Kallt? Då skulle ni varit med under kriget!
Fast det var ju för all del inte jag. Men min barndoms vintrar i Småland, de var kalla de också. Det var alltid tjugo minusgrader. I månadsvis. Och massor av snö. Tjugofem grader kallt var inte heller särskilt ovanligt. Men det allra kallaste jag har varit med om, det var i Jokkmokk i februari 1980. (Eller var det kanske 1981? Minns inte riktigt.)
I går kväll råkade jag missa en spårvagn, och eftersom det inte var särskilt långt att gå så gjorde jag det, fast jag inte direkt var klädd för promenad i svinkallt väder. (Jag saknade bland annat ett av mina favoritplagg – långkalsonger.) Alltså, nu bor jag ju i Göteborg. Svinkallt väder är här lika med minus sex grader. Jag har upplevt minus fjorton ett par gånger under mina sjutton år här i stan, men då var det nästan undantagstillstånd. Alltnog, under denna stelfrusna promenad, där jag emellanåt kastade en blick över axeln för att försäkra mig om att ingen såg hur jag stapplade fram i en lätt bredbent jag-har-gjort-i-byxan-stil för att inte halka i backarna, under denna promenad så drabbades jag plötsligt av ett rent kroppsligt minne av den där kylan i Jokkmokk. Ni vet, när det är riktigt kallt så gör det ont. Det sticker och värker. Värst brukar det vara i låren. Så även igår. Och då mindes jag precis hur det kändes i Jokkmokk.
Det var bara det att det var trettio grader kallare då. Fatta: det var trettiosex grader kallt. Det är svinkallt. Jag och dåvarande pojkvännen – som dessutom hade släkt i Jokkmokk – hade hängt med ett gäng kompisar från en folkhögskola (som vi inte själva gick på) på en resa till Jokkmokks marknad. Jag hade dunjacka och långkalsonger. Väl rustad för kyla. Trodde jag. Tills jag kom dit. Jeans med långkalsonger under? I trettiosexgradig kyla? Det funkar inte, kan jag berätta. Jokkmokksborna hade skoteroveraller, skoterkängor och pälsfodrade mössor med öronlappar. Jag minns att jag köpte mig en stickad mössa på marknaden. (Hade jag åkt dit utan mössa alls? Är det möjligt? Jag minns inte.) I övrigt minns jag nästan bara den där känslan av att låren när som helst skulle brinna upp av kylan. Nej förresten: jag minns också att pojkvännens släktingar bjöd på kaffekask. Det tyckte jag var rätt exotiskt.
18 kommentarer:
BBbrrrrrr.... bara av att läsa det här känner jag att långfillingarna måste på genast. Ska ut i -7 grader och solsken och stava en hel timme.
Halleluja för min lediga dag!
Bloggblad: Hurra för långkalsonger! Förresten: i morse gick faktiskt min femtonåring till skolan med långfillingar - utan att jag hade sagt något om det. Det finns hopp om dagens ungdom.
Jag minns de där jeanslåren som vore det igår! Nej, inte i Luleå, för där klädde vi ju oss. Men när jag i nian åkte på släktbesök i Stockholm och hade ballongjeans utan fillingar och det i Stockholm var minus tio och ingen snö. Jag gick så coolt jag kunde och försökte samtidigt att hålla jeanstyget så långt ifrån låren som möjligt.
Man minns sina frysstunder, det gör man.
Åh, det här kan arta sig till en Monty Pythonsk jämförelse över Kylor Vi Minns. Lårkylan var som mest drabbande på jul- och annandagen när man köade timmavis utanför den hippaste restaurangen i Östersund för en så kallad hemvändarkväll. Otyg.
Minnesvärd var också nyårsafton 1988. Det var -42 och jag och kompisen Anna var barnvakter någonstans i kedjehusområdet. Huvudsäkringen i ställverket la av och det tog inte mer än en timme så var inomhustemperaturen nere på +15. Nästan lite otäckt. Sen gick vi hem. Tre kilometer. Jag tror inte ens vi hade mössa. Men där kan jag ha fel.
Lotten: Det finns en särskild plats i minnet för dem, det gör det!
Cruella: Minus fyrtiotvå! Jag stönar av fasa. Vem ska kunna överträffa detta?
Jodu, fillingarna satt bra. Synd att jag inte kunde trä dem över ansiktet - för kylan bet hårt i mina lite för väl- och nyplockade ögonbryn...
Haha, jeans med långkalsonger har jag när jag hämtar ungarna på dagis och jag bor i Stockholm;-)
Idag tog jag termobyxor och höll på att förfrysa låren. Långkalsonger är bäst!
Jag är ju från Arjeplog, så jag kan överträffa -42 med rååååge ;) När det var -46 fick vi inte gå till skolan, minns jag, och då har jag ändå en mamma som alltid säger "men det är ändå skönt ute", oavsett väder. Men Jokkmokks marknad är alltid skitkall, det är ett välkänt fenomen, ökänt också bland oss infödingar.
Långkalsonger halva året när jag bodde hemma. Usch. Nu går jag baaara i sidenkalsonger. Aldrig mera långkalsonger! Fnissar åt Lotten, för jag minns hur jobbigt det var på högstadiet bära långkalsonger under tajta jeans.
Jag har haft långkalsonger sedan i november! Men "fillingar", vad är det för konstigt ord? Kan någon vänligen förklara dess etymologi?
Och så måste man påpeka att kylan här i Göteborg ofta blir extra läskig, när det blåser och så. -6 är ofta kallare än vad det låter, eller hur? (Fast inte som i Jokkmokk, kanske. Något får vi lämna åt norrlänningarna.)
Min mamma brukar alltid dra till med min födelsehistoria när kylan kommer upp på tapeten. När jag föddes var det enligt utsago -36 i Boden och när mamma fick åka hem med mig försvann elen eftersom Harsprånget (kraftverket) var bombhotat. Lite oturligt med en spädis, men hon hävdar bestämt att det måste gjort mig tåligare mot kylan. Vet inte om det stämmer, men så har jag haft mössa på mig utomhus sen oktober. ;)
Kul att ses den 3!
Emi: Iiiiih! Får det vara så kallt i Sverige?
Trulsa: I det här hemska blåshålet till stad får man ju ha mössa nästan året om. Och ja, det ska bli skoj!
Ulla: Hmm. Det måste undersökas, det där med fillingar.
Anne-Maj: Å, vad mysigt det låter med sidenkalsonger! Det ska jag skaffa.
Eva-L: Menar du att det är kallare med termobyxor? Min världsbild blir lite omskakad.
Bloggblad: Rånarluva nästa gång kanske?
Fillingar kommer tydligen från fikonspråket, åtminstone enligt susning.nu. Jag antar att det har skett lite assimilationer på vägen också. Läs mer på http://susning.nu/Fillingar. Där kan man klicka sig vidare till fikonspråket också om man vill veta mer om det. Hmm, borde inte kalsong blivit fisong kalkon från början förresten? Det är ju också ganska snyggt. Jag tror jag går och tar på mig mina fisong kalkoner.
Wv: rgzcydw. Nähä! Polska tänker jag inte lära mig! Tror jag.
Läser helt fascinerad och minns. En gång när jag var så där tio år och det var tjugo grader kallt gick jag till skolan klädd i strumbyxor. Det var en kvarts väg att gå. Fortfarande förundrad över att strumpbyxorna inte brände fast i benen.
C: Tack, bra spanat! (Det är nog "kallingar" som blir "fillingar" på fikonspråket. Frågan är då iofs hur kalsonger blev kallingar.)
AB: När jag var lite så påstods det att nylonstrumpor faktiskt kunde bränna fast i benen i stark kyla. Å andra sidan påstods det också att man kunde få polio av att äta omogna bär och att tvestjärtar kröp in i ens öron och byggde gångar i hjärnan.
FISONG KALKON!
Det ska min genombrotts- och generationsroman heta.
Det var ungefär 1989 när det var kallt, maken var i fjällen och flesta liftarna var stöngda, jag försökte springa snabbt till mjölkaffären, för ungarna höll på frysa igjäl.
Skicka en kommentar