Om att inse sin begränsning

Det är dumt att överskatta sin egen simultankapacitet. I dag försökte jag samtidigt göra följande:
– Läsa om mäld och pappersmassa. Inte för att jag greps av en obetvinglig lust att få veta mer om papperstillverkning, utan för att jag just nu översätter en personaltidning för en stor papperskoncern. Då är det fint om killen i mäldberedningen som blir intervjuad låter trovärdig även på svenska.
– Översätta en artikel i ovannämnda personaltidning.
– Diskutera den eventuella förekomsten av supinumformer i andra språk än svenskan med min man.
– Måla naglarna med nagellack. (Vad man nu annars skulle måla dem med. Oljepastellkritor?)
– Dricka kaffe.
– Skriva en kommentar på en blogg.

Det var det där sista som blev droppen. Kaffedroppen. Kaffet hamnade i tangentbordet. Det har givetvis hänt förr, men jag tror det var lite mer än vanligt den här gången. Jag försökte torka mellan tangenterna med hushållspapper. Det funkade riktigt bra. Puh! Ingen skada skedd? Jo, mitt i kommentarskrivandet slutade a-tangenten att fungera. Jag kopierade ett litet a och fortsatte skriva min kommentar och klistrade in a:n där det behövdes. Då slutade även s:et att fungera. Jag försökte med samma metod. Det var bara det att även c:et just då slutade att fungera. Just det, tangenten som man använder för att kopiera. Ctrl+C, ni vet. Samtidigt började datorn utstöta höga, klagande ljud med jämna mellanrum. (Mer som en trana än en rördrom, om ni förstår hur jag menar.) Jag vände upp och ner på tangentbordet. Lite mer kaffe rann ut, tillsammans med detta:


Är det brödsmulor? Mjäll? Grus!?

Men funkade gjorde det inte i alla fall. Jag försökte även med hårtork. Det hjälpte tyvärr inte heller. Nu har tangentbordet legat på tork hela halva dagen, men så fort jag försöker koppla in det börjar den högljudda klagolåten igen. Det är inte så att jag är tangentbordslös, långt därifrån. Här ligger gamla tangentbord och dräller i vartenda hörn. Men jag är ganska petig med mina tangentbord (vilket nog är rätt förståeligt om man räknar hur många nedslag jag gör på en dag), och inget är tillnärmelsevis så bra som den nu kaffeskadade trotjänaren. Tyvärr verkar det inte säljas längre. Om det händelsevis är någon som råkar ha ett KeyTronic KT2100 Pro över, så är jag beredd att hosta upp en slant för det. Annars får jakten på det perfekta tangentbordet sätta igång i morgon.