Nattlivet i Kavalla
Vi är alltså tre kollegerslashkompisar som är i Kavalla en vecka. Alla tre är kvinnor i den där åldern som man med en lätt eufemism brukar kalla "mitt i livet", vilket i klartext betyder att det inte alltid är så lätt att få tiden att räcka till. Nu är ju mina barn rätt stora och väldigt självgående (maken också för den delen, självgående alltså), men de två andra har lite mindre barn än jag (och när jag tänker närmare på saken så har de faktiskt lite mindre makar än jag också). I vilket fall som helst så är vardagen ganska fulltecknad. Här i Kavalla tonar allt sånt bort i ett vackert egeiskt dis. På dagarna jobbar vi visserligen, och jag kan intyga att man får en hel del gjort när alla vardagsbestyren inte kräver sitt. Men det kanske inte är så spännande att läsa om det? Desto mer spännande är det säkert att få veta hur tre kvinnor mitt i livet tillbringar sina kvällar här i Kavalla när dagens beting är avklarat. Ni kanske tror att vi dansar Zorbas dans på borden på krogarna här i stan och låter oss bjudas på ouzo av mörkögda män med klassiska profiler? Då tror ni fel. På kvällarna sitter vi i mitt rum med var sin dator i knät. Och spelar Betapet. 
Ett liv i sus och dus?
10 inpass:
Vad skall ni där och göra om ni inte dansar Zorba på borden etc.? Jag blir lite besviken.
(Jag vet att Zorba var the greek, inte dansen.)
Först: Grattis i efterskott och tack för gratulationer.
Något ska man ju göra och ni ser ut att vara fullt sysselsatta och nöjda. Funderar på tofflorna, är de egna eller är det något som så att säga ingår i vistelsen?
Tack Marie! Tofflor får man ta med sig själv. Mina något mindre estetiskt inriktade vänner har köpt sina på Ikea.
Nästa gång jag kommer dit ska det bli mer Zorbas dans, Ullah! Man får ta en sak i taget.
Och jag som trodde att bilden föreställde hur ni var flitiga.
Vi var flitiga också, Cecilia! Dock inte just vid det här tillfället.
I ett vackert egoistiskt dis, läste jag. Har Freud flyttat in?
"Sus och dus" får lite andra dimensioner när man är morsa. När våra barn var små kom vi plötsligt på att jag, som var hemmamamma just då, behövde komma ut och ha alldeles egen tid. En lördag tog alltså Lille Maken hand om barnen och jag kunde lämna hemmet en hel dag. Vart gick jag? Till en bokhandel. Vilken lyx att få gå runt och titta i hyllorna, ta ner en bok och läsa lite, titta på bilder i och ro. Det var mitt sus och dus, det.
Trevligt skiljeteckeninlägg hos Memoarerna!
Påminner lite om det jag såg på "Arlanda" i tv 3 igår, ett gäng modebloggartjejer som skulle ut och resa och gick med laptopen framför sig och bloggade på väg mot planet...
Mitt i livet! Jag har använt det till en sång, och tänker ofta på det uttrycket. Men ÄR det verkligen en viss ålder? Är man inte alltid mitt i sitt eget liv vare sig man är sex eller sextio eller trettifem? Eller 88 och sitter på hemmet?
Nej, tänk, jag tror att den som har slutat vara aktiv och är ensam faktiskt inte känner sig mitt i livet - fast det ju alltid är det.
Men svaret vet jag inte förrän jag är 88... om jag nu blir det.
(så himla skönt det är att inte nån korrläsare säger: Var konsekvent! Siffror eller bokstäver... )
Skicka en kommentar