Upphittat: en bokstav

Svenska Akademiens ordlista kallas ibland en rikslikare för svenska språket. Det är väl att ta i, kanske. Och inte vet jag vad en rikslikare är egentligen. Men de fakto är SAOL den officiella normen för stavning och böjning av svenska ord samt för vilka ord som man får lägga i Alfapet.

Nu är trettonde upplagan av Svenska Akademiens här. Som vanligt har varje tidning med självaktning en (gärna lite smårolig) notis om nya ord som har kommit in (företrädesvis blogg, guzz och tårtning) och gamla som har blivit utmönstrade (betjäntplats och mammonsträl).

Och så har det ju alltid varit. Nya ord tillkommer och gamla försvinner av olika anledningar. Och självklart är listorna över SAOL:s nytillkomna och utmönstrade ord en spegling av vår samtid. Men som sagt, det är bara tidens gång.

Något som däremot inte hör till vanligheterna är att det tillkommer en bokstav i SAOL. Och det är just vad det har gjort i den här upplagan! Ja, ni såg rätt. Vi snackar om det svenska alfabetets tjugonio bokstäver. Fattar ni vilka perspektiv som öppnar sig. Det är som Snövit och de åtta dvärgarna. Eller Jakobs tretton söner (Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Aser, Isaskar, Sebulon, Josef, Benjamin och … Bengt?).

Och den nya bokstaven är … taram, taram: W! Jaha, men den har väl funnits förut, invänder då vän av ordning. Jodå, men den har inte räknats som en egen bokstav. I svensk alfabetisering har w hittills sorterats tillsammans med v. Wigwam stod mellan vigulant och vigvatten. Men så ska det alltså inte vara längre. Webb, woka, wobbler och de andra har fått sitt eget lilla avsnitt.

Det är inte så självklart vilka bokstäver som ska räknas som bokstäver. I svenskan räknar vi ju ä och ö som egna bokstäver, som alfabetiseras för sig (vilket råkar vara sist). Så är det inte i tyskan. Ölzeug hamnar mellan Olymp och Oma. Den språkvetenskapligt bevandrade kan förstås invända att ä och ö är egna grafem i svenskan, d.v.s. de är betydelseskiljande bokstäver. Det ser man genom att både söla och sola är svenska ord, som inte betyder samma sak. Det enda som skiljer dessa ord åt i skrift är just bokstäverna o och ö. Ett sådant ordpar brukar kallas ett minimalt par. I tyskan tror jag inte att ö och ä är grafem (men rätta mig gärna om jag har fel – mina dåliga kunskaper i tyska är omvittnade), vilket då möjligen skulle förklara varför de inte räknas som egna bokstäver i tysk alfabetisering.

W är däremot inte ett grafem i svenskan (vilket det är i tyskan, men nu kan vi väl ta och strunta i tyskan innan jag säger något dumt). Man kan alltså inte hitta ett minimalt par med v och w. Å andra sidan kan man inte heller hitta ett minimalt par med q och k, och ändå har q alltid (nåja) räknats som en egen bokstav i svenskan. (För övrigt går det inte att hitta särskilt många ord med q i svenskan överhuvudtaget, vilket Hasse Alfredsson sa redan 1968. Det finns betydligt fler med w.)

Så inte vet jag egentligen hur man kvalificerar sig för att bli en ny bokstav i svenskan.

Men tänk ändå vilka konsekvenser det här skulle kunna få. Telefonkatalogen måste tryckas om (inte för att det trycks så mycket telefonkataloger längre). Bibliotekarierna måste flytta runt en massa böcker i bokhyllorna. Och … så mycket mer var det kanske inte när man tänker efter.