2006-05-29

Tattoo och janitsjar i Småland

Kristi Himmelsfärdshelgen tillbringade jag på Svensk Blåsmusikfestival tillsammans med trettonåringens blåsorkester, Kulmus blåsare. Förutom att det är världens trevligaste orkester så har vi nu dessutom svart på vitt hur bra de är. De kammade nämligen – mycket välförtjänt – hem segern i underhållningstävlingen. Juryns motivering var:

Orkestern har ett genomtänkt sammanhängande program som både musiker och ledare såg ut att vara stolta över. Ungdomarna spelade hela programmet utantill till rörelser och kryddade det hela med attribut som lösnäsor, enhjuling och lindansöser, en helhetsupplevelse i förnyelsens tecken. Kulmus hade valt stycken som speglade den traditionella blåsorkesterrepertoaren, liksom dagens mångkulturella musikinfluenser.




Annars är inte förnyelse det första man kommer att tänka på under en helg i blåsmusikvärlden. Det är mycket sittande orkestrar med notställ framför sig och ordning och reda med flöjter och klarinetter på första raden, precis som på min tid. Och det är också mycket uniformer och parader och marsch i raka led. Vilket i och för sig inte behöver vara det sämsta. Jag är själv svag för en bra marsch, men jag känner däremot inte någon särskild dragning till uniformer.

I det här sammanhanget uppstår det förstås – som så ofta – lite språkliga frågor. Den första gäller ordet ”tattoo”, som man stöter på ibland i paradorkestersammanhang. Det är en tillställning som i huvudsak går ut på att flera olika orkestrar turas om att gå i olika formationer på en stor plan. Ofta mycket snyggt och skickligt. Snyggast och bäst på tattoot i Jönköping var för övrigt Göteborgs Drum Corps, med femtonåringen på bastrumma.

Men varför heter det tattoo? Inte är de väl tatuerade under sina tjusiga uniformer? Tja, vad vet jag. Några kanske är det. Femtonåringen är det inte. Men ordet har inget med tatuering att göra, om det nu var någon som trodde det, utan det är den engelska motsvarigheten till svenskans tapto. Enligt Nationalencyklopedins ordbok är ett tapto en ”militär kvällssignal som anger att det är tid för sänggående ofta ett kort trumpetsolo e.d. … numera vanl. tidpunkt på kvällen då soldater skall vara i förläggningen.” Nationalencyklopedin vet att berätta att ”stort tapto, ursprungligen kopplat till militära ceremonier, har inspirerat till vår tids tattoo”. I den senare betydelsen använder vi alltså det lånordet tattoo, som på engelska också har kvar samma betydelse som vårt tapto. Svenskans tapto och engelskans tattoo kommer från det lågtyska tap to, som betyder ”tappen till”. Ursprungligen betydde taptot inte bara att soldaterna skulle gå och lägga sig utan också att marketentaren skulle sätta i tappen i öltunnan.

Den andra språkliga frågan gäller janitsjar. Varför i hela fridens namn heter norska blåsorkestrar så? I Jönköping hörde vi t.ex. Modum janitsjar. Ordet janitsjar finns på svenska också, och i NEO kan vi läsa att det är ett slags turkisk elitsoldat och att ordet kommer av turkiskans yeni çeri. Om janitsjarmusik får vi veta att det är en ”turkiskinspirerad europeisk musikstil med stor insats av slaginstrument och vanl. också blåsinstrument; urspr. militärmusik i Turkiet”. I norskan har ordet janitsjar alltså kommit att beteckna blåsorkestrar i allmänhet och paradorkestrar med blås- och slagverksinstrument i synnerhet, men det handlar inte om någon turkiskinspirerad blåsmusik. Lite snabbgoogling visar att janitsjarkorpsene står högt i kurs hos broderfolket: en sökning på janitsjar site:no ger inte mindre än 36 800 träffar, medan janitsjar site:se ger blygsamma 27 träffar, varav några handlar om en travhäst som lystrar till detta namn.

Men varför använder man ett turkiskt lånord om helt vanliga blåsorkestrar på norska? Ja, den frågan har jag inget svar på. Förmodligen är det – som så mycket annat i lånordsträsket – en slump. Eller är det någon som har en bra förklaring?

11 kommentarer:

Anonym sa...

Det vore intressant att se när Janitsjar kom in i norskan, det kanske blir en ledtråd. Skall kolla i min norska Ordbok när jag kommer hem.
Håller med om att det är schysst med marchmusik, och särskilt lite modernare corps, men uniformerna kunde man skippa.

Översättarhelena sa...

Har du någon bra norsk ordbok att rekommendera? Jag är sorgligt dåligt utrustad på den fronten. På danska har jag Politikkens Nudansk Ordbog, som jag formligen älskar. Jag slår till och med upp etymologier för svenska ord i den. De går alltid mycket längre tillbaka än i de svenska ordböckerna.

Anonym sa...

Ja, jag har en fin hemma som jag med viss möda beställde från Norge när jag hade en norsk uppdragsgivare. Minns inte förlaget på rak hand. Återkommer om den.

Politikkens Nudansk är underbar, det är sant. Jag har en bra dansk med idiom också, men Nudansk rymmer ju det också i viss mån.

Anonym sa...

Mer om ordböcker:
God norsk finns i "Norsk Ordbok med 1000 illustrasjoner" av Kunskapsforlaget som är en underavdelning till Gyldendal (1998). Ingen uppgift om första förekomst av Janitsjar dock. Ska prova att maila min norske vän. Vad säger de på Norskjal om saken?

Översättarhelena sa...

1000 illustrasjoner, det är ju oemotståndligt.
Fånigt nog har jag inte tänkt på att fråga Norskjal!

aequinoxia sa...

Efter diskussionen på Norskjal drömmer jag numera om dig och dina janitsjar på nätterna...

Översättarhelena sa...

Mardrömmar?

aequinoxia sa...

Nej, det skulle jag inte vilja säga. Men eftersom blåsorkestrar inte tillhör mina favoriter så har jag ju haft trevligare drömmar, måste jag erkänna.:-)

Översättarhelena sa...

Äsch, det är bara för att du inte har hört Kulmus blåsare!

vodkabeat sa...

Hej när jag letade efter mer upplysningar om turkisk militärmusik hamnade jag på din blogg och även om det var längesedan du skrev det, kan jag väl tillägga:

När de turkiska arméerna marcherade i Europa gjorde de det till musik. Elitsoldaterna (janitcharer-tvångsengagerade barn till otrogna)) använde musik för att skrämma fiende, stärka det egna modet och inspirera till krigiska bedrifter.
Musiken lär på 1200-talet ha utförts med zurna(dubbelt rödblads instrument) och davul (stor trumma) en högljud kombination som fortfarande används vid folkliga festliga tillfällen. Kring denna stomme tillkom cymbaler, pukor och trumpetliknande horn m.m. Denna orkester kallades mehterhane och spelade en stark musik som hördes långa sträckor utomhus. Musiken bör ha påverkat fienden på ett närmast magiskt sätt och fått dem att darra på handen. Varje dag i krigstid spelade mehterhane vid sultanens tält och i fredstid vid hovet. De europeiska hoven inspirerades av den turkiska arméns framgångar och ville gjärna själva ha en liknande orkester. Länder som var allierad med sultanen kunde få en hel orkester som gåva. De andra fick skapa egna ensemblar av det man hade. Man härmade så gott man kunde turkarnas instrument och spelstil och lade på så sätt grunden till den europeiska militärmusiken. Det blev mode att ha turkiska kapell vid europeiska hov och den turkiska musiken påverkade konstmusiken. Till Sverige lär den turkiska musiken kommit framför allt under Karl XII:s fälttåg. Hur det lät på den tiden är inte helt klart men i Turkiet vårdar och rekonstruerar man mehtermusiken och det finns ett flertal orkstrar.Kolla tex:
http://www.youtube.com/
watch?v=siGElwe3IY0&feature=related

Intressant är att på 1830-talet förekom i Uppsala ett uppmärksammat rättsfall där ett antal studenter blev stämda för att ha stört ordningen genom att utöva turkisk musik. Det låter nästan som när jazzen och rocken slog igenom. En oförstående vuxenvärld fördömer ungdomens musik.
Sällskapet i Uppsala blev förbjudna att fortsätta med sin turkiska musik. Hur denna kan ha låtit är obekant men vi kan väl tänka oss något expressivt tutande.

Blåsmusiken starka ställning på balkan brukar skyllas på turkarna.
Friställda och avdankade militärmusiker kunde tjäna pengar på att spela på bröllop och liknande när stark musik behövdes.
Kolla:http://www.youtube.com/watch?
v=p-2_0yb3wVY

Översättarhelena sa...

Catfish: Tack för en väldigt intressant kommentar!