Det finns inget dåligt väder ...
... bara dåliga kläder. Vem har inte hört detta förnumstiga påstående någon gång? Och undrat om det verkligen finns någon som tycker så? Det finns det. Han var här på min gata i går.
Det regnade rätt kraftigt, vilket inte hör till ovanligheterna i Göteborg. Trots det verkar dagvattenbrunnarna (heter det va?) vara avpassade för ett betydligt torrare klimat. Här ser ni utsikten från vår balkong klockan kvart i fyra i går:
En ihärdig cyklist kämpar sig fram bland vågorna. Paraplyet är nog tämligen meningslöst.
På nästa bild ser vi en man i kortbyxor och badtofflor fascinerat stå och studera de översvämmade spårvagnsspåren:
En stund senare har han hittat en intressant rännil att bada fötterna i:
Till slut kan han inte hålla sig, utan ställer sig och plaskar ohämmat där det är som djupast:
Foto: Artonåringen
7 kommentarer:
Göteborg, Nordens Venedig? Det regnade inte nådigt här igår, länge sedan jag såg ett sånt skyfall, det dånade.
Bra att du dokumenterade med bilderna. Inte tänkte jag på det...
Qi: Ja, Venedig känns som ett betydligt mer passande smeknamn än Lilla London, som jag aldrig har begripit. Åtminstone här i trakterna av hållplatsen Kaptensgatan. Men det är något fel på hela avloppssystemet häromkring. Firman "Allsug" är här och allsuger med sin allsugbil titt som tätt.
Det var förresten den rådiga dottern som hade kameran till hands.
Jag säger som vi brukar här i Ö-d: Uschaaan (motalatrakten) Guuuuu (här på östra kanten), så daaaant!
fniss, vad skönt att släppa loss och bara hoppa runt i vattenmassorna. brukar kännas som jag har gjort det när jag kommer hem från jobbet efter en blöt cykeltur :)
Bloggblad: Kan precis höra det, jag hade en mellanstadiefröken som var östgöte och kunde låta precis så där :)
Linda: Ja, lika bra att liksom inse faktum och strunta i regnställ och gummistövlar. På med bikini och badtofflor i stället och bejaka ovädret. Det kunde mannen med flinten.
Bildsekvensen med badtoffelmannen påminner om en fin liten hågkomst från mitt boende i miljonprogramsområde (i Göteborg). Efter ett oväder ungefär i paritet med det som ni upplevde nu nyssens var hela min gård översvämmad, och det dröjde länge innan den enda stackars urmodiga brunnen lyckats svälja undan vattenmassorna. Det säregna skedde då att alla som hade hängt i fönstren och beskådat den fullkomligt formidabla blixt- och dundershowen som ackompanjerade syndafloden kom ner ur sina trapphus, gick ut på gården och började prata med varann som om det ständigt rådde nån sorts Söderkåkarstämning i vårt område. I själva verket var det där precis som på de flesta ställen: man hejade inte ens på varann. Och till detta status quo återgick såklart allting så fort vattnet sjunkit undan. Tänk att det måste till katastrofliknande omständigheter för att man ska känna sig befryndad med medmänniskor man inte känner...
Molle: Känner igen det där. Nog är det lite sorgligt. Vi upplevde något liknande i Det Stora Snöovädret som lamslog Göteborg i november 1995. Oj, vilken gemytlig stämning det plötsligt var då.
Skicka en kommentar