Liten filmblogg

Lotten utmanade i går andra bloggare att berätta om filmupplevelser. Jag nappar:

Min första filmupplevelse: Disneys Djungelboken. På bio i Gnosjö 1967. (Vad hette biografen? Jag minns inte. Jag minns dock att den låg nära en korvkiosk, ett ålderdomshem och en å.) Jag irriterade mig på Mowglis frisyr och tyckte att flickan som hämtar vatten på slutet var det sötaste jag någonsin hade sett. Men det jag minns allra tydligast var att jag aldrig hade varit på bio förut och inte riktigt visste hur man gjorde och att jag därför var jättenervös för att göra bort mig. Att lämna biljetten med fel ända mot avrivaren eller sätta mig på fel plats eller skratta på fel ställe. Jag var då sex år.

Min största filmupplevelse som liten: Hitchcocks Spellbound (Trollbunden) från 1945 på teve någon gång i början av 1970-talet. Det finns en berömd skidåkningsscen i filmen som jag sedan drömde om på nätterna i åratal. Kanske är det därför jag sedan aldrig har velat åka skidor? Resten av familjen drar till fjällen, men jag stannar helst hemma.


Som tio–tolvåring älskade jag förresten nästan vad som helst från 40- och 50-talet som gick på teve. Jag ville allra helst se Ingrid Bergman, Gregory Peck, Humphrey Bogart, Katherine Hepburn eller Lauren Bacall i svartvitt. Vid denna tid hade jag väl varit på bio ytterligare en eller två gånger men jag var fortfarande mycket osäker på hur man betedde sig. En äkta lantis var jag.

Min värsta filmupplevelse: Nu hoppar vi raskt en åtta–nio år framåt i tiden. Uppenbarligen hade jag fortfarande problem med mitt biobeteende, fast nu på ett helt annat sätt. Jag gick nämligen och såg Led Zeppelins konsertfilm The Song Remains the Same i Köpenhamn i slutet av en glad dag i den danska huvudstaden, då jag hade fått i mig ett par Hof … Jag somnade omedelbart och sov mig igenom i stort sett hela filmen men vaknade med ett ryck och bankande hjärta vid varje gitarr- eller trumsolo eller andra plötsliga höjningar av ljudvolymen.

Sens moral: först film, sedan pilsner.