Den lyckliga virkerskan

På något sätt lyckades jag missa lektionerna om virkning i syslöjden och har sedan aldrig brytt mig om att lära mig det. Sticka kan jag, även om jag stickar väldigt långsamt och ojämnt, och sy är jag ganska bra på. Men virka har jag alltså aldrig kunnat. Och ärligt talat – är det inte bara för töntigt med virkning?

Nåväl, jag har varit fullt nöjd med min virkokunnighet – ända tills för ett år sen, när jag plötsligt fick en obetvinglig lust att lära mig virka. Det började med att jag sprang på en påse små söta garnrestnystan i oemotståndliga färger på Ebbes hörna, Stadsmissionens butik här i Majorna. ”De där skulle man ju virka en mössa av”, tänkte jag och köpte dem. Men virka kunde jag som sagt inte, så det var jag ju tvungen att lära mig. Hur gör man då när man lär sig virka på tjugohundratalet? Ber en äldre kvinnlig släkting om hjälp? Nix – man hittar förstås instruktioner på Internet. Sagt och gjort: jag läste mig till hur man gjorde de olika maskorna och klurade själv ut hur man skulle få ihop det hela till en baskerliknande historia. Den blev lite lustig i formen och den sticks lite grann, men den är min och jag har gjort den själv!

Sen har virkbegäret bara trappats upp. Det har blivit en hel rad mössor, hattar och halsdukar det senaste året. En del av kan man faktiskt ha på sig, men de flesta är alldeles oanvändbara. Men vad spelar det för roll, när det är så roligt att göra dem? Men utilitarist som jag är så har jag förstås ändå sett till att förena nytta med nöje genom att lära mig virka på andra språk än svenska. Som översättare missar man inte gärna att tillfälle att vidga domänerna på ”sina” språk. Mest har det förstås blivit på engelska, eftersom det både finns en uppsjö av roliga virkresurser på Internet (t.ex. Crochet Me) och många roliga amerikanska (och en del brittiska) virkböcker. Här skulle jag nu kunna skriva en lååång utläggning om skillnaden mellan amerikanska och brittiska virktermer, som är mycket förvirrande och väldigt intressant. Men jag tar det en annan gång.

I stället tänkte jag berätta om en virkbok som jag köpte häromdagen och som bär den oemotståndliga titeln Stitch 'n Bitch Crochet: The Happy Hooker. Stitch 'n Bitch är en feministisk handarbetsrörelse i USA med anknytning till tidskriften Bust. Det är också en bokserie, där det hittills har kommit ett par–tre böcker om stickning. Det här är alltså den första virkboken. Här förklaras alla grundmaskor på det mest utförliga sätt jag någonsin har sett, och man hittar mönster på grytlappar med dödskallar, en virkad cowboyhatt och andra nyttigheter.

Och titeln är inte bara fyndig utan får en riktigt rolig förklaring i boken. För ”virka” och ”virkning” används på engelska ett lånord från franskan, ”crochet”. En person som virkar kallas således en ”crocheter”. ”Virknål” heter ”hook”, och ”hook” lär förr också ha kunnat användas som verb – ”to hook” betydde alltså ’att virka’, och den som virkade var således en ”hooker”. (”To hook” är ett förstås fortfarande ett verb, men i hantverkssammanhang används det om något som närmast kan liknas vid att tillverka ryamattor.) I dag är det förstås inte vidare gångbart att kalla en virkare en ”hooker” om man inte vill vara avsiktligt dubbeltydig.

Men hur kom då ”hooker” att få sin nuvarande betydelse? Enligt Debbie Stoller, författaren till Stitch 'n Bitch Crochet, beror det på att anställda spetsvirkerskor på 1800-talet var så underbetalda att de var tvungna att prostituera sig vid sidan om för att överleva. En ”hooker”, en virkerska, blev alltså lika med en prostituerad. Det skulle också vara en anledning till att virkning spred sig som en populär hobby: de viktorianska damerna ville inte köpa de professionellt virkade spetsarna längre. Inte så att de borgerliga fruarna på något vis solidariserade sig med sina mindre lyckligt lottade medsystrar och bojkottade spetsdirektörerna. Nejdå – men de ville inte klä sig i något som var tillverkade av fallna kvinnor. Spetsarna var alltså moraliskt besudlade.

Det här är ju en bra historia – nästan för bra för att vara sann. Är det en så kallad folketymologi kanske? Vad säger ordböckerna? Tyvärr ger de inget stöd för Stollers teori. American Heritage Dictionary säger: ”Etymologically, it is most likely that hooker is simply “one who hooks”. The term portrays a prostitute as a person who hooks, or snares, clients.”

Synd. Virkteorin var mer spännande. Jag tror jag väljer att tro på den i stället. Och förresten är det inte alls töntigt att virka.