Förnedringsidrott
Gång. Jag säger bara gång. Finns det någon som tycker det är kul med gång? Jo, en och annan av gångarna kanske. Hoppas jag. Men jag är långt ifrån säker.
Som någon kanske har märkt så pågår det ett EM i friidrott här i Göteborg just nu. Det är ganska trevligt. Man kan t.ex. se på TV att det regnar på Ullevi, medan solen skiner här hos oss, ett par–tre kilometer västerut. Vid såna här tillfällen är ju marknadsföringsfolk och arrangörer alltid angelägna om att visa upp staden från dess bästa sida, som det brukar heta. Vid ett friidrottsmästerskap brukar man passa på att göra det under maraton- och gånglopp. (Heter det förresten gånglopp? Lopp kommer ju av löpa, så gånglopp är ju en självmotsägelse egentligen. Men vad heter det då? Gångmarsch? Gångpromenad? Eller bara gångtävling?)
Men icke så här. Inte är det nog med att de stackars gångarna utövar den mest hånade, i särklass minst populära och med stor sannolikhet tråkigaste grenen inom friidrotten. Nu tvingas de dessutom att gå fram och tillbaka, fram och tillbaka, varv efter varv på Skånegatan. Det är en av Göteborgs tristaste gator, som bland annat kantas av polishuset med häktet. Inte så festligt, men kanske praktiskt? Inte vet jag hur lång Skånegatan är, men jag är säker på att de måste gå fram och tillbaka måååånga gånger. Förstår inte att de inte ger upp. Men det är klart, om man är så pass envis att man framhärdar med att utöva en sport som ständigt skrattas åt, skakas på huvudet åt och ifrågasätts på alla möjliga sätt, så klarar man nog ett och annat varv på Skånegatan också.
17 kommentarer:
Gång sprider ett löjets skimmer över friidrotten. Var och varannan gångare fuskar dessutom stup i kvarten, genom att inte alltid (som reglerna föreskriver) ha en fot i marken.
Väck, gång!
Ja, men det går inte att gå så fort! Det ser ju vem som helst. Klart att alla missar att ständigt ha en fot i marken . Det är omöjligt. Som någon sa: det är som att tävla i vem som kan viska högst.
NN och Ulla: Jag håller med fullständigt. Friidrott är så grundläggande på något vis - vem hoppar längst, vem springer snabbast, vem är snyggast. Stryk det där sista, förresten.
Men i gång är det en massa underliga regler om sträckta knän och fötter i marken som liksom inte alls passar in i detta grundläggande koncept.
Gångtävling måste det heta. Men förklara för mig varför det heter "gångare" - när jag är ute och går är jag "fotgängare"... och jag går rätt fort jag också.
Bloggblad: Jag kommer att tänka på en odödlig seriestripp av Joakim Piirinen när två småttingar ser en person sitta och skruva loss fötterna från benen, som alltså är gängade nertill ...
Nej, men allvarligt talat så är det ett omljud. Att det bara finns i fotgängare och inte i gångare beror på att gångare är bildat mycket senare, när omljudet inte längre är produktivt i svenskan. Om det nu blev så mycket tydligare av den förklaringen ...
Det är en extremt konstig sport, någon måste ju ha kommit på den. Kanske någon som inte orkade springa, men som ändå hade bra uthållighet?! Har ni provat att gå så? Det gör riktigt ont efter ett par minuter, och de här stackarna som gick idag, på samma gata upp och ner, höll på i över fyra timmar!!
Jag kan inte heller förstå varför de tvingas gå på samma gata hela tiden, Göteborg är väl tillräckligt stort för att de ska få se lite fler gator?!
Lindalotta: Vi har både fler och snyggare gator. Det hela är obegripligt.
Jodå. Tack. Jag är familjär med omljud, inljud, avljud och oljud så jag blev mycket klokare. Visste inte att gångare var yngre än gängare.
Men eftersom jag säkert är yngre än gångsporten så är jag alltså en gångande mö (?) när jag traskar iväg. Kanske jag möter en gångande sven... gljup.
Bloggblad: Hmm, inga såna där presensparticip verkar få omljud ... Det har jag aldrig tänkt på förut och har ingen aning om vad det beror på. Det kommer jag att grubbla över i natt om jag känner mig själv rätt. Men språkhistoria var ärligt talat aldrig min bästa gren inom språkvetenskapen. Lite som gång.
Håller med om gången, känns helt meningslöst och liksom omöjligt.
Har lite svårt för kastgrenarna också. Eller för de killar och tjejer som kastar saker (kulor, spjut, släggor och diskusar) som INTE är vältränade. Är man liksom på EM eller VM eller OS, borde man inte vara lite mer vältränad? Tycker det blir lite konstigt när nästan alla kastare är lite småtjocka... Precis som jag. Fast jag är ju inte elitidrottare.
Kicki: Det där hörde jag något intressant om på något mästerskap för ett tag sen. Det är alltså så att de måste vara rätt tjocka för att kasta/stöta riktigt långt. (Möjligen med undantag för spjutkastarna?) Det är något med de fysikaliska lagarna om energi in = energi ut. Man måste alltså kunna lägga mycket tyngd, rent fysiskt, bakom kastet!
Om man inte är ganska tjock och tung så åker man med kulan eller släggan eller vad det nu är som man kastar. Så förhåller det sig, tror jag.
Lena: Det låter som en ytterst trolig förklaring. Verkar det inte helt livsfarligt med släggkastning, förresten? Jag är säker på att jag skulle lyckas knocka mig själv med den på något sätt om jag försökte mig på denna gren.
Haha! Vad roligt skrivet! Arma gångare!
Billy Connelly som är världens roligaste säger om gångsport: "cruising with a number on your back".
Har inte varit här på ett tag - hej igen. När jag började läsa språk på universitetet blev jag alldeles tagen av all grammatik som var ganska ny för mig. Jag bara älskade den.
Och fortfarande - 35 år efteråt - kallar jag min dammsugare för "Nomen instrumentalis". I övrigt har jag inte alls behövt kunskapen om just det fenomenet.
Bloggblad: Då är vi nog lite själsfränder. Jag blev så pass tagen av grammatik att jag sen jobbade med det i tio år. Slå upp försättsbladet i Svenska Akademiens grammatik så ser du beviset.
Skicka en kommentar