Och nu börjar det bli dags att luta lutfisken

Eller nåt. Vattna ur skinkan kanske. Stoppa korven. Lägga in sillen. Koka gröten … om man är julmatsätare, ja! Pilutta er! Jag slipper, för jag gillar inte julmat. Sådärja, nu var det sagt. Blir ni arga och chockade nu? Blir det folkstorm? Får man faktiskt i dagens julhysteriska Sverige säga att man inte gillar julmat? Strunt samma, jag gör det i alla fall.

Mitt förhållande till svensk julmat, alltså. Om vi börjar med julskinka, så kommer det inte på fråga, eftersom jag inte äter gris. Men långt innan jag slutade med griskött för en sex–sju år sen tyckte jag att denna det svenska julbordets paradrätt var grovt överskattad och hade avskaffat den här hemma. Leverpastej, revbensspjäll, prinskorvar och köttbullar är inget jag nånsin traktar efter, även om de skulle råka vara grisfria. Dopp i grytan? Tillåt mig vända mig om i avsmak. Inlagd sill är väl ganska okej, men så himla speciellt eller festligt tycker jag verkligen inte att det är. Janssons frestelse är ganska gott, men varför ska man egentligen försämra en god potatisgratäng genom att stoppa i ansjovis? Lutfisk smakar ingenting eller i bästa fall lite slemmigt. Gröt i alla former är det värsta jag vet. Lussebullar och pepparkakor – nja, jag är inte vidare begiven på fikabröd överhuvudtaget. Knäck har jag inte direkt något emot, fast jag tycker att en sjuttioprocentig chokladkaka är godare vilken dag som helst.



Turligt nog är jag gift med en man som inte heller är särskilt begiven på julbordets fröjder. Vi har tre barn, varav ett väl till nöds kan stoppa i sig lite prinskorv, men annars är de ungefär som jag. En är vegetarian. Ingen kräver skinka, lutfisk och Jansson. Ingen är riktigt säker på vad klenäter är för nåt.

Oftast firar vi jul till tillsammans med morföräldrarna (ja, mina föräldrar alltså), och det har varit lite smått problematiskt. De har nämligen lite svårt att tänka sig en jul utan skinka och sill. Samtidigt är det ju inte särskilt befordrande för julgemytet att värdfamiljen själva ratar huvudnumren och får hålla till godo med en ostmacka. Så efter mycket funderande och experimenterande så serverar vi numera ett slags lätt nedtonat julbord till lunch och ser till att det finns något som alla gillar där. Men skinkan får mormor och morfar allt ta med sig själva. Och sillen köper vi på Hemköp.

Till middag på kvällen har vi kommit fram till att kalkon är en bra lösning. Tillräckligt julaktigt för traditionalisterna och tillräckligt gott för oss andra. Vi ugnssteker kalkonbröst (hel kalkon har jag gjort någon gång, men jag anser faktiskt att det är att skjuta över målet) och serverar med lös ”stuffing” bredvid, klyftpotatis eller potatiskaka och tranbärssås. Den sistnämnda är jag rätt stolt över, för den är inte bara hemkörd, utan dessutom är bären egenhändigt plockade av min far på de småländska myrarna.

Men en del julaftnar har vi firat alldeles utan inblandning av släkten. Bara familjen. Och då har vi bestämt oss för att inte tramsa med julmat som ingen ändå vill äta. Nej, på julafton äter vi då något som vi tycker riktigt mycket om. Jag minns till exempel en jul när barnen var väldigt små. Det bästa de visste var pannkakor med sylt, så det fick de. Jag och maken åt ostron och drack champagne. Andra gånger har det blivit helstekt oxfilé med rödlökssås och ugnsbakad småpotatis. Det lutar åt det i år, tror jag …

Fast nu är det inte så att vi alldeles lyckas hålla oss borta från julstök i köket i december. Pepparkakor brukar vi baka. Men jag överlåter med varm hand kavlandet till maken, som är utrustad med lite bättre tålamod än jag. Och om jag nu inte råkar vara så helsåld på knäck, så är det inte något jag delar med resten av familjen. Så knäck gör vi alltså och faktiskt en hel massa andra sorters julgodis också. Men ibland väntar vi till mellandagarna. Det är faktiskt lika gott då.