Fröken, frun eller mittemellan?
När jag läste nordiska språk i början av åttiotalet hade jag en kurskamrat som skrev en D-uppsats om tilltal med ”ni”. Niandet var då ett relativt nytt fenomen, och ingen hade egentligen beskrivit bruk och attityder innan hon gjorde det. Uppsatsen blev väldigt uppmärksammad av tidningarna, och om jag inte minns fel så fick hon uttala sig i både radio och teve. (Själv skrev jag min D-uppsats om svenska adjektivs syntaktiska och semantiska valens. Den blev faktiskt inte alls lika uppmärksammad, men det är ju en annan historia …)
Numera har väl niandet blivit så vanligt att man knappt reagerar längre när man blir tilltalad med ”ni”. Men jag kan däremot inte låta blir att reagera när jag blir tilltalad med ”fröken”. Ja, ni läste rätt. På bara några veckor så har jag tre gånger blivit tilltalad på detta sätt på olika utskänkningsetablissemang i Göteborg: ”Har fröken fått hjälp?” eller ”Vad önskar fröken?” eller någon liknande variant. Vad svarar man? ”Javisst, magistern”? Nej, första gången blev jag bara paff. Andra gången korrigerade jag: ”Frun, men jag vill ha en dubbel espresso, tack.” Tredje gången började jag undra om det fanns ett mönster.
Alldeles bortsett från att serveringspersonal hemskt gärna får tilltala mig med ”du” så undrar jag vad det är som får dem att kalla en fyrtiofyraårig kvinna för ”fröken”. I Frankrike blir man ju självklart tilltalad med ”madame”. Ibland sägs det ju att vi är särskilt åldersnojiga i Sverige – kan det vara förklaringen? Givetvis menar jag inte att man kan förutsätta att kvinnor i min ålder är gifta, men nog är det väl ändå ett statistiskt sett ganska rimligt antagande? Men tycker man trots det att ”frun” låter fulare, äldre eller mindre artigt eller vad är det frågan om?
Ett tag hände det att jag blev kallad ”damen”, vilket ju åtminstone är neutralt i frågan om civilstånd. Det verkar nu vara på väg ut. Varför vet jag inte, men kanske låter det också ”gammalt”?
Om det nu finns en (omedveten?) baktanke om att jag ska bli smickrad och känna mig ung av att bli kallad ”fröken”, så är det tyvärr så att det inte fungerar riktigt. Snarare känner jag mig som ”gamla fröken”. Men mest blir jag bara full i skratt.
18 kommentarer:
Jag tror att alla fröken-tilltalarna har gått på en dålig visa-respekt-kurs.
Ja, de finns.
Jag brukar fnissa när någon i ett serviceyrke -- där jag betalar för vad det nu är för service jag vill ha och alltså kan ställa krav
1) helt uppenbart ger blanka fanken i mig och min person och faktiskt visst får blåsa bubbelgum rakt upp i min feja och visst får stöna och sucka och himla med ögonen och johodå visst kan bry sig mer om sin mobil än om mig
2) är väldigt noggrann med att titulera mig med Ni för att visa respekt för mig.
Jag vill inte och aldrig samt never bli niad. Någonsin. Och inte vill jag bli Duad med versalt D heller.
(Oj, nu låter jag upprörd. Det är jag inte. Inte så mycket i alla fall.)
Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid ni-tilltalet. Inte så att jag tittar mig omkring, men jag lägger märke till det och känner mig fortfarande inte helt komfortabel med det. Men visst, jag kan acceptera att alla inte vill vara du och bror med mig. Så det är väl bara att fortsätta att försöka lära sig acceptera det.
Däremot finns det ju ett tillfälle när inte ens ni räcker till: När expediten, baristan eller bartendern ska tilltala en utan att man har ögonkontakt med dem. "Hallå, herrn/damen/frun/fröken/unge herrn, ni glömde era löständer." Alla alternativen är ju lika löjeväckande. Det tycker åtminstone jag.
Här snackar vi rejäl semantisk lucka i språket! Otroligt upphetsande! (Helena, har du nån bra bild på nåt som inte är en semantisk lucka? ;)
Ja, hurra, efter det inte minimala paret vill vi nu se den inte semantiska luckan!
Lotten: Håller med om det där med nonchalans. Det irriterar mig oändligt mycket mer än ni, som ändå (precis som fröken) visar på något slags försök att vara service minded. Kanske.
Alts: Öh, du där kan ju annars vara ett bra alternativ.
Både Alts och Lotten: Lite stött blir jag allt över att ni inte vill se en bild av något som inte är semantisk eller syntaktisk valens. Men det är väl som vanligt. Ex-grammatiker får inte ha höga krav på intresse från omgivningen, inte.
Håller med.
Jag vill inte heller bli Duad med versalt D. Att den professor i nordiska språk som jag hade som uppsatshandledare alltid gjorde det i mejlen jag fick gjorde mig omåttligt nervös. Men jag vågade ändå skriva som jag själv ville tillbaka!
På tal om underliga ordval, förresten: En gång på en buss fick jag höra en kvinna (kanske i 30-årsåldern) säga till sin son att flytta på sig så att "tanten" kunde komma förbi. Det var mig hon menade då alltså, och jag var väl en sisådär 22 år. Kanske var hon rädd för att bli anklagad för överdrivet "tjejande"?
Själv känner jag mig bara förlöjligad och som att nån verkligen vill irritera mig när jag blir kallad fröken. Kanske beror på att detta ord använts på mitt jobb i frasen "lilla fröken, nu får du minsann ordna upp det här!"...
Ohhhh haanna, jag känner igen det där! När de vill vara trevliga kallar de mig "lilla snäckan" istället. Jag vet inte vad som är värst. Jag vill inte heller bli niad eller Duad. När till och med parisarna slutar vill jag inte att svenskarna ska börja, liksom.
Det verkar som om många föräldrar använder ordet "tant" till sina barn. Både om kvinnor man ser/träffar ute och inte känner, och kvinnor i bekantskapskretsen. En av mina kompisar har sagt till sin bästis vid ett flertal tillfällen att hon inte vill vara "tant Anna" (hon är 27 år) för hennes barn, men det går inte in...
Hej!
Kul diskussion!
Jag bor sedan ett och ett halvt år i Spanien, och jag funderar rätt så mycket på hur spanskan funkar i förhållande till svenskan. Jag är inte speciellt bra på spanska (än?) men min bakgrund som språkvetare gör ju att jag ständigt analyserar det jag hör omkring mig...
Diskussionen om señor, señora och señorita är ju ett helt universum, men jag nöjer mig med att säga att man här använder första person plural, när man är osäker på om man borde dua eller nia. "Cómo estamos?"
Här i Spanien har de en hel uppsättning generella smeknamn. Om man vill kalla någon för något, men inte riktigt vet på vilket sätt eller kanske inte vet deras namn, så finns det ord som guapo/a (snygging), cariño (sötnos), reina (drottning), hombre (man) och en hel uppsättning till.
Jag tycker att det är jättemysigt när någon (och det är alltså villt främmande människor, i stil med barristan) säger "Hola, reina." eller "Muchas gracias, guapa."
Det känns som att detta är en dimension som tilför vardagsspråket väldigt mycket - och att det är något som svenskan verkligen saknar.
/Helena T, från Tjörn med datalingvistexamen - utlandssvensk i ytterligare ett par veckor
Jag för min del blir mycket hellre omtalad som "tanten" än som "tjejen". Men jag är ju som sagt 44, så hur man än vänder och vrider på det så är jag ju en tant. Det är väl inget att skämmas för? Tanter i alla länder, förenen eder!
Helena T: "Reina", det skulle jag också gilla att bli kallad!
Just idag sa jag på jobbet, att det där med fru, fröken och herr, det avskaffade man i Sverige på 60-talet, minsann. Därför blir jag mäkta förvånad att läsa just detta inlägg. Jaha, så de gamla sederna har kommit till bruk igen, alltså? Säger man "herrn" också? "Vill herrn ha påfyllning?"
Matilda: ja, visst trodde man att det hörde till en förgången tid!
Jag har inte hört om någon som har blivit tilltalad med "herrn" (och själv har jag inte blivit det :)
Någon av de manliga bloggbesökarna som kan upplysa oss i frågan?
här i Holland blir jag tilltalad "Mewrouw" vilket får mig att känna mig synnerligen elegant och "damig" *ler*
Tror du att det kan vara en "miss" från amerikansk TV som smugit sig in i Sveriges vardag?
eller som när vi var på turistort i Spanien jag och Patrick - "Hey, you there, you with your small wife!" (han är 165cm, jag är 197cm ;-)
Jag börjar nästan dregla när jag hör vad "ni" skrev "er" uppsats om...
Jag har bara skrivit två för att få poäng. Den ena var om tyska talesätt och den andra om hur vi påverkas av musik.
Jag är rätt van vid att kallas fröken - i jobbet - men jag blir helvild när unga människor i affärer säger "ni" till mig! VA!?!?! Här var man med på 60-talet och slogs för du-reformen... och så blir man niad.
Josephine: mevrouw låter jättegulligt tycker jag. Måste nog åka till Holland.
Är det sant att du är 197 cm?
Bloggblad: Synnerligen intressanta uppsatsämnen båda två!
Det börjar behövas en ny du-reform! Lever Bror Rexed? Eller finns det någon som kan axla hans fallna mantel?
Kanske hans syster?
Syster Rexed alltså. Låter farligt likt Nurse Wretched.
Fröken är naturligtvis illa, och felanvänt av någon som inte är bekväm eller kanske ens riktigt bekant med det blir det än värre, men niandet är det som stör mig värst. I en otäck förlängning ser jag hur vi inför tysk titelfixering där ens vänner plötsligt blir Herr Docent Doktor N.N. eller prostinnan fru Doktor Siellerså. Närsomhelst kommer femtiotalet tillbaka och veckotidningarna berättar om småputtriga samkväm där alla spottade varandra i ansiktet frampå småtimmarna. Dags att gå hem och putsa upp sina kunskaper inför morgondagens umgängesformer med Marius Wingårdhs "Så går det till i societet och sällskapsliv". Aldrig säger jag! Här skall duas de mest fullständiga främlingar till den dag jag rosslande faller samman och bärs ut av två vitklädda som kallar mig farbror eller möjligen gamla russin.
Skicka en kommentar