Dagens utstyrsel

Snälla bloggläsaren Pernilla hörsammade min appell och skickade ett spännande paket:


Flingor?

Nej, varken flingor eller sagogryn utan:

Blå, blå, blåa skor!

Dagens utstyrsel är alltså:

Bloggskor!

Tunisienrapport: reselektyren (på begäran)

Fia undrar vilka böcker jag tog med mig på Tunisienresan. Lätt fråga. Och ett lätt val. På semestern läser man såklart deckare!

De här tre fick jag med mig:

”Buried” av Mark Billingham, ”The Fields of Grief” av Giles Blunt och ”Triptych” av Karin Slaughter.

Mark Billingham: Buried
De tidigare böckerna i serien om polisen Tom Thorne (Lifeless, Sleepyhead m.fl.) är bloddrypande historier, fulla av äckliga detaljer. Nästan lite à la Mo Hayder (vilket jag i och för sig är rätt förtjust i). Den här är inte sån. Det här är mer en historia efter konceptet allt-är-precis-tvärtom-mot-vad-du-trodde. De oväntade vändningarna staplas alltså på varandra så att de till slut blir väntade. Om de då inte inträffar blir det hela liksom dubbeloväntat. Fiffigt. Och spännande faktiskt. Tyvärr tycker jag att den tidigare rätt bufflige Tom Thorne har tappat stinget lite grann och blivit lite mesig. Men den är klart läsvärd och får betyget:

Fyra galgar!

Giles Blunt: The Fields of Grief
Det här är ytterligare en bok om polisen John Cardinal i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay. Han är en rättrådig person. En riktig helyllekille. Mannen som envist står fast vid sin ståndpunkt trots att alla andra säger motsatsen och som till slut givetvis visar sig ha rätt. Man kan bli rätt trött på det faktiskt. Men vem har sagt att det inte får finnas schabloner i en deckare? Såklart får det det. Och Giles Blunt kan trots allt snickra ihop en spännande historia. Så den får faktiskt betyget:

Tre galgar!

Karin Slaughter: Triptych
I Slaktarkarins tidigare böcker, en serie som utspelar sig i Grant County, lider huvudpersonerna en smula av samma präktig- och duktighetssyndrom som Blunts Cardinal. Triptych ingår dock inte i den serien. Det här är i stället en berättelse som utspelar sig i Atlantas undre värld. Och här är inget förutsägbart och personerna är allt annat än schablonmässiga. De oväntade vändningarna är lika överraskande genom hela historien. Bloddrypande detaljer saknas inte heller! Det här är en av de bästa deckarna jag har läst på länge! Så den får betyget:

Fem galgar!

Annars brukar jag läsa lite danska böcker på somrarna (företrädesvis deckare). I år har jag dock inte hittat några jag är sugen på. Någon som har tips kanske?

Öppet brev från ett värddjur

KäraUsla herr Pediculus Humanus Capitis, fru Capitis och de tolv lusbarnen (samt eventuella sladdisar).

Här har jag klarat mig igenom dagisåren, lågstadieåren, mellanstadieåren, de allra flesta högstadieåren samt några gymnasieår utan påhälsning från er. Och så behagar ni infestera mig nu! När jag trodde vi hade vårt på det torra! När jag sånär hade utnämnt oss till Familjen-som-inte-får-löss! Det är osjyst! Fegt! Dålig stil! Men ni vet inte vem ni har försökt invadera. Jo, en som äger en stridshandledning:


När man har bloggvänner är man aldrig rådlös!

Korkat! Dessutom har jag nu beväpnat mig med Prioderm, luskam samt tålamod. Så nu ska vi allt se vem som skrattar sist. Kom inte dragandes med några snyfthistorier, de biter inte på mig. Här har det bitits alldeles tillräckligt redan.

HögaktningsfulltFöraktfullt
Översättarhelena
Värddjur

Tunisienrapport: solbrännan

Eftersom Montezumas nordafrikanske kusin verkar anse sig ha lite mer hämnd kvar att utverka får rapporteringen från Tunisien ske i småportioner. I dag förevisar jag solbrännan. Jag har inte så väldigt lätt för att bli brun som man kanske skulle kunna tro. Med ett undantag: fötterna. De blir jättebruna. (På ovansidan alltså. På undersidan kan de också bli ganska bruna när man går i sandaler, men det brukar försvinna i duschen.)


Snyggast just nu: fossingarna.

Jag har inget minne av att jag hade särskilt bruna fötter som yngre. Däremot brukade jag bli ganska solbränd om armar och rygg. Kan det vara så att pigmenten helt enkelt sjunker allt längre neråt allteftersom åren går? Att de snygga fötterna helt enkelt beror på tyngdlagen?

På Landvetter är det lite blött

Men snart åker vi! Känns finfint!

Ni är snällast, snyggast och bäst på alla vis

Ni, mina kära bloggläsare, alltså. Ja, jag fjäskar lite. Jag hade nämligen tänkt be om en tjänst. Läser ni modebloggar? Har ni sett att de ibland efterlyser saker som de stöter på i en eller annan affär men inte hittar i rätt storlek eller färg eller så? Just detta hade jag tänkt försöka mig på nu. Och enligt mina erfarenheter av bloggosfärens hjälpsamhet och effektivitet (uthämtning av biljetter på Berwaldhallen, införskaffande av sagogryn med mera) så tror jag faktiskt att det kan fungera.

Nu har jag nämligen fallit pladask för de här blå skorna:



De finns på Din Sko, men ingen av butikerna i Göteborg (jag har flängt runt i allihop, tror jag, såvida det inte finns någon på Hisingen) har kvar dem i storlek 39. (Vilket väl inte är så konstigt, eftersom de är på rea just nu och således säkert har funnits i butikerna ett bra tag.) Om någon skulle stöta på dem i den storleken så skulle jag vara fantastiskt tacksam om ni kunde slå till på ett par såna till mig. Skriv föralldel det här i kommentarerna i så fall! Det skulle ju vara ytterst opraktiskt med flera par likadana. Och mejla mig på adressen som står här på bloggen. Som om det inte vore nog med detta måste jag dessutom be att få uppskov med de ekonomiska mellanhavandena tills jag kommer hem från Tunisien om en vecka. Så här skorna ut framifrån:



Tänk er dem till halmhatten i förra inlägget! Eller till den här klänningen, kanske. Skulle det inte vara underbart tjusigt?

Huvudsaken

Jag står inför ett stort och viktigt beslut som jag väldigt gärna vill ha hjälp med. Det är så att familjen ska resa till ett soligt land på fredag. Ett väldigt soligt land. Ett land med öken i. Ett land som inte ligger så långt från det land som den kända bloggkommentatrisen Ökenråttan nästan kallade sitt ett tag. Och då har man ju hört att man ska dricka mycket, gå långsamt (blir svårt) samt ha något på huvudet. Halmhatt, tänkte jag. Det måste ju vara luftigt och skönt och samtidigt skugga bra. Sen tänkte jag: Äsch, vad dumt att jag alldeles nyssens kastade bort min gamla halmhatt som låg i klädkammaren i åratal utan att någon använde den. Familjen påstod att den skräpade och var ivägen. Så den fick åka till halmhattshimlen. Trots att det var en utmärkt halmhatt! Lagom stor var den också. Det är nämligen så att jag har ett ovanligt stort huvud och vanligen måste köpa huvudbonader avsedda för män. (När jag skulle beställa studentmössa – efter påtryckningar från klasskamraterna som påstod att det skulle störa helhetsintrycket om några var utan – var inte mindre än två expediter tvungna att kontrollmäta mitt huvud och konstatera att den första inte hade mätt fel. Sextio centimeter var det.)

Inför resan till ökenlandet bestämde jag mig alltså för att skaffa en ny halmhatt. Det var inte lätt. Jag provade massor av hattar, men de flesta var för små. Herrhalmhattar provade jag också men bestämde mig för att Maurice Chevalier-stilen inte passade mig. Till sist hittade jag halmhatt som nästan var lagom på Lindex. Det kändes som om den hade en viss uttöjningspotential.

När jag kom hem poserade jag för maken i hattfyndet och beklagade mig samtidigt lite över att den ändå inte var som den gamla fina halmhatten, den som jag kastade. Maken:
– Kastade? Du? En halmhatt? Skulle inte tro det. Den ligger ju i klädkammaren.
Jag (i förorättad ton):
– Gör den ju inte. Ni tvingade ju mig att kasta den.
Varvid han givetvis går in i klädkammaren och plockar fram den gamla goda halmhatten. Jamen, hur ska jag kunna veta att nån lägger halmhattar under en hög med cykelhjälmar!

Och nu till dilemmat! Ska jag använda den gamla godingen och lämna tillbaka den nya? Eller ska jag behålla den nya? (Och givetvis ändå spara den gamla, vad trodde ni!)


Fördelen med den gamla är att den är lagom. Nackdelen är att den är något sunkig. (Fast de där stråna som sticker ut längs kanten ska faktiskt vara där.)


Fördelen med den nya är att den är fräsch och … ny. Nackdelen är att den är lite för liten. Och så kostar den 149 spänn, och det vill man ju inte kasta ut i onödan!

Resten av familjen förbereder sig inför resan på lite olika sätt. Fjortonåringen stryker till exempel sina shorts med plattången. Var kan hon ha fått en sådan huslighet ifrån?


Om man är riktigt smart kan man lista ut vart vi ska med ledning av den här bilden!

Grunden under Rigshospitalet er gammel mose

Ni minns väl Riket? Den förgyller just nu kvällarna här hemma. Barnen var först mycket skeptiska och tyckte det var bland det konstigaste de hade sett. Men nu är de också fast. Fru Drusse, Moesgaard och Krogshøj citeras vid middagsbordet. Sextonåringen har börjat prata danska. Kort sagt: här råder nu en permanent tåge.


För 69 spänn x 2 kommer den här mannen hem till dig också.

Översättarhelena i upptäckartagen

Här kommer en lite bildodyssé från midsommarhelgens upptäcksfärder. Jag börjar väl med midsommaraftonens outfit. Här är fjortonåringen och jag i lånade stövlar från vännernas överlevnadsutrustade sommarstuga på Orust.


Enligt maken har jag alltid gillat Graningelooken.

För att göra oss förtjänta av sill och potatis tog vi en stärkande promenad i dessa stadiga skodon. Först hittade vi en rejält konstruerad minigolfbana, ordentligt täckt med plåtlock, men för övrigt i utmärkt skick.


Inte beträdde vi banorna, inte.

Sen hittade vi en hel övergiven semesterby med kraftig idyllpotential. Huvudbyggnaden var dock en smula brandskadad.


Vem tittar fram bakom knuten om inte er favoritbloggare? (Äsch, det är bara ett talesätt!)


Här hade man inte sopat något under mattan i alla fall.


Vilka hemligheter kan dölja sig bakom denna pepparkakshusfasad?


En skatt förstås!

I dag är vi hemma i stan igen, men här finns ju också saker att upptäcka! Det finns gott om vita fläckar på min Göteborgskarta fortfarande. En av dem var fram tills i dag Färjenäs, fast det nästan ligger på simavstånd från oss. Men det är ju det där med älven. Älven ligger emellan. Men eftersom vi hade fått veta att midsommaraftonsvärdarna bodde här för många år sen var vi ju tvungna att gå och titta.


Här var det också idyll.

Och minsann! Det var i det här huset de bodde.


Beviset.

När han var liten älskade han pannkakor med sylt

Dagens middag var kallrökt lax och quinoa. Till det hade vi en avokadosallad, och så kunde man välja mellan tre olika såser: pesto, tapenade eller pepparrotsvisp, allt efter tycke och smak. (Allesammans färdigköpta. Så ambitiösa är vi sannerligen inte.) Sextonåringen, som alltid har varit en försiktig general när det gäller mat, ville gärna veta hur pepparrot smakar innan han provade pepparrotsvispen.
– Tja, sa jag. Som wasabi ungefär, kanske.
Och då förstod han precis och smakade lite grann. Fast sen valde han ändå tapenade. Då vet man ju i alla fall vad man får.



Icas egna pesto är faktiskt den allra godaste av allra färdigköpta … eeh … pestoar? Pestor? Pesti?