Om kroppshårets utbredning och avlägsnande

Del 2: Avlägsnande

Nu är det ju i de allra flesta fall så att man inte vill gå omkring och se ut som någon från Apornas planet. Eller som den felande länken i Darwins utvecklingsteori. Så lurvet måste bort på något vis. Åtminstone på sommaren. På vintern tycker jag oftast bara det värmer skönt och ägnar mig bara åt hårborttagning vid de sällsynta tillfällen när jag ska ha tunna strumpbyxor.

Vilket osökt får mig att tänka på nyårsafton förrförra året. Vi har ett särskilt system för nyårsfirande som – i kortversion – innebär att vi är en hel massa människor som travar runt och gör små strandhugg hemma hos varandra. Hela firandet inleds med glögg hemma hos Herr G. på eftermiddagskvisten, och sen tågar alla i samlad tropp till Packhuskajen för att titta på GP:s fyrverkeri. Därefter går man hem till oss och äter oxfilé med rödlökssås. Det innebär att denna rätt i princip ska vara klar innan man ger sig iväg till glöggdrickningen. Det lyckas sällan fullt ut, om man säger så. Just denna nyårsafton var jag tvungen att stanna hemma i köket medan resten av sällskapet gav sig iväg till glögg och fyrverkeri. Detta brukar inträffa vissa år, och jag har inget direkt emot det. Det är riktigt mysigt. Jag pysslar lite med oxfilén och letar efter dukar (”Nämen, den här har ju fortfarande kvar stearinet från förra nyårsafton!”) och provsmakar vinet (”Helt okej. Det här också. Det här var faktiskt inte heller dumt.”) innan hemmet återigen invaderas av uppsluppna festdeltagare. Så gick det till även denna gång. När det var någon kvart kvar tills gästerna beräknades anlända fixade jag till hår och smink och satte på mig en klänning (ärmlös) och strumpbyxor (tunna). Och upptäckte i samma sekund fågelbona i armhålorna och de tillplattade buskagen på benen. Hoppsan, här gällde det att handla snabbt och rådigt. Att helt enkelt välja en annan klädsel föll mig inte in (i själva verket var det först nu som den lösningen slog mig). Nej, här skulle det minsann avhåras. Jag bestämde mig för att det snabbaste sättet nog var sån där illaluktande Veet-kräm och smetade genast in kroppsdelarna i fråga med denna gröna smörja. (Ja, jag klädde ju av mig först förstås.) Precis då pep stektermometern i oxfilén. Har ni plockat ut oxfilé ur ugnen med hårborttagningskräm under armarna nån gång? Testa det annars. Gärna med publik. Det var nästan lite slöseri att ingen såg mig där jag sprang fram och tillbaka mellan badrummet och köket (ja, de tjocka oxfilébitarna måste ju stanna i ugnen längre än de tunna, så det blev flera vändor!) iklädd endast trosor, men med ben och armhålor läckert täckta av ett tjockt lager ljusgrön smet. Men oxfilén blev god och benen släta, och om såsen hade en lite lustig bismak tror jag absolut inte det hade något samband med klickarna av grön Veet som satt under mina armar när jag rörde om i den.

Detta var alltså egentligen en utvikning. Men jag tror det får räcka för i dag. På så sätt håller vi spänningen uppe: Hur gör jag i vanliga fall? Är det grön ektoplasma som gäller även då? Eller kör jag old-school, dvs. med hyvel?

Missa alltså inte nästa spännande avsnitt: Avlägsnandet igen!