdyra) maltwhiskyn Springbank.
Intas antingen sittandes på golvet eller på getryggen.
Cirkux: Jag läste din kommentar precis innan jag gick och la mig i går kväll (vilket alltså inte innebär att jag gick och la mig klockan 19) och sen har jag drömt om ugglor hela natten! Det var lite som på Hogwarths, om det är bekant.
Kanonfräckt! Så jag håller med Lotten: Campbeltown, here I come! Lite whisky kan man ju alltid också hälla i sig mellan ugglorna.
AB: Det såg kul ut med pinnarna. I present av sina arbetskamrater fick Y ett särskilt fodral att bära sina pinnar i!
Ja stela leder, ja -- härförleden vaknade jag med ena armen helt bortdomnad, utan att ha legat på den. Det dröjde ända till kvällen innan jag återfått känseln i de tre sista fingrarna. Och vad berodde nu detta på? Jo, såvitt jag kan komma på: att jag legat och läst en liten stund på sidan, stödd på armbågen och med huvudet i handen. Sådär som man kunde ligga i timmar som yngre utan att märka ett endaste dugg i sin vidja (metaforen avser här främst böjbarheten) till lekamen. Nu: fem minuter orsakar långvarig partiell bedövning. Beklämmande.
Helena: Demonstrerade inte Y en kata med sin fina pinne (förlåt, yo)?
Vilken fantastisk fest!!
Jag vill mä. Gärna ha en get också, älskar getter!
Vi had een tunisisk fest en gång med tunisisk mat och musik och tunisiskt vin, då satt vi på kuddar på altanen. Underbart!
Skicka en kommentar