Den fruktansvärt efterlängtade bloggölsrapporten

Äntligen dags (och framför allt tid över) för rapport från gårdagskvällens bloggöl! Åtta bloggare och hangarounds var anmälda, men för säkerhets skull hade jag beställt bord för tio personer. Vi blev dock bara fem, men vi bredde ut oss till dubbel storlek och pratade dubbelt så högt och dubbelt så snabbt, så det gick bra ändå.

Men det hela började med att en mystisk plastpåse innehållande ett helt kilo små vita korn bytte ägare:


Studiomannen med fru hade köpt upp hela stans sagogrynslager.

Därefter försökte jag ansluta till ställets trådlösa nätverk med min alldeles nya lilla söta dator för att om möjligt ordna med lite direktsänd rapportering från bloggölen. Det lyckades dock inte, varvid resten av sällskapet utnämnde denna min senaste älskling till något som jag inte vill nämna här. Det var ungefär detsamma som Christina tyckte om flygbolagspersonalen som hade slarvat bort hennes bagage. Hon var därför tvungen att äta en massa chili i förebyggande syfte för att nästa dags konferensdeltagare inte skulle kunna lukta sig till att hon hade samma kläder två dagar i sträck. Själv åt jag däremot inte chili utan sniglar, ett val som Trulsa ställde sig en smula tveksam till.

Jag demonstrerade sedan mitt speciella trick att vända ut och in på vänsterörat, och alltsammans ackompanjerades av en hel radda talanger (?) som uppträdde på ställets öppna scen. Det visade sig nämligen att det är amatörafton på Jazzå på måndagar, vilket först oroade mig något. Det var dock onödigt, eftersom vi alla talar så väldigt högt och tydligt. Många av de övriga gästerna uppskattade att de fick ta del av de mest varierande samtalsämnen. De uppträdande artisterna uppskattade att ingen hörde när de sjöng fel.

Slutligen gick vi allesammans in på toa och tittade på handfatet som var gjort av ektoplasma, och sen var det sannerligen dags att gå hem och dra nåt gammalt över sig.


Bilden lånad av Trulsa.

PS. Fru Studioman: När jag vaknade i morse så mindes jag omedelbart var jag hade sett de där skorna. Det var på Stadium.

Bloggare – bäst på bloggen?

Nej, vi är faktiskt lika roliga och trevliga IRL! Vill du undersöka saken? Glöm då inte bloggträffen i Göteborg i morgon, alltså den 19 mars. Vi ses på restaurang Jazzå på Andra Långgatan 4B klockan 19.00.

Anmäl dig här eller hos Christina, a.k.a. Solusfemina!

Lite vilse i Göteborg? Mejla mig på oversattarbloggen snabel-a gmail punkt com så ska jag förklara hur man hittar!

Som en saga

I går damp detta spännande paket damp ner i min brevlåda:


Första gången jag får paket som är adresserat till bloggen!

Ja, naturligtvis var det en avi som damp ner i brevlådan. Så fungerar det här hos oss. Brevbäraren vill helst inte bära tyngre saker än julkort och ett tjog reklamblad för olika elektronikkedjor uppför våra fyra trappor. Allt annat får man gå och hämta på posten. Nej, jag skojar. Givetvis hämtar man dem på Hemköp, vad trodde ni?

Framåt kvällskvisten skickade jag således min make till Hemköp med avin, och han kom hem med detta spännande gröna paket. Det mest spännande var att det liksom frasade när man klämde på det. Och detta var det sagolika paketets sagolika innehåll:


Äkta danska sagogryn, minsann!

Ni minns väl mina sagogrynsproblem? Som bortblåsta, mina vänner! Med hjälp av en bloggare, såklart! Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: snällare och mer hjälpsamma människor än bloggare får man leta efter. Den här gången var det den goda Emi som ryckte ut. Hon hade hittat dessa åtråvärda gryn i sin Icaaffär. (På en ganska liten ort, om jag förstår saken rätt. Här i Göteborg verkar de vara omöjliga att uppbringa.) Och snällt nog alltså kommit att tänka på mig och gjort sig både möda och besvär för att skicka paketet till mig. Snällt va?

I dag blev det alltså sagosoppa till efterrätt! Ni vill väl ha receptet?

Sagolik soppa



1 liter vatten
1/2 liter outspädd saft, Bob Mix apelsin­–persika eller någon annan god gul saft som inte är alltför söt
3/4 dl sagogryn
1 näve sultanrussin

Blanda vatten och saft i en kastrull och koka upp. Häll ner sagogrynen och russinen. Koka cirka 10 minuter.


Ni ser väl grynen?

Vad tonåringarna tyckte? Ja, eftersom de är snälla och belevade personer som vet hur en mamma ska tas så sa de att det var gott, men möjligen tyckte de innerst inne att det var lite överreklamerat. Men jag är nöjd! Ännu en bit i mina barns bildning är på plats! Tack Emi!

Konstig? Jag?

Petra och Christina knuffar nästan omkull varandra i sin iver att utmana mig samtidigt. (Och när Christina i kommentarerna till förra inlägget skrev ”Du är kullad” så läste jag först alldeles fel … Men det hör ju inte riktigt hit.) Uppgiften är att berätta sex underliga eller egendomliga saker om mig själv.

Som Petra mycket riktigt påpekar är jag inte vidare bra på bloggutmaningar, men när jag får samma uppdrag från två håll samtidigt måste jag ju ändå göra ett försök. Problemet är att jag är så normal. Jag funderade hela eftermiddagen i går och kunde inte komma på något konstigare än det faktum att jag ibland har strumpor på mig när jag sover. Och det är ju inte så upphetsande. (Såvida man inte har väldigt udda preferenser.) Vid middagsbordet frågade jag därför min familj om de kunde komma på något underligt med mig. Och det utbröt en kakofoni. Jag blev formligen överöst med förslag. Visserligen är alltsammans bara helt normala saker, men ni får ändå hålla till godo med ett axplock:

– Du håller jämt andan och andas sen ut med ett lite knarrande stön, sa maken. Jomenvisst, det var jag känd för redan på mellanstadietiden. (Min fröken höll på att bli galen.) Men det är faktiskt så att jag koncentrerar mig bättre på grannlaga uppgifter när jag håller andan. Fast det där stönet har ingen direkt funktion.

– Du tar små skutt när du springer, sa fjortonåringen. Detta tyckte jag faktiskt var lite pinsamt, för det trodde jag verkligen att ingen visste om. Om sanningen ska fram så skuttar jag också när jag går, men jag brukar alltid titta mig omkring så att ingen ser mig. Men trettonåringen berättade hur hon hade suttit på spårvagnen och sett mig springa till något jag var lite försenad till och hur springstegen hade interfolierats med små skutt då och då. Hon härmade det på ett väldigt trovärdigt sätt (enligt resten av familjen), så det stämmer säkert.

– Du kissar med öppen dörr, sa artonåringen. Det stämmer, men jag försöker faktiskt komma ihåg att stänga om det är någon mer än familjen hemma. På sista tiden har jag även börjat öva mig i att låsa. Detta med öppen-dörr-kissning ingår för övrigt i ett mönster som vi diskuterade vid middagsbordet och som i huvudsak går ut på att jag har för bråttom. En annan del av samma mönster är nämligen att jag ibland börjar kissa innan jag har satt mig ordentligt. Ett fåtal gånger (varav en på sista tiden) har det då råkat sammanfalla med att toalocket är stängt. Det är inte bra. Var det här lite mer information än ni ville ha? Okej, då tror jag att resten av toaegenheterna får förbli hemliga.

– Du spelar jämt luftgitarr. I otakt! sa femtonåringen. Jamen, är det en underlighet egentligen? Det är väl bara ett tecken på att jag inte är så musikalisk? Och handen på hjärtat – alla spelar väl luftgitarr? Fast inte lika mycket som jag, kanske. Även överdrivet luftgitarrspel undviker jag i viss mån när barnen har kompisar hemma.

– Du har alltid innetofflor på dig inomhus och trampar alla på fötterna med dem, sa maken. Jadå, jag trivs lika bra i mina Birkenstock som en gammal ardennermärr i hästskor. Men jag tycker faktiskt att jag har trampat folk lite mindre på tårna på sista tiden. Kanske har jag blivit lite smidigare? Men nej, maken hävdar att det bara är resten av familjen som har lärt sig att snabbt hoppa åt sidan när de ser och hör att jag kommer klampande.

– Du sover med öronen vikta framåt, sa fjortonåringen. Det är helt riktigt, men med mina öron så hade det varit mer egendomligt om jag hade strykt dem bakåt längs huvudet. Lite underligt är det dock att ett öra ibland liksom kan sugas fast i framåtvikt läge som av något slags vakuum när jag har legat och trynat länge på samma sida. Men det är bara att smäcka till lite med fingret så lossnar det igen.

Sådärja. Det var väl inte särskilt underligt? Ta och räkna upp lite egendomligheter ni också! Och kommer ni inte på några så är det bara att fråga någon närstående.

Vilken sorts ornitolog är du?

Det finns två grupper av fågelskådare. I den första hittar vi dem som säger att de tittar på fåglar för att det är en så fin naturupplevelse. (Några av dem gör det faktiskt, men de flesta ljuger.)

Den andra gruppen är kryssjägarna. (De är åtminstone ärliga.) Ni vet väl vad ett kryss är i fågelskådarkretsar? Jo, det är en tidigare ej skådad art. Av just den fågelskådaren alltså. Man talar om livskryss (en fågelart som man ser för första gången i sitt liv), årskryss (en art som man inte har skådat tidigare just i år), tomtkryss (en fågelart som visar sig på ornitologens tomt för första gången), Sverigekryss och säkert en hel massa andra kryss. Om man har minst 300 kryss kan man få vara med i Club 300.

Kryssjägarna är förstås tävlingsmänniskor, men de är också generösa och delar med sig av sina kryss till andra. När en ny art har skådats någonstans i Sverige går larmet genast till alla andra hugade ornitologer. Numera finns det automatiska SMS-tjänster som man kan prenumera på. Tidigare fanns det ett personsökarsystem. Ännu tidigare fick man minsann lita till gamla hederliga telefonkedjor. Så var det under min korta karriär som fågelskådare. Eller rättare under den korta period i slutet av tonåren när jag hade en fågelskådande pojkvän.

Titt som tätt ringde någon av fågelskådarpojkvännens fågelskådarkompisar och kallade till kryssutryckning. Jag minns särskilt en gång när en amerikansk kricka hade siktats vid Store mosse. Genast packades en lånad bil full med fågelskådare, hangarounds – som jag – och tubkikare. När vi kastade oss ur bilen vid fågeltornet kryllade det av av folk i likadana Fjällrävenjackor och gummistövlar: ornitologerna. En bit ut på mossen kryllade det av ankor i likadana fjädedräkter: krickorna. Stämningen var dämpat exalterad.
– Var är den?
– Har du sett den?
– Vem är det som har sett den?
– Är det någon som har sett den?
Den? Där fanns ju hundratals, kanske tusentals krickor! Men det var bara en som var intressant, nämligen den amerikanska krickan. Anas carolinensis. Alla de andra var Anas crecca och därmed helt ointressanta för dessa garvade kryssjägare. Alla fågelskådare monterade upp tubkikarna och gick systematiskt igenom fågel efter fågel och, puh! Där var den! Mitt bland alla fåglar med ett vågrätt vitt streck på vingen fanns det en ensam stackars anka som i stället hade ett litet lodrätt streck! Hurra! En amerikansk kricka! Ett kryss!


Anas crecca.


Anas carolinensis.

Min karriär som fågelskådare tog tyvärr slut samtidigt som förhållandet med ornitologen. Annars hade jag nog kunnat fastna för fågelskåderi. Och det är nog ingen tvekan om att jag i så fall hade blivit kryssjägartypen. Visst kan det vara trevligt med naturupplevelser om solen skiner och man sitter på en klippa nära havet. Men annars tycker jag oftast att naturen är för kall, för blöt och för glest befolkad. Dessutom är det lite för ont om espressobarer för min smak.

Vilken sorts fågelskådare skulle du kunna bli? Kryssjägaren eller naturupplevelsetypen? Eller är du fågelskådare, rent av?

Kapybaran kallar

De flesta som har varit omtänksamma nog att skicka listutmaningar till mig vet nog att jag är hopplös på sånt. Jag svarar ju aldrig! Det är som förgjort. Fast nu tänkte jag göra ett undantag. Av två anledningar:

För det första kan jag inte motstå en begäran från en bloggare med täcknamnet Kapybaran. Ni vet väl vad en kapybara är? Inte? Ja, jag är inte den som är snål med upplysningar, det vet ni väl. Kapybaran är världens största gnagare. En kapybara är också huvudperson i Vår vän Capy, som var en av mina barns favoritböcker när de var små. (Och de var visst inte ensamma om att gilla den, ser jag!) Och nog var det något visst med den, även om jag tyckte den var rätt illa skriven eller möjligen dåligt översatt eller kanske en kombination av bådadera. Däremot hade den väldigt fina teckningar:


En kapybara är rätt stor.

För det andra har jag redan gjort just den här utmaningen tidigare. Jamen, varför ska jag då göra den? Jo, jag tänkte att det kunde vara kul att kolla om jag svarar likadant den här gången. Detta kommer alltså antingen att visa att jag lever ett omväxlande och dramatiskt liv där det händer nya saker hela tiden eller att jag har fastnat i gamla hjulspår och behöver bryta mina inrotade vanor. Spännande, va? Är ni beredda? Här kommer den!

Men förresten, var först så snälla och öppna mina tidigare svar i ett annat fönster, så ni kan kolla att jag inte fuskar!

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4 – vad står det där?

Nu: [...] var just där som vederbörande föddes, när Oloffson, byggt som [...] (Ur Haiti 2004 av Peter Hallward)

Förra gången: Inte samma. Puh! Vilken tur. Det börjar ju bra, det här!

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?

Nu: Koddosan till min Internetbank.

Förra gången: Samma! Äsch, ordningsamma jag!

3. Vad såg du senast på tv?

Nu: America’s Next Top Model i går kväll.

Förra gången: Inte alls samma. Just nu är jag inne i en period när jag ser väldigt mycket på tv (för att vara jag). Nästan dagligen, faktiskt.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?

Nu: 20.15 (Rätt svar: 20.04)

Förra gången: 22:00, fast hon var 22:15. Inte bara en annan tid, utan dessutom gissar jag fel åt precis andra hållet! Fantastiskt oförutsägbart!

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

Nu: Nån som spelar elgitarr. Troligen femtonåringen.

Förra gången: Inte samma. Ganska konstigt, eftersom det är ett av de vanligaste ljuden i det här hemmet.

6. När du senast var ute vad gjorde du då?

Nu: Handlade glasspinnar på Ica som trettonåringen ska ta med sig till sin praoplats i morgon. Hon praoar på dagis.

Förra gången: Nästan samma. Men tillräckligt olikt för att räknas som variation!

7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?

Nu: Kommentarerna till förra inlägget.

Förra gången: Inte samma!

8. Vad har du på dig nu?

Nu: Jeans, svart skjorta, innetofflor och min älsklingskofta, en fruktansvärt ful sak i dammråttsgrön fiberpäls.

Förra gången: Nästan samma. Jag som är så fashionabel.

9. Drömde du något i natt?

Nu: Jag har tre återkommande drömmar: 1. Att jag tappar alla tänderna. 2. Den jag drömde förra gången jag svarade på den här utmaningen. 3. Att vi flyttar till en lägenhet med enormt många och stora garderober. Vi upptäcker fler och fler garderober allteftersom tiden går. I natt drömde jag dröm nummer 1.

Förra gången: Således inte samma.

10. När skrattade du senast?

Nu: När trettonåringen berättade om dagens prao på dagis. Hon berättade att när en viss lukt sprider sig i rummet frågar fröknarna förstås barnen: ”Har du bajsat?” Och barnen – som är så små att de inte kan prata – vänder då helt om och backar fram till närmaste fröken som får inspektera blöjinnehållet.

Förra gången: Nåt helt annat! Här händer det kul grejer, minsann!

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?

Nu: Tre anslagstavlor.

Förra gången: Samma! Fasiken också. Jag som är inredningsbloggare och allt.

12. Har du sett något konstigt på sista tiden?

Nu: En härfågel! Nej, jag skojar. Men häromdagen promenerade jag för första gången någonsin på Gullbergs kaj tillsammans med min man, och där såg vi jättemånga konstiga saker. Till exempel det här:


Konstig grej.

Förra gången: En jätteolik konstighet, faktiskt!

13. Vad tycker du om den här utmaningen?

Nu: Jag citerar Kapybaran: ”Jag är utmanad, alltså finns jag.”

Förra gången: Å, då var jag så ny bloggare så jag utmanade mig själv. Vad sorgligt! Man skönjer en viss utveckling!

14. Vilken var den senaste film du såg?

Nu: På video: Miami Vice. Helt okej, faktiskt. På bio: A Hebrew Lesson på Göteborgs filmfestival. Rekommenderas! (Om den någonsin kommer att visas på svenska biografer eller tv-kanaler, vill säga.)

Förra gången: Inte samma! Inte samma alls!

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa då?

Nu: Samma som förra gången. Och lite ledighet till mig själv också kanske.

Förra gången: Tja, samma då alltså.

16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om.

Nu: Att jag sover jättelänge på morgnarna på helgerna. Det är inte många människor i min ålder som har kvar förmågan att sova till klockan elva på förmiddagen när barnen har blivit så stora att man har chansen! Men jag kan, jag! (Inte alltid, men för det mesta.)

Förra gången: ”Jag samlar på sågade trägalgar.” Ja, är det nåt folk vet om mig numera så är det att jag samlar på galgar. Jag tror att jag är en av Sveriges mest kända galgsamlare, och det, gott folk, det vill inte säga lite det!

Här fattas det en fråga! Någon har rensat bort den. Det kan inte vara Kapybaran eller Saring, men någonstans mellan april 2006 och februari 2007 har den försvunnit. Så i fortsättningen stämmer alltså inte numreringen av frågorna. Men med de intelligenta bloggläsare jag har så klarar ni väl det ändå?

17. Tycker du om att dansa?

Nu: Jättemycket! Jag vill börja dansa salsa igen! Genast!

Förra gången: Hrm … samma. Och ingen salsa har det blivit sedan dess.

18–19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?

Nu: Jag har två flickor och en pojke och alla har jättefina namn.

Förra gången: Tänk om jag hade svarat något helt annat nu än förra gången? Hur skulle det ha sett ut?

Det fattas en fråga igen! Men den vägrade jag visst att svara på förra gången … Numreringen blir nu alltså ännu lite mer förvirrad, men ni hänger med, va?

20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?

Nu: Hemskt gärna. Synd att det inte har blivit av hittills, men det är väl inte för sent än?

Förra gången: Pinsamt likt. Usch, vad jag är förutsägbar.

21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?

Nu: ”Hejsan hoppsan”, kanske?

Förra gången: Ett annat svar, men lika klämkäckt.

22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?

Nu: Inte nog med att jag (nästan) aldrig svarar på utmaningar – jag är om möjligt ännu mer hopplös på att skicka dem vidare! Så jag struntar i det!

Förra gången: Skickade jag inte heller utmaningen vidare, men på ett lite annat vis. Det måste väl räknas som ett annat svar? Jaså inte?

Och för dem som har orkat läsa ända hit börjar nu den spännande poängberäkningen! Samma svar som förra gången hade jag på … nio frågor! Och ett annat svar på … tolv frågor! Vilket måste betyda att jag lever ett spännande, spontant och dynamiskt liv. Vilken tur!