Tattoo och janitsjar i Småland

Kristi Himmelsfärdshelgen tillbringade jag på Svensk Blåsmusikfestival tillsammans med trettonåringens blåsorkester, Kulmus blåsare. Förutom att det är världens trevligaste orkester så har vi nu dessutom svart på vitt hur bra de är. De kammade nämligen – mycket välförtjänt – hem segern i underhållningstävlingen. Juryns motivering var:

Orkestern har ett genomtänkt sammanhängande program som både musiker och ledare såg ut att vara stolta över. Ungdomarna spelade hela programmet utantill till rörelser och kryddade det hela med attribut som lösnäsor, enhjuling och lindansöser, en helhetsupplevelse i förnyelsens tecken. Kulmus hade valt stycken som speglade den traditionella blåsorkesterrepertoaren, liksom dagens mångkulturella musikinfluenser.




Annars är inte förnyelse det första man kommer att tänka på under en helg i blåsmusikvärlden. Det är mycket sittande orkestrar med notställ framför sig och ordning och reda med flöjter och klarinetter på första raden, precis som på min tid. Och det är också mycket uniformer och parader och marsch i raka led. Vilket i och för sig inte behöver vara det sämsta. Jag är själv svag för en bra marsch, men jag känner däremot inte någon särskild dragning till uniformer.

I det här sammanhanget uppstår det förstås – som så ofta – lite språkliga frågor. Den första gäller ordet ”tattoo”, som man stöter på ibland i paradorkestersammanhang. Det är en tillställning som i huvudsak går ut på att flera olika orkestrar turas om att gå i olika formationer på en stor plan. Ofta mycket snyggt och skickligt. Snyggast och bäst på tattoot i Jönköping var för övrigt Göteborgs Drum Corps, med femtonåringen på bastrumma.

Men varför heter det tattoo? Inte är de väl tatuerade under sina tjusiga uniformer? Tja, vad vet jag. Några kanske är det. Femtonåringen är det inte. Men ordet har inget med tatuering att göra, om det nu var någon som trodde det, utan det är den engelska motsvarigheten till svenskans tapto. Enligt Nationalencyklopedins ordbok är ett tapto en ”militär kvällssignal som anger att det är tid för sänggående ofta ett kort trumpetsolo e.d. … numera vanl. tidpunkt på kvällen då soldater skall vara i förläggningen.” Nationalencyklopedin vet att berätta att ”stort tapto, ursprungligen kopplat till militära ceremonier, har inspirerat till vår tids tattoo”. I den senare betydelsen använder vi alltså det lånordet tattoo, som på engelska också har kvar samma betydelse som vårt tapto. Svenskans tapto och engelskans tattoo kommer från det lågtyska tap to, som betyder ”tappen till”. Ursprungligen betydde taptot inte bara att soldaterna skulle gå och lägga sig utan också att marketentaren skulle sätta i tappen i öltunnan.

Den andra språkliga frågan gäller janitsjar. Varför i hela fridens namn heter norska blåsorkestrar så? I Jönköping hörde vi t.ex. Modum janitsjar. Ordet janitsjar finns på svenska också, och i NEO kan vi läsa att det är ett slags turkisk elitsoldat och att ordet kommer av turkiskans yeni çeri. Om janitsjarmusik får vi veta att det är en ”turkiskinspirerad europeisk musikstil med stor insats av slaginstrument och vanl. också blåsinstrument; urspr. militärmusik i Turkiet”. I norskan har ordet janitsjar alltså kommit att beteckna blåsorkestrar i allmänhet och paradorkestrar med blås- och slagverksinstrument i synnerhet, men det handlar inte om någon turkiskinspirerad blåsmusik. Lite snabbgoogling visar att janitsjarkorpsene står högt i kurs hos broderfolket: en sökning på janitsjar site:no ger inte mindre än 36 800 träffar, medan janitsjar site:se ger blygsamma 27 träffar, varav några handlar om en travhäst som lystrar till detta namn.

Men varför använder man ett turkiskt lånord om helt vanliga blåsorkestrar på norska? Ja, den frågan har jag inget svar på. Förmodligen är det – som så mycket annat i lånordsträsket – en slump. Eller är det någon som har en bra förklaring?