Utan sagogryn försmäktar vi

Min förmiddagskaffepaus råkade i dag sammanfalla med de två äldsta tonåringarnas frukost. (Jag brukar undvika att jobbba på lördagar, men i dag gjorde jag det.) Så jag drack kaffe och läste tidningen medan de åt frukost. GP hade en artikel om Viveka Lärn. Som vanligt, höll jag på att säga. Fast det sa jag ju inte. Jag gillar Viveka Lärn, så hon får gärna vara i GP jämt för min del. I artikeln fanns denna bild som föreställer en lustig grej från Vivekas kök:


Praktisk mojäng?

– Titta, tonåringarna, sa jag. En sån här borde vi ju ha! Man viker liksom bara fram den varan man behöver köpa hem. No more papperslappar!
– Mmm, sa tonåringarna, måttligt intresserade.
– Kolla, det mesta är sånt man köper i dag också, sa jag. Ägg, kaffe, bröd. Öl!
– Mhmhm, sa tonåringarna.
– Fast sagogryn köper man förstås inte så ofta! fortsatte jag.

Tonåringarna stirrade nu klentroget på mig. Sagogryn! Det är ju deras lillasyster! (Som också är tonåring och fortfarande inte hade masat sig upp ur sängen. Lillsyrran har alltså understundom kallats Sagogrynet.) Nu har mamma gått och blivit galen på riktigt. Tänkte tonåringarna. Deras mamma, alltså jag, som alltid är redo att bidra till det uppvuxande släktets bildning, insåg att de inte visste vad sagogryn var! Här krävdes förklaring:

– Jo, när jag var liten så åt man ibland sagosoppa, och det var ett slags fruktsoppa med sagogryn i, förklarade jag pedagogiskt. Sagogrynen var lite slemmiga men ändå goda på nåt vis. Och namnet har inget med sagor att göra, utan grynen heter så för att de kommer från en palm som heter sagopalm.

Varvid tonåringarna suckar och åter vänder uppmärksamheten mot frukosten. De är härdade. Ända sedan de var små har jag nämligen haft för vana att vid de mest olämpliga tillfällen pigga upp stämningen genom att fabulera ihop små fåniga historier. Ljuga, om man så vill. Fast jag avslöjar alltid bluffen ganska snabbt. Så det var det de väntade på nu. Till ringa nytta försökte jag försäkra dem om att det var rena rama sanningen.

Som tur var satt tonåringarnas far redo vid laptopen och konsulterade raskt Wikipedia. Och visst var alltsammans sant (även om det till min besvikelse visade sig att sagogryn mestadels tillverkas av vanlig potatisstärkelse). Nu måste vi ju genast råda bot på denna brist på bildning hos (de fortfarande föga entusiastiska) tonåringarna. Så jag skrev upp sagogryn på inköpslistan (tyvärr en helt vanlig papperslapp, men hade jag haft Vivekas fiffiga grej i köket så hade jag förstås bara vikt fram den lilla skylten med sagogryn). Sen satte jag igång att leta efter recept. Jag brydde mig inte ens om att kolla i Anna Bergenströms kokböcker eller någon av de andra moderna historierna som står i kokbokshyllan i köket. Nej, här var det säkrast att konsultera en riktig auktoritet direkt: Prinsessornas kokbok!


Vore det förresten inte trevligt om våra nutida prinsessor skrev kokböcker i stället för att hänga på innekrogar?

Och självklart sviker inte prinsessan Margaretha av Danmark, kronprinsessan Märtha av Norge och kronprinsessan Astrid av Belgien. Så här gör man alltså sagosoppa:


Observera att det måste vara Sunmaid. Icas egna varor duger inte.

Maken gick och handlade men kom tyvärr hem alldeles sagogrynslös från affären. Det fanns inte, åtminstone inte i vår Icabutik. Så: Är det någon som vet om sagogryn tillverkas överhuvudtaget nuförtiden? Så att jag kan åtgärda denna brist i tonåringarnas uppfostran medan tid är.