Önskas: storband

Finnes: tenorsaxofonist utan några speciella meriter.

Hur är det med er, har ni en särskild storbandstarm som det suger i ibland? Det har jag. Inte för att jag egentligen tycker att storbandsmusik (sån musik som ofta kallas gamla örhängen) är speciellt upphetsande att lyssna på, men det är så ohyggligt kul att spela.

När jag var i tonåren var jag nämligen så oerhört ocool att jag spelade i kommunala musikskolans storband. Andra altsax, närmare bestämt. (Jag var den ständiga andrastämmespelaren, oavsett vilket instrument jag gav mig på. Men andrastämmor behövs ju de också.) Sen rörde jag inte en saxofon på nästan trettio år, och häromåret råkade jag få låna en tenorsax. Och ser man på: jag och mina fingrar kom faktiskt ihåg hur man spelar saxofon!

Nu behöver jag bara ett lagom uselt storband att spela i! Någon som har ett på lager?


(Om det ser lite bakvänt ut så beror det bara på bilden är tagen i spegeln.)

God jul!

Glada julhälsningar till alla mina kära bloggläsare och andra vänner!

PS. Klicka på länken!

Prinsessor, syskonbarn och cowboys

Igår var jag på vippen att köpa ett sånt här cowboyset i julklapp till mitt minsta lilla syskonbarn:

Men jag hejdade mig i sista stund. Och det var kanske tur, för senare på kvällen fick jag höra av barnets far, min lillebror, att hon önskade sig prinsessaker. (Min trettonåring anmälde sig genast som frivillig att införskaffa allt glitter och glamour som prinsessor behöver till treåriga gullkusinen. Egentligen tror jag att hon – trettonåringen – också skulle vilja ha prinsessaker, så det är hur bra som helst att ha en liten kusin att få handla till.) Klart hon ska få vara prinsessa om hon vill. Det är verkligen inget fel på prinsessor. Prinsessor är coola. Men måste H&M bestämma att cowboysetet bara passar för pojkar? Kan man inte få välja själv?



Jag funderade en stund på att köpa både cowgirl- och prinsessutstyrsel till sötnosen, men det är lite över budgeten för kusinjulklapparna.

Nåväl, denna lilla prinsessa är alltså min brorsdotter. Jag har ytterligare två brorsdöttrar och en brorsson brorson. Tillsammans är de alltså mina brorsbarn eller syskonbarn. Mina döttrar är min brors systerdöttrar, och min son är min brors systerson. Men hur ska min bror benämna dem som kollektiv? Jo, han kan förstås säga ”mina syskonbarn” eller ”min systers barn”. Men lustigt nog finns det däremot inget som heter ”systerbarn”. Och inte heller ”syskonson” eller ”syskondotter”. En stycken lexikalisk lucka upphittad. Eller tre kanske.

Och så lite folkbildning igen: det norska ordet søskenbarn betyder kusin. Det går också bra att säga kusine på norska, men då talar man om en kvinnlig kusin. En manlig kusin heter fetter.


Faster kan vara med och leka kojbojs i sin nya skjorta.

Hur led är tiden?

Kaprifolen på vår balkong tror att det är vår.

Ur garderoben

Den som har varit på en resa har alltid något att berätta, sägs det ju. Den som har stannat hemma har kanske i bästa fall något att visa. Och vad passar bättre i dessa nobeltider än att posera lite i frack?

Det är nämligen så att Sveriges roligaste modebloggare, Linda K, ber om bild på min frack. Fast förresten vet jag inte om Linda K räknar sig som modebloggare egentligen eller kanske som allt-möjligt-bloggare som är väldigt modeintresserad. Hon är i alla fall hemskt rolig! Och klär sig fantastiskt snyggt. I vilket fall som helst måste man ju efterkomma en sådan begäran. (Det var visserligen längesen hon bad om bild på fracken, men jag är en sån där som kommenterar hos någon bloggare och sen glömmer att kolla om bloggaren ifråga har svarat på min kommentar …)

Jag har alltså ett slags frack. Det är inte en riktig frack, en sån som kungen och de andra grabbarna har på nobelmiddagen och andra finare tillställningar, utan snarare ett slags kavaj med långa skört bak. Fast det låter väl coolare att kalla den frack? Jag fyndade den billigt på rea för nåt år sen och har använt den ett par gånger, men nu hade jag nästan glömt bort den, så det var bra att jag blev påmind om den. För visst är den snygg och rockig? (Fyrtiofemårs-rock'n'roll då visserligen, men i alla fall.)

Så här ser den ut:

Det vita i midjehöjd är inte smuts på fracken utan på spegeln. Jag har putsat den nu.

Förresten: Att frakke på danska betyder rock eller kappa visste ni kanske, men vet ni vad frack heter på danska? Jo, det heter lustigt nog kjole og hvidt (eller kjolesedt). Det får förstås inte förväxlas med kjole, som betyder klänning. Men kjol, det heter nederdel. Ingen ordning på nånting.

Förresten igen: Visste ni hur svårt det är att fotografera sin egen baksida? Nej, jag tänkte väl det.

En (inte så värst) ångerfull bekännelse

I går kväll var det julfest med SFÖ Väst (västsvenska avdelningen av Sveriges Facköversättarförening). Sjutton trevliga damer (inte en enda trevlig herre) som umgicks, åt julbord (laxen var god), drack öl och gav varann varsin pocketbok i julklapp. Och så gick vi en tipspromenad. Jag älskar alla sorters frågesporter och tipspromenader och den här var perfekt. Alldeles lagom lång (sju frågor) och med lagom svåra frågor, sammanställd av kollegan E. Att det var lagom svårt bevisas av att mitt lag vann – med alla rätt. Vi var ett stentufft team, bestående av kollegan A och kollegan I och så jag då förstås.

Vi blev såklart både glad och stolta över att vinna en tipspromenad i detta illustra sällskap. Glada blev vi också över det fina priset – varsin jättegullig marsipangris. Jag fick en gris som spelade cello, men bytte med kollegan I, som hade fått en saxofonspelande gris, eftersom jag kände att jag kunde identifiera mig mer med just den grisen. Om någon har missat det så är jag nämligen en av världshistoriens sämsta saxofonister.


Det välförtjänta (?) priset.

Men nu kommer det något lite pinsamt. Jag måste säga det, även om det bär emot. Vi fuskade. Ja, det är sant. Hur lågt får man sjunka egentligen? Vi fuskade i tipspromenaden på översättarföreningens julfest.

Vi var rätt säkra på svaren på de sex första frågorna, men på den sjunde hade vi verkligen ingen aning. Den löd så här (ungefär): Översättarnas skyddshelgon Hieronymus översatte ju bibeln, men vad gjorde han i slutet av sitt liv? Jag minns inte det första svarsalternativet, men de två andra var: X. Skrev en kyrklig litteraturhistoria och 2. Grundade ett kloster i Betlehem.

Jag och kollegan I gissade på X, medan kollegan A gissade på 2. Eftersom det var två mot en, så tänkte vi skriva X. Sen uppstod det på något konstigt sätt lite trams och flams, och vi skojade om att ringa hem till sambor och äkta makar och be dem kolla i referensbokhyllorna. Och det var då jag kom på det – ja, jag får ju erkänna att det var jag. Jag har Nationalencyklopedin i mobilen. Så kom det sig alltså att vi fann oss stå i det göteborgska decemberregnet på Masthuggstorget och fuska. Vi slog upp Hieronymus i mobil-NE. Och det var kollegan A som hade rätt: Hieronymus grundade ett kloster i Betlehem.

Nu råkar jag veta att en och annan av festdeltagarna läser här på bloggen då och då. Till er säger jag: Förlåt! Vi kunde liksom inte hejda oss. Tävlingsinstinkterna övermannade oss fullständigt. Det enda jag kan säga till vårt försvar är att det aldrig sades något om vilka hjälpmedel som var tillåtna.

Men vi hade vunnit i vilket fall som helst, för laget som kom tvåa hade två fel!

Här händer det visst inte så mycket just nu

Nej, jag är fortfarande dunderförkyld och såväl orkes- som fantasilös. Och dessutom som besatt av att gissa på hemlisbloggare i Lottens litterära julkalender. Men misströsta inte, utan få i stället svar på något* du säkert alltid har undrat över i Göteborgs-Posten. Återkommer snarast.
………………………………………………………………
*Hur man bajsar i rymden.

Nu blir det kanske lite såsigt

Jag har blivit ombedd att dela med mig av receptet på min rödlökssås. Det passar i själva verket väldigt bra just nu, för jag har fått nåt slags influensa och känner mig i allra högsta grad såsig.

Denna sås serveras traditionellt på nyårsafton, som vi brukar fira med en fest enligt det patentsökta konceptet ”Walking Party on the Move”. (Mer om denna roliga och praktiska festform en annan gång.) Då gör jag såsen till helstekt oxfilé till tjugo–tjugofem personer. Men den passar också fint vid andra tillfällen, i mindre sällskap och ihop med till exempel stekt ankbröst.

Till fyra personer behöver man
1 rödlök
Lite smör
1 msk balsamvinäger
1½ dl rödvin
1 dl hönsfond
25 g smör, mjukt
Salt, peppar

Hacka löken fint och fräs den i smör (smörklicken alltså, inte de 25 grammen!). Häll i balsamvinäger och rödvin. (Och då ska man inte ta Amaronen som maken har köpt till nyårsmiddagen utan gärna nåt rödtjut i kartong som man råkar ha i skafferiet. Eller nåt som övernattningsgästerna hade med sig.) Koka det hela tills det nästan inte är någon vätska kvar. Det ska bara vara som en grötig massa i kastrullen. Något mystiskt händer då med löken. Den byter liksom smak och blir väldigt mild och söt och god. Tillsätt hönsfonden (vanlig färdig på flaska, men på förekommen anledning vill jag påpeka att det inte ska vara en deciliter fondkoncentrat direkt ur flaskan utan en deciliter utspädd fond) och koka ett par minuter. (Har du stekt oxfilé eller nåt annat smaskigt kött så kan du gärna hälla i stekskyn också, fast ta då lite mindre fond så att det inte blir för tunt.) Mixa med stavmixer om du vill. (Det gör alltid jag, för jag tycker det är godare om såsen är rätt homogen. Men jag minns inte riktigt om det är just i detta moment av tillagningen som jag mixar eller om det möjligen är innan fonden tillsätts eller rent av efter smöret som kommer härnäst. Förmodligen spelar det ingen roll.) Vispa ner smöret i små klickar. Salta och peppra.

Såsen får en oaptitlig grålila färg men smakar fantastiskt. Inhösta ovationerna från middagsgästerna!

Och nu börjar det bli dags att luta lutfisken

Eller nåt. Vattna ur skinkan kanske. Stoppa korven. Lägga in sillen. Koka gröten … om man är julmatsätare, ja! Pilutta er! Jag slipper, för jag gillar inte julmat. Sådärja, nu var det sagt. Blir ni arga och chockade nu? Blir det folkstorm? Får man faktiskt i dagens julhysteriska Sverige säga att man inte gillar julmat? Strunt samma, jag gör det i alla fall.

Mitt förhållande till svensk julmat, alltså. Om vi börjar med julskinka, så kommer det inte på fråga, eftersom jag inte äter gris. Men långt innan jag slutade med griskött för en sex–sju år sen tyckte jag att denna det svenska julbordets paradrätt var grovt överskattad och hade avskaffat den här hemma. Leverpastej, revbensspjäll, prinskorvar och köttbullar är inget jag nånsin traktar efter, även om de skulle råka vara grisfria. Dopp i grytan? Tillåt mig vända mig om i avsmak. Inlagd sill är väl ganska okej, men så himla speciellt eller festligt tycker jag verkligen inte att det är. Janssons frestelse är ganska gott, men varför ska man egentligen försämra en god potatisgratäng genom att stoppa i ansjovis? Lutfisk smakar ingenting eller i bästa fall lite slemmigt. Gröt i alla former är det värsta jag vet. Lussebullar och pepparkakor – nja, jag är inte vidare begiven på fikabröd överhuvudtaget. Knäck har jag inte direkt något emot, fast jag tycker att en sjuttioprocentig chokladkaka är godare vilken dag som helst.



Turligt nog är jag gift med en man som inte heller är särskilt begiven på julbordets fröjder. Vi har tre barn, varav ett väl till nöds kan stoppa i sig lite prinskorv, men annars är de ungefär som jag. En är vegetarian. Ingen kräver skinka, lutfisk och Jansson. Ingen är riktigt säker på vad klenäter är för nåt.

Oftast firar vi jul till tillsammans med morföräldrarna (ja, mina föräldrar alltså), och det har varit lite smått problematiskt. De har nämligen lite svårt att tänka sig en jul utan skinka och sill. Samtidigt är det ju inte särskilt befordrande för julgemytet att värdfamiljen själva ratar huvudnumren och får hålla till godo med en ostmacka. Så efter mycket funderande och experimenterande så serverar vi numera ett slags lätt nedtonat julbord till lunch och ser till att det finns något som alla gillar där. Men skinkan får mormor och morfar allt ta med sig själva. Och sillen köper vi på Hemköp.

Till middag på kvällen har vi kommit fram till att kalkon är en bra lösning. Tillräckligt julaktigt för traditionalisterna och tillräckligt gott för oss andra. Vi ugnssteker kalkonbröst (hel kalkon har jag gjort någon gång, men jag anser faktiskt att det är att skjuta över målet) och serverar med lös ”stuffing” bredvid, klyftpotatis eller potatiskaka och tranbärssås. Den sistnämnda är jag rätt stolt över, för den är inte bara hemkörd, utan dessutom är bären egenhändigt plockade av min far på de småländska myrarna.

Men en del julaftnar har vi firat alldeles utan inblandning av släkten. Bara familjen. Och då har vi bestämt oss för att inte tramsa med julmat som ingen ändå vill äta. Nej, på julafton äter vi då något som vi tycker riktigt mycket om. Jag minns till exempel en jul när barnen var väldigt små. Det bästa de visste var pannkakor med sylt, så det fick de. Jag och maken åt ostron och drack champagne. Andra gånger har det blivit helstekt oxfilé med rödlökssås och ugnsbakad småpotatis. Det lutar åt det i år, tror jag …

Fast nu är det inte så att vi alldeles lyckas hålla oss borta från julstök i köket i december. Pepparkakor brukar vi baka. Men jag överlåter med varm hand kavlandet till maken, som är utrustad med lite bättre tålamod än jag. Och om jag nu inte råkar vara så helsåld på knäck, så är det inte något jag delar med resten av familjen. Så knäck gör vi alltså och faktiskt en hel massa andra sorters julgodis också. Men ibland väntar vi till mellandagarna. Det är faktiskt lika gott då.