2006-04-04

En tidlös bluff

Det verkar som om varje generation av unga kvinnor måste låta sig luras av den – klassikern. Och då talar jag varken om Odysséen eller James Joyces Odysseus. Nej, jag menar ett modeplagg eller – nästan ännu oftare – en accessoar som av den samlade makteliten i modevärlden utses till en ”klassiker” och därför kan säljas nästan hur dyrt som helst. Vi talar till exempel om handväskor för tiotusentals kronor.

Nu är det väl inte så mycket att uppröras över om ekonomiskt oberoende överklassdamer, så kallade arvtagerskor eller kändisar kastar ut såna astronomiska summor på en behållare att bära sina saker i. Jag har nog inga direkta synpunkter på det. Men det handlar inte om dem, utan det är helt vanliga småbarnsmammor med helt vanliga jobb som plötsligt får för sig att lägga så mycket pengar på en väska att de hade kunnat få en veckas stugsemester för sin familj för samma belopp.

Det är väl inte heller så förvånande att tjugoåriga singlar med heltidsjobb – om än med måttlig lön – och bara sig själva att tänka på köper saker vars pris inte på något sätt står i proportion till deras värde. Jag kan förstå att drömmen om att vara Stureplansprinsessa är lockande i den åldern och att man tror att det är just Marc Jacobs-skorna eller Chloéväskan är som får drömmen att slå in. Men vad är det som får en vanlig, svensk trettio-nånting-åring att så fullständigt tappa koncepterna? (För det verkar vara i den åldern fenomenet härjar som värst.) Jo, jag tror att är det magiska ordet är ”tidlös”. En ”klassiker”. Den här väskan/de här skorna/den här jackan blir aldrig fel. Den är en ”investering”. Om jag köper den här väskan så behöver jag inte köpa någon mer handväska på tio år. Egentligen sparar jag nog pengar?

Men. Nu tänkte jag avslöja sanningen: Det. Finns. Inga. Klassiker. I. Modevärlden. Så enkelt är det! Allt blir omodernt. Mulberryväskan (för det är framför allt den som trettio-nånting-åringarna verkar falla för just nu) kommer att kännas hopplöst ute om ett par år. Den kommer att stuvas längst in i garderoben och ligga där som ett dåligt samvete. De som har de värsta skuldkänslorna – de som inte ens klarar att kasta väskan eller lämna den till loppis om ett några år – kommer visserligen att bli belönade om femton–tjugo år, när väskan har blivit i ropet igen och deras tonårsflickor hittar den längst in i garderoben. Men klassiker? Tidlös? Glöm det.

Självklart får andra prioritera hur de vill. De som tycker att en modefluga är värd lika mycket som ett trumset till ungarna får såklart jättegärna välja att lägga sina pengar på accessoaren. Jag skulle bara önska att de var medvetna om att det faktiskt är det de gör. För ”klassiker”, det är nog modevärldens mest tidlösa bluff.

9 kommentarer:

anna sa...

Hur håller du dig à jour med modevärlden så här? Visste inget om att Mulberry-väskan var så het (inte för att jag tänkt inhandla någon, lägger hellre de surt förvärvade pengarna på ... ja, mjölk och ost och sånt ...). Har heller aldrig lyckats bygga upp nån fungerande garderob, får kanske köpa Ebba von Sydows bok ;-)

Översättarhelena sa...

Haha, à jour, jag? Som vanligt är mina kunskaper högst teoretiska. I praktiken har jag ju varken bytt klädstil eller frisyr sen jag var 23. Det som passade på Smålands nation 1983 duger väl än?
Men jag är en notorisk läsare av allt jag kommer över, så jag har väl lyckats snappa upp och ett annat om Mulberryväskor. Och så har jag ju tre tonåringar som kan upplysa mig om det mesta. Förresten köpte jag en falsk Chanelväska av äkta plast på loppis i helgen. Den ska jag ha när jag blir dam.

Linda K sa...

Hej!

Håller inte riktigt med dig. Varför måste man vara 20 nånting för att shoppingsuget ska vara berättigat? Jag passar i hög grad in i din beskrivning på trettio nånting. Jag älskar mode och allt vad det innebär med Mulberryväskor och kläder. Inte så mycket att jag offrar semestern med familjen, men det är ett av mina stora intressen. Smaken är ju som baken, och det är rätt skönt att vi är olika , eller hur? :)

Översättarhelena sa...

Absolut, man får jättegärna tycka om att shoppa (och egentligen är jag inte så olik i dig i det avseendet :)
Och jag tror verkligen inte att du offrar familjen för väskorna! Har sett din sötnos till son på bloggen och är helt övertygad om att du skulle offra en väska för att kunna köpa ett trumset till honom om/när han vill ha det.
Det är bara det där klassikertugget jag är så innerligt trött på! För håller du inte med om det? Att man köper nåt man tror att man kan ha i evighet? Som man sen skrattar lite generat åt fem-sex år senare?

Linda K sa...

En del kan det ju vara så med. Fattar vad du menar. Men jag hävdar med en dåres bestämdhet att det ändå finns klassiker. Birkinväskan (som ingen normal människa har råd med) är väl ett exempel. Och min Mulberry är väldigt lik den ;)

Översättarhelena sa...

Eller kanske är det så att de verkliga klassikerna är sånt som aldrig har varit modernt och aldrig kommer att bli det. Typ likadana träningsoveraller på make och maka. Klarar du att ha det i dag så klarar du det säkert om tjugo år också :)

Lena B. sa...

Det där med väskor är nåt för sig. Man kan ha hur många som helst men det fattas alltid en eller ett par. Konstigt nog.
Nu ska jag berätta om min dyra klassiker. För några år sedan (vi hade redan bostadsätt och barnen var delvis utflugna, så vi hade vårt på det torra i stort sett) köpte jag en Hermés-väska för några tusen. Tyckte det var lite i överkant, men what the heck. Det var nån sorts taxfree i ett Utland. Nåväl: För någon vecka sedan passrade jag Hermés-butiken i Aix-en-Provence, såg min väska med en prislapp där det stod 3.600 (tretusensexhundra, just det) €. "Det måste vara gamla francs" tänkte jag lite förstrött. Nej, det kunde inte stämma. Kunde det vara €, verkligen? På återvägen förbi butiken tog jag på mig läsglasögonen, lutade mig fram och lusläste. Jo det stod 3.600 €. Mina damer, så där 35.000 papp för en väska som jag sparkar in under stolen framför mig på planet. Och som jag i en mellanakt GLÖMDE på golvet under ett bord i vinbaren på stockholmsoperan häromåret. Yngste sonen och jag var där och när vi hade satt oss och föreställningen rullade vidare kom jag plötsligt på: VÄSKAN! Med ALLTING i. (Själva väskan brydde jag mig mindre om. Då!!!) När akten var slut störtade sonen som en raket ned och hämtade väskan. Operabesökare är hederliga typer.

Ja, det var väl det om dyra väskor. Jag funderar på att putsa upp handtagen; de har fått sina törnar under flygplansstolarna.

Översättarhelena sa...

Lena, är det en Birkin möjligen? Har snappat upp att det är väskornas väska från Hermès.

Lena B. sa...

Nej, Birkin är det INTE. Modellens namn stod faktiskt i fönstret men jag blev så till mig att jag genast glömde vad den heter. Det bästa med denna modell är att den står för sig själv, till skillnad från såna där pösiga väskor som bara faller ihop när man sätter ned dem på golvet. Den har också en axelrem som man applicerar med några tjusiga, diskreta små fästen och då kan man ha den på axeln på bättre cokctail partyn och få händerna fria för dry martinin och canapéerna. (Enklare partyn än så kan man inte gå på när man har en sån väska, som du förstår. Hoppas nån bjuder mig snart. Fast då kanske jag behöver en FLOTTARE sak. Det här är ju en vardagsväska, trots sitt pris. Nåt flottare har jag inte råd med, till dagens priser.) Väskan kan låsas med ett litet hänglås och nyckeln hänger i ett eget pyttelitet fodral utanpå. Ja, det är inte klokt. Och så står det inte Hermés på härsan och tvärsan utanpå utan bara på en liten diskret metallskylt inne i väskan. Allt annat vore så vulgärt, tycker jag.
P.S. Den fanns i en något större storlek också. Då kostade den 3.800 €.