Gör-det-själv-mode

Jag städade lite halvhjärtat i min syhörna och råkade då hitta en kartong som var full av min mammas gamla klädmönster. Mina föräldrar flyttade från sitt stora hus till ett lite mindre radhus för något år sen, varvid en massa saker förstås måste röjas ut. Den här kartongen var en av de saker som min mamma tyckte att jag borde ta hand om. Jag kastade väl en flyktig blick på mönstren och tänkte att de var för fina för att kastas, så okej då. Jag tar hem dem. Sen har kartongen stått bortglömd i syhörnan. Tills nu.

Nu råkar det vara så att jag just den här veckan faktiskt har tänkt att jag skulle vilja skriva något om kläder. Det har nämligen varit (är fortfarande?) ”Stockholm Fashion Week”, om det har gått någon förbi. Jag är inte så fashionabel av mig som jag skulle vilja vara (vad än vissa påstår), men jag tycker det är ganska intressant med kläder och mode. Och jag har rätt bestämda åsikter om vad jag gillar och inte gillar.

Kartongen kom alltså som en skänk från ovan. Den innehöll mönster till de mest underbara klädmodeller. Det här tycker jag till exempel är vansinnigt snyggt:



Klänningen skulle kunna vara en gravidklänning. (Det heter väl inte ”mammaklänning” längre?) Kan det vara så att min mamma hade en sån klänning när jag var i hennes mage? För inte minns jag att hon någonsin hade en sån här klänning på sig. Det finns också en kappa i lite samma stil:



Den är så snygg så jag bara kan stöna. Jag vill också se ut som Jacqueline Kennedy! Med vita halvlånga handskar! Eller gröna!

Men. Kunde min mamma verkligen sy? Själv sydde jag kläder som besatt från tidiga tonåren och långt upp i tjugoårsåldern. Men jag kommer tydligt ihåg att mamma påstod att hon inte kunde sy, så jag fick själv klura ut bäst jag ville hur det skulle gå till. (Och det gick riktigt bra.) Slöjdfröken var förresten inte heller till vidare stor hjälp. När jag gick i åttan ville jag sy en kavaj i slöjden. Det fick jag inte, för slöjdfröken påstod att det var för svårt. Då gick jag hem och sydde en kavaj, som jag sen tog med mig till slöjden och visade. Slöjdfröken låtsades inte om att hon var imponerad. Men det var ju en utvikning. Åter till ordningen: kunde mamma sy? Har hon sytt plagg efter de där mönstren? När jag bläddrar vidare i lådan hittar jag också mönster till barnkläder. Och då minns jag: en sån här kappa hade jag när jag var fem–sex år. Med hatt och allt, jojomensan:



Nu var det faktiskt så att det anlitades sömmerska ibland när jag var liten (på artonhundratalet i Småland). Just denna kappa kommer jag ihåg hur jag provade hos sömmerskan, så det var inte min mamma som sydde den. För övrigt var den i grått ylletyg med skotskrutigt tyg på krage, ficklock och hattbrätte. Men! Här finns en klänning som jag alldeles bestämt vet att mamma sydde till mig:



Den var i marinblått bomullstyg med mönster av stora, stiliserade blommor i grönt och vitt – lite Marimekkoaktigt sådär. Den här klänningen fick jag nämligen till skolavslutningen i första klass, och då var det nästan sjuttiotal. Jag hade vita knästrumpor till. Men ni kan inte ana varför jag är så säker på att mamma sydde just den här klänningen själv. Jo, för hon sydde en likadan klänning till sig själv. Och hade på samma skolavslutning. Jag hade nämligen min mamma som skolfröken i första och andra klass. Jag rodnar nästan när jag tänker på det här nu, men jag har inget minne av att det var pinsamt då.

Men vilken ohyggligt ambitiös mamma hon måste ha varit! tänker jag. Sy likadana skolavslutningsklänningar, det är ju fullständigt osannolikt. För att inte tala om att anlita en sömmerska för att sy en kappa till en femåring! Men då kommer jag plötsligt att tänka på en annan väldigt ambitiös småbarnsmamma. Som sydde en skinnjacka till sin ettochetthalvtåring:



Ja, ni förstår säkert att det var jag som sydde denna till min förstfödda. Den är tillklippt av en gammal skinnjacka som jag hade hängande i garderoben och har paisleymönstrat foder (av en gammal kjol) och passpoalerade knapphål. Snacka om ambitiöst.



För övrigt är även baskern, torgvantarna och överdragsbyxorna hemsydda. Ambitiöst, som sagt. Men ni får ju medge att det är en fashionabel ettochetthalvtåring!