När han var liten älskade han pannkakor med sylt
Dagens middag var kallrökt lax och quinoa. Till det hade vi en avokadosallad, och så kunde man välja mellan tre olika såser: pesto, tapenade eller pepparrotsvisp, allt efter tycke och smak. (Allesammans färdigköpta. Så ambitiösa är vi sannerligen inte.) Sextonåringen, som alltid har varit en försiktig general när det gäller mat, ville gärna veta hur pepparrot smakar innan han provade pepparrotsvispen.
– Tja, sa jag. Som wasabi ungefär, kanske.
Och då förstod han precis och smakade lite grann. Fast sen valde han ändå tapenade. Då vet man ju i alla fall vad man får. 
Icas egna pesto är faktiskt den allra godaste av allra färdigköpta … eeh … pestoar? Pestor? Pesti?
8 kommentarer:
Pestoisar!
Min femtonåring, han äter inget starkare eller smakrikare än ... salt. När han ser sjuåringen mula i sig räkor, oliver och sushi, rycker han på axlarna och säger att han har en hyperkänslig smaklök.
Nämen Helena där är du ju! Jag började undra var du hade tagit vägen.
Nej, det är inte lätt med kräsna barn. Min äldsta som är 19 åt ALLT när han var liten, undantaget färska tomater och kokta morötter. Nu tittar han misstänksamt på mina experiment i köket (resten av familjen mumsar glatt så det kan ju inte vara helt kört) och så undrar han varför vi aldrig har spagetti och köttfärssås eller korv och makaroner. Jag försöker säga att det kan du ju göra själv, men då låtsas han inte lyssna.
lotten: ja, det kan ju inte vara lätt att bara vara utrustad med EN smaklök.
Så skönt att jag brukar göra min egen pesto -EN variant - då behöver jag inte grubbla över pesti-pestosar.... äsch, nu gick jag igång ändå.
Nästan lika jobbigt som jag haft det med fjärilar av arten påfågelsöga - som jag alltid kallar dem numera.
Jag ville bara önska dig en fortsatt skön midsommarhelg :D
Oh la lax! Min lilla bebis älskar lax, särskilt gravad. Jag hoppas innerligt att hennes förtjusning i allt man sätter framför henne inte ska avta -- det är matglädjedödande nog med en petmaja i familjen.
Intressant förresten med den nya generationens referensramar. Anekdoten med wasabin/pepparroten är väl en sorts parallell till den där urgamla om ungen som varit på klassresa till huvudstaden och berättade att bredvid korvkiosken låg slottet.
Eller också inte.
Ja, minsann, det är inte lätt det där med barn och smaker. Jag blev överlycklig när jag läste hos Matälskaren Lisa om "supersmakare" och utnämnde genast både mina barn och mig själv till sådana. Det lustiga med sextonåringen (förutom att han, som Miss G mycket riktigt noterar, är mer bekant med japansk mat än med ursvensk sådan) är att han absolut inte kan äta mat som smakar för lite! Chili och vindaloo är inga problem - med kokt potatis kräks han nästan av.
Inte med utan men, såklart.
En släkting till mig skrev banjosar i Melodikrysset en gång när det istället skulle vara mandolin. Först när det blev George Bichael ändrade släktingen det.
Kul, men faktum kvarstår: jag kan absolut acceptera att banjo i pluralis blir banjosar!
Skicka en kommentar