Väktare vaktar visst vimsigt?

Som jag säkert har nämnt förut (jag har en förmåga att upprepa mig) är jag inte vidare förtjust i svenskarnas favoritfritidssyssla: att åka till Ikea. Det är så stort. Och så mycket folk. Och så många saker. Jag blir lite yr i huvudet av sånt. Ändå hamnar man ju där titt som tätt. Igår gjorde jag det, trots att jag utöver min vanliga motvilja hade en sån där sprängande huvudvärk som infinner sig när man äntligen ska vara ledig efter en ovanligt hektisk vecka.

Den här gången var det trettonåringen som behövde nya förvaringskartonger för att få ordning i sitt rum, och vilken tonårsmoder kan motstå det argumentet? Inte jag. Huvudvärken hölls i schack med lite fler Panodil än den rekommenderade dosen. Trettonåringen och hennes bror – som ville följa med – lovade att vi inte skulle titta på allt utan bara handla det som skulle handlas.

Vi hittade rätt sorts kartonger, tittade bara lite på miljöerna (tur att det finns soffor man kan sitta i medan barnen studerar finesserna i köksskåp och garderober) och betalade. Vid utgången ville tonåringarna ha korv och läsk, och vad sjutton, det är ju ett billigt och enkelt sätt att få dem att äta nånting överhuvudtaget mellan frukost och middag på en söndag. Jag tycker varken om korv eller läsk, så medan barnen köade vid korvdisken tog jag en titt på de där hyllorna som numera finns vid utgången på de flesta Ikeavaruhus. Ni vet vilka jag menar. Där de har lite godisdalahästar, älgkorvar och färdiga middagskit för stressade familjer som har just har handlat soffan Klippan i stället för att trilla köttbullar hemma.

Jag går lugnt och stillsamt och studerar svenska lantchips, frysta potatismospellets och burkar med lingonsylt. I bortre änden av gången som jag befinner mig i står en väktare. Jag går vidare till nästa gång och tittar på lax och gravlaxsås. Väktaren har nu förflyttat sig till den gången i stället. Jag går lite hit och dit bland pasta och pesto. Väktaren följer efter. Jag går i kringelikrokar. Väktaren går i synkroniserade kringelikrokar.

Då ser jag att barnen nu har fått sin korv och läsk och står vid ett bord i andra ändan av lokalen och äter. Jag överger renskaven och kardemummaskorporna och går bort och gör barnen sällskap. Jag berättar för dem om den underlige väktaren, och vi lägger fram olika teorier om anledningen till hans beteende. Ser jag skum ut? Nej, det gör jag väl inte? Har väktarna i uppgift att slumpmässigt punktbevaka var sjuttonde kund som går ut genom kassan? Vi hade inte hunnit längre förrän barnen nickar åt något bakom min rygg. Och mycket riktigt. Väktaren har placerat sig med båda fötterna stadigt på golvet, två meter från vårt bord.

När korven är uppäten bestämmer vi oss för att göra ett litet test, så vi går inte direkt till den närmaste utgången utan tillbaka till de sega bilarna och kaviaren. Det innebär att vi måste trava tvärs över hela lokalen och förbi korvförsäljningsdisken. Vi kollar runt lite vimsigt bland hyllorna. Och jodå, väktaren följer efter på samma lite vimsiga vis.

Är det någon som kan förklara detta mystiska väktarbeteende för mig?


Ojdå, jag råkade visst köpa en ljusstake i alla fall.