Extra! Sensationell upptäckt på passcentralen!
Att planera semestern in i minsta detalj är inget vi någonsin har ägnat oss åt i vår familj. Men nånting ska vi väl ändå hitta på, och om detta nånting ska kunna försiggå i utlandet så måste man ju ha pass. Det vet man ju. Och man måste ju kolla så passen är giltiga, det vet man ju också. Men häromdagen upptäckte tjugoåringen plötsligt att både hennes och båda syskonens pass hade passerat bäst-före-datum. Nya måste alltså skaffas.
Det är ju stora ungar vi har; de kan ju strängt taget fixa sånt där själva. Men minstingen blir faktiskt inte myndig än på ett par år, så hon måste ha med sig en vårdnadshavare när hon ansöker om pass. I dag har jag därför tillbringat två och en halv timme med att vårda min sextonåring på passcentralen i Göteborg. Tjugoåringen var också med, men hon är ju sin egen vårdnadshavare på nåt vis. Artonåringen har lovat att fixa det hela i morgon.
Som tur är var Flinn på passcentralen i går, så vi var förvarnade om väntetiden och hade tagit med oss god lektyr (döttrarna) respektive dator med saker att översätta (jag). Ändå blir det ju lite tråkigt efter ett tag, så då letar man desperat efter något att roa sig med. Och vad roar man sig med på passcentralen? Jo, man mäter sig förstås.
I mitt eget pass (som går ut nästa år, påminnelse till självet) står det att jag är 165 centimeter lång. Det är också vad jag brukar säga om någon frågar hur lång jag är. Jag känner mig i allt väsentligt som en etthundrasextiofemcentimetersperson. Dock hade jag en liten gnagande misstanke om att de där 165 centimeterna bara var något jag drog till med en gång för några pass sedan. Och att det kanske i själva verket är så att jag bara är 164 centimeter lång. Kanske rentav 163. Men nu var sanningens minut inne. Nu skulle längden fastställas en gång för alla. Och vad blev det då? Jo, 161,5 centimeter. Etthundrasextioen och en halv centimeter! Som tur var kunde dock tjugoåringen – som påstår att hon har stenkoll på sin längd – konstatera att polisen hade monterat mätstickan en halv centimeter för högt, så jag är alltså 162 centimeter lång.
Jag hoppas och tror att alla tycker att detta var ett inlägg av högt allmänintresse.
25 kommentarer:
Tänk om vikten vore betydelsefull vid passansökan.
"Jag väger 55, säkert. Men jag åt precis."
Själv är jag enochsjuttiotvåochetthalvt. Sedan 30 år tillbaka.
Jag skaffade pass innan min nuvarande resa. Kvinnan på passexpeditionen tittade på mig och de angivna 165 cm angivna i det gamla passet och sa att du ser kortare ut än 165 cm. Nu är jag 162. Ett trauma.
Och jag som alltid har varit 160 cm, kommer jag att hamna på 150-nånting i nästa pass? Ack, ack, det är den begynnande benskörheten! Snart är vi gummor. Fast Jessika, du är väl i yngsta laget förstås?
Bengt, lysande bortförklaring när det gäller vikten! Dessvärre är det nog ingen som går på att man just har klämt i sig en Fortypounder Cheese.
görel,
Haha, en fortypounder cheese... Hehe...
Själv drog jag en gång till med 168och har ihärdigt hävdat det sedan dess. Fast i själva verket är det nog 167,5. Eller 167.
Och Ö-Helena, självklart var detta ett angeläget inlägg. Nu vet man ju att man inte är ensam om att ljuga om sin längd. (Vikten är väl annars mer vanligt att man ljuger om. Själv väger jag 70-nånting fast det på vågen står 80.)
Allmänintresset är omätbart, naturligtvis.
Själv framhärdar jag i att vara 166 cm.
En konstig detalj i sammanhanget är att jag faktiskt blev mätt (alltså inte mätt som efter en fortypounder cheese utan mätt som med ett måttband) en gång när jag passerade gränskontrollen in till Östberlin. Jag var så olik mig på fotot att de inte riktigt trodde att det var mitt eget pass. Men uppenbarligen brydde de sig ändå inte om att jag var tre centimeter kortare än vad det stod i passet.
Nej men fy, menar du att man är ÄNNU kortare än det som står i passet? Jag som tycker att 160 cm är lite i underkant redan det. Skulle jag alltså vara enochfemtionånting...
Fast som min mormor sa - så länge benen når ner till marken när man står upp, är det väl ingen fara.
Bara lite nesligt, liksom.
Inte vet jag varför, men jag tycker det himla kul att jag också är 162 cm. Kan försäkra dig att man kan känna sig ruskigt hemma med det också.
Vilken tur att jag slapp mäta mig den här gången! Själv nojar jag mest över att få ändrad längd för att jag gillar siffrorna i den jag påstår mig ha så mycket. Det är klart, det kanske är dumt om det står fel i passet? Men då har de ändå mina, oklart hur långa, långfingrar med avtryck att titta på!
Gott att kunna vara till lite nytta förresten. Fast det kunde ju ha varit skoj om vi hade råkat vara på passcentralen samtidigt ändå. Jag hade faktiskt tänkt skjuta upp mitt besök där en dag till, men sedan vet jag inte vad som flög i mig när jag plötsligt såg till att ta itu med saker och ting bara så där.
Själv har jag vuxit 2,5 centimeter sedan det begav sig med första passet för en massa år sedan. Jag är alltså numera hela 176 cm lång. Och faktum är att det har jag känt mig som hela tiden. Sådeså.
Vad roligt (och märkligt!) att det inte bara är jag som har en fix idé om att vara 1.66 (eller annan valfri längd). Undrar varför det betyder så mycket?
Skönt att på slutet läsa Cruellas erfarenhet som överensstämmer med min egen.
Sedan gymnasiets 178cm har jag tjyvväxt 2½ cm.
Tack, Cecilia! Du påminner mig om ett projekt jag har men glömt bort gällande långa kvinnor.
Oj, jag som blev upprörd när jag märkte att jag hade tappat fyra millimeter. Det finns alltid nån som har det värre!
Men du kanske kan säga att du friserat sanningen om längden i en sorts jämställdhetsivran? Det brukar ju annars vara enbart det otäcka könet som beskylls just för att ljuga om längden, humhum.
Klart det har allmänintresse! Den som hävdar att längden inte har någon betydelse har förmodligen aldrig:
o Drömt om att bli basketproffs
o Mönstrat
o Sökt till polishögskolan
o Åkt med Ryanair
o Haft vin och sprit i överskåpet
o Skaffat pass
Ja, varför har man egentligen vin och sprit i överskåpet? Finns det någon lutheransk-moralistisk baktanke där? "Folk som är under 163 cm långa ska minsann inte komma åt spriten utan hjälpmedel eller assistans", typ.
Överskåp är överreklamerade. Vi har vin och sprit i skafferiet: spriten på golvet och vinet på en hylla. Fast så är vi ju inte riktigt svenniga heller, även om vi numera faktiskt äger en soffa.
Men längden! Fasa och ve! om dom säger till mig att jag är enåsextinie nästa passtagning! Då kommer jag att tro att det är nån annan som gått dit, min förmyndare kanske, i alla fall nån som inte _vet_ nåt om mig.
Usch. Nu måste jag genast mäta mig.
Åhå. Jag tror mig vara 175 cm lång. Sanningens minut infaller inte förrän om tre-fyra år.
Kanske bäst att jag mäter mig också, men att du är mer än 2 cm kortare än jag, det kunde jag se med blotta ögat. (Fast samma öga noterade spontant att jag nog väger 30 kg mer i stället.)
Första gången jag skulle ha ett pass var jag ca 13 år, då gick jag till polisen själv och visste inte att jag skulle ha intyg på vem jag var. Så de frågade efter numret hem, ringde och sa att det var från polisen, hade de en dotter såg ut si och så... varpå mamma i stort sett svimmade vid telefonen...
Bloggblad,
Men ändå! Det var tider det, när man kunde ta telefonen och ringa och fråga och sedan fatta ett beslut. Fast jag var faktiskt med om nåt liknande på semestern när jag på väg mot Kina och Mongoliet i Amsterdam upptäckte att jag glömt bocka ur den lilla rutan på min banksajt att mitt Master Card inte fick användas utomlands...
Ringde banken. Min egen personliga kontakt hemma i Stockholm svarade och sa att ja men jag hör ju att det är du så jag fixar det. Tre minuter och saken var biff.
Vad detta har med passlängd i förhållande till verklig längd vet jag dock inte...
Möjligen har det inte så mycket med passlängd att göra, men det var en bra historia, Rabiatfeminism!
Nu undrar jag bara hur statistiska centralbyrån gör sin statistik över svenskarnas medellängd. Åker de runt och mäter folk eller får man bara uppge hur lång man är? I det senare fallet får man ju räkna med en felmarginal på flera centimeter!
Rabiatfeminism: Visst var det enklare förr...
Och apropå pass, så såg jag häromdagen att mitt gått ut. Alltså, det låg kvar, men... Så nu får jag snart veta om jag räknas som blond med mixad ögonfärg fortfarande (jag har alltid varit rätt mörk, utom nu då...) och så får jag veta om jag krympt. Fast förresten, det måste jag ha gjor. Varifrån skulle den nya bredden kommit annars?
Men Bloggblad, varken ögonfärg eller hårfärg står i passen numera! Själv stod jag som cendréfärgad. Drog de alltid ifrån ett par nyanser, eller?
Skicka en kommentar