Alla dessa dagar

Allting har ju en dag nuförtiden. (Utom korven som har två, höll jag på att skriva. Och bara för det var jag tvungen att kolla om det fanns någon korvdag, och det fanns det såklart. Här är ett par stycken.) I går var det till exempel internationella översättningsdagen. Det borde jag förstås ha uppmärksammat här i bloggen, men si, det glömde jag alldeles bort. Eller var det möjligen så att andra människor borde ha uppmärksammat det och gratulerat mig? Bjudit mig på tårta? Gett mig presenter? Spelat fanfarer för mig? Ja, så var det nog. Men inte är jag bitter, inte, för i dag är det en annan kul dag, nämligen världsvegetariandagen. Jag har inte mindre än tre vegetarianer i mitt hushåll, nämligen de tre yngsta medlemmarna. Så nu tänkte jag fira denna dag, inte genom att bjuda på tårta, ge bort presenter eller spela fanfarer, utan genom att dela med mig av ett av mina bästa vegetariska recept. Vad tänker ni om jag säger morotsbiffar? Låt mig gissa. Ni tänker: ”Trååååkigt!” Men där tänkte ni helt fel, för här, förstår ni, här kommer:

~ Fanfar ~

Helenas jätteroliga morotsbiffar

Räcker till minst fyra personer, varav tre mycket matfriska så kallade unga vuxna/tonåringar

1 kg morötter
1 vitlöksklyfta
1 ägg
2 dl kikärtsmjöl
1 dl skalade sesamfrön
1 tsk salt
Rivet skal av ½ citron
Svartpeppar, mejram, dragon, timjan
Flytande margarin att steka i (eller smör eller rapsolja om man är lite mer petig med sånt)

Riv morötterna. Hur fint de ska rivas är väl en smaksak egentligen, men jag tycker det är godast med ganska finrivna. Finaste skivan på en matberedare eller näst finaste skivan på min kära mouli-julienne. Morotsbiffarna är också lättare att steka om morötterna är hyfsat finrivna.


Jag tror att den kan landa på månen också.

Krama nu ur en hel del vätska ur morotsrivet. Det är lättast att helt enkelt använda nävarna. (Men gör det inte över vasken, för guds skull, utan över ett stort glas eller en tillbringare. Droppa i lite citronsaft och drick upp!) Blanda ner pressad vitlök, ägg, sesamfrön, salt och kikärtsmjöl i de rivna morötterna. Det är ganska bra att göra det i just den ordningen, för kikärtsmjölet har en tendens att klumpa sig väldeliga annars. Ibland blandar jag också ner någon deciliter poppad amaranth, vilket gör biffarna lite luftigare, men det är inte alls nödvändigt. Krydda med citronskal, svartpeppar och torkade örtkryddor.

Smält matfettet i en stor stekpanna. Forma lagom stora (som en handflata kanske) och inte alltför tjocka (som en köttig örsnibb kanske, nej, vad säger jag! Men ni fattar, va?) biffar med hjälp av en slev eller nåt. Lägg dem direkt i stekpannan (det går inte att göra dem i förväg och lägga upp lite tjusigt på en skärbräda och sen flytta över dem till stekpannan). Stek biffarna ganska långsamt på båda sidor. Färdigt!

Det allra bästa med de här morotsbiffarna är kikärtsmjölet! Förutom att det är gott gör det att de håller ihop väldigt bra, och dessutom inbillar jag mig att de blir lite proteinrikare och nyttigare än med annat mjöl.

Morotsbiffarna är goda med till exempel potatismos och sallad i all enkelhet, men min favorit är att äta dem med Pommes Anna och gorgonzolasås! Det finns dock personer i det här hushållet som knappt kan tänka sig något värre än gorgonzolasås, men då kan de få en stark och god tomatsås i stället. Då kan man också tänka sig att byta ut örtkryddor och citron mot lite chiliflingor och spiskummin och äta dem med couscous. Och nu när jag nämnde spiskummin så kom jag på att man nog kan göra en indisk variant också. Det har jag inte testat, men jag kan tänka mig att de är jättegoda med lite poppade senapsfrön, kalonji och spiskummin. Eller en dessertvariant? Med tjinuskisås? Nej, kanske inte ändå. Det finns begränsningar även för de roligaste morotsbiffar.