Veckans nördiga recept

Den älskvärda Matälskaren Lisa har i sin vishet utsett mig till denna veckas matnörd! Denna ära har nu inte vederfarits mig på grund av några särskilda meriter på det gastronomiska området, utan det var bara så att jag råkade veta att en köttstuvning på härfågel borde heta Upupa epops-kalops och inget annat. Nu kanske någon drar slutsatsen att jag i stället är något slags ornitologiskt orakel, men det är också alldeles fel. (Fast jag har vissa intressanta fågelskådarupplevelser på lager, som jag lovar att kanske berätta om en annan gång.)

Kalopsen i fråga har sitt ursprung i Fallstaff, fakirs En var sin egen professor. Nu skulle jag alltså kunna hävda att jag kunde det här med härfågelns latinska namn för att jag är så outsägligt bildad och litterär och kulturell. Men tyvärr är det bara så att jag är fullständigt oförmögen att rensa ut allt gammalt skräp som trängs i min hjärna. Så jag minns helt enkelt såna här fullständigt onödiga saker. Det innebär att jag sorgligt nog inte har någon som helst plats för att till exempel memorera mina barns mobilnummer. Men jag minns åtminstone vad de heter, när de fyller år och – om jag får tänka efter lite – deras personnummer.

Men nu skulle jag ju vara matnörd, som sagt. Det hade man väl aldrig kunnat tro! Språknörd eller ordnörd eller bara nörd i största allmänhet, javisst. Men matnörd! Vad gör en sån? Jamen, det är ju självklart! Jag måste ju blogga recept! Här kommer alltså mitt egenhändigt ihopkomna recept på världens godaste pannbiff:

God pannbiff

500 gram nötfärs
2–3 msk vatten
1 ägg
1 riven vitlöksklyfta
Ett par droppar liquid smoke (kondenserad hickoryrök på flaska) – kan inte uteslutas
½ msk oxfond (sån där färdig på flaska)
1 tsk äppelcidervinäger
Lite salt
Svart- eller vitpeppar (jag tycker vit passar bäst här)
Rosmarin
Timjan

Rör ihop alltsammans till en smidig färs. Jag brukar använda elvisp med degkrokar, men man kan förstås passa på att träna armmusklerna genom att använda en trägaffel i stället. Men fuska inte, utan rör ordentligt! Gör små biffar, ungefär som en golfboll som man plattar till. (Inte för att jag vet hur stor en golfboll är egentligen, men det låter bra, tycker jag.) Stek dem gärna i grillpanna om du vill fjäska till det lite extra, för då blir de så piffigt randiga. Servera med sallad, klyftpotatis och kall sås av crème fraîche, senap och kapris. Eller nåt annat. Man får välja själv!

Folkets hyllning

”Vad är det för tavla?” undrade jag i går. Och svarar själv i dag: Det är ett inramat exemplar av inbjudningskorten som jag gjorde till min fyrtioårsfest. (”Va! Har hon hängt upp ett inbjudningskort till sin egen fest på väggen? Är hon fullständigt egofixerad?”)


Jag och en annan snubbe tar emot folkets hyllning.

Jag är lite svag för såna här kinesiska revolutionära propagandaaffischer. (Men det är väl säkrast att påpeka att jag givetvis är fullt medveten om de idylliska bilderna stämde dåligt med verkligheten som dolde sig bakom dem.) Här är några till:









Jag är inte säker på vad det är jag faller så pladask för. Kanske den där förvirrande blandningen av något slags (nåja) realism i framställningen och den fullständigt vanvettiga, pastellfärgade idyllen.

Här och här finns massor av bilder för den som vill frossa i leende, rundkindade barn, automatgevär, traktorer och snett-nerifrån-perspektiv.

Inredningsspecial: tema hörn

Bloggserien om inredning fortsätter nu med ett område som vi ofta förbiser i våra hem: hörnen. Vad har du i hörnen? Förgyllda piedestaler med prunkande hibiskusar? Ledsna benjaminfikusar? Springbrunnar med amoriner? Eller – handen på hjärtat – dammråttor?

På måndagar kommer GP:s bostadsbilaga. Förutom annonser för små slitna radhus för tre miljoner kan man där också varje vecka läsa ett inredningsreportage om ett hem som är sparsmakat (allt skräp är instuvat i garderoberna inför fotograferingen) men ändå barntillåtet (Tricia Guild-tapeter i barnkammaren), varsamt renoverat (hopplös planlösning) med gedigna material (glasmosaik över diskbänken), personlig stil (Alvar Aalto-vas med gråstenar i på soffbordet) och charmiga kontraster (Myranstolar runt ett bord från loppis).

Nu i måndags kunde man läsa om ett hem med en designikon i ett hörn:


Inte sparsmakat men avskalat, minsann.

Men det var, som så ofta, en utvikning. (Om det fortsätter på det här viset så blir det här snart en utvikningsblogg, och då kanske jag får en del oväntade besök. Eller också blir det mest oväntat för besökarna.) Nu skulle vi ju tala om hörn. För enkelhets skull kan vi ta en titt på hörnen här hemma hos mig. Vi inleder rundvandringen här alldeles bredvid mitt arbetsbord.


En stilren kabelhärva i all sin enkelhet.

Å, dessa fantastiska maskiner som kräver så mycket sladdar. Vi fortsätter till hallen, där den sladdlösa telefonen för ovanlighets skull står på sin plats i telefonhörnet. Å, dessa fantastiska maskiner som fungerar utan sladdar. Där finns också en tomteluva nära till hands om någon plötsligt överväldigas av längtan efter julstämning.


Vad är det för en tavla, då?

Nästa anhalt är köket, där den gamla kaninen Pricken har ett litet hörn hon kallar för sitt. Lägg märke till den broderade morotstavlan.


Enkelt men trivsamt.

Vi går vidare in i vardagsrummet. Och vad hittar vi väl där, inklämd i ett hörn mellan soffan och fönstret, om inte … en designikon!


Designikonhörn.

Ska jag nu förstöra illusionen genom att berätta om min pappa snickaren som smyger omkring på möbelgallerier och designmuseer med tumstocken i innerfickan? Ska jag avslöja att han helt enkelt mäter upp såna här designikoner, går hem och gör en ritning och sen bygger en kopia? Okej då. Det är min pappa som har snickrat den.

Annandag fettis

Eller annandag fett? Nej, efter juldagen kommer ju annandag jul. Efter påskdagen kommer annandag påsk. Efter pingstdagen kom förr i tiden annandag pingst, men den är ju numera avskaffad. I stället kommer det en vanlig usel måndag. Men i alla fall: efter fettisdagen kommer alltså annandag fettis.

I går var det alltså stora semmelslukardagen, och eftersom vi i vår familj gärna vill vara som alla andra så gluffade vi också i oss fastlagsbullar. (Som jag är ensam om att kalla dem i min familj.) Hos oss är dock detta, som så mycket annat, lite krångligt. Vi talar nu om en familj på fem personer där alla fem äter olika saker till frukost och var och en har sin egen sorts schampo. Vid semmelätning uppstår dessa komplikationer:
• Äldsta barnet är väldigt laktosintolerant och måste ha laktosfri grädde. Då kan man kanske tycka att alla kunde äta den grädden, men si det går inte, ty den finns bara med fyrtio procents fetthalt. Och då kommer vi in på nästa komplikation.
• Jag äter inte fet grädde. Och det beror inte på att jag bantar, tvärtom, höll jag på att säga. Jag bantar verkligen inte, utan det är så att jag har en grej med magen som gör att jag inte tål så mycket fett. Så jag måste alltså ha mellangrädde eller allra helst någon tjugoprocentig vispbar variant. Annars blir det ont i magen och sömnlöshet och tråkigheter.

För inte så många år sen var det dessutom så här:
• Mellanbarnet avskydde grädde och ville ha en semla utan. Men gärna med extra mycket florsocker. Numera vill han ha lite grädde.
• Minsta barnet tyckte inte om mandelmassa utan ville ha en semla med bara grädde. Numera går det bra med extra allt.

Så vi vispar två sorters grädde och gör en mandelmasseblandning, och så får var och en bygga sin semla efter tycke och smak.

Min blev så här:



För övrigt står det just nu ett tjugotal personer utanför mitt fönster och pratar upphetsat i sina mobiltelefoner. Men det är inget att bry sig om. Det ligger nämligen en spårvagnshållplats utanför mitt fönster. Och i dag snöar det, och då blir det stopp i spårvagnstrafiken. Varje gång. Så då står alla människor här och ringer till sina jobb och meddelar att de är försenade. Nämen titta, nu kom det sex spårvagnar på raken. Och alla upphetsade mobilpratare försvann.

Får man äta semlor på annandag fettis förresten?

Grov grammatisk försumlighet

Jag vill verkligen inte uppmuntra till förargelseväckande ödeläggelse, osedligt sabotage, hets mot gamla postkontorsväggar eller något som helst annat brott. Men det här måste jag ändå bara visa:


”Tack för att ni tar bort gammalt klotter …”


… så att jag kan göra ny!”

Dessa kloka (?) ord prydde (?) fram till häromdagen väggen till ett före detta postkontor på vägen upp till vår mataffär. Nu är det borttvättat. Snart kommer det förmodligen tillbaka; det brukar det göra. Synd att klottraren har lite svårt med kongruensen bara. Det borde förstås stå ”… göra nytt”, eftersom ny syftar på klotter. Men det är troligen svårt att vara fullständigt grammatiskt korrekt i det där jätteperspektivet. Så det är väl förlåtligt om man gör sig skyldig till vållande av grammatiskt fel eller vårdslöshet i syntax (grov) eller kanske underlåtenhet att korrekturläsa det man skriver på husväggar.

Foto: Femtonåringen

Utan sagogryn försmäktar vi

Min förmiddagskaffepaus råkade i dag sammanfalla med de två äldsta tonåringarnas frukost. (Jag brukar undvika att jobbba på lördagar, men i dag gjorde jag det.) Så jag drack kaffe och läste tidningen medan de åt frukost. GP hade en artikel om Viveka Lärn. Som vanligt, höll jag på att säga. Fast det sa jag ju inte. Jag gillar Viveka Lärn, så hon får gärna vara i GP jämt för min del. I artikeln fanns denna bild som föreställer en lustig grej från Vivekas kök:


Praktisk mojäng?

– Titta, tonåringarna, sa jag. En sån här borde vi ju ha! Man viker liksom bara fram den varan man behöver köpa hem. No more papperslappar!
– Mmm, sa tonåringarna, måttligt intresserade.
– Kolla, det mesta är sånt man köper i dag också, sa jag. Ägg, kaffe, bröd. Öl!
– Mhmhm, sa tonåringarna.
– Fast sagogryn köper man förstås inte så ofta! fortsatte jag.

Tonåringarna stirrade nu klentroget på mig. Sagogryn! Det är ju deras lillasyster! (Som också är tonåring och fortfarande inte hade masat sig upp ur sängen. Lillsyrran har alltså understundom kallats Sagogrynet.) Nu har mamma gått och blivit galen på riktigt. Tänkte tonåringarna. Deras mamma, alltså jag, som alltid är redo att bidra till det uppvuxande släktets bildning, insåg att de inte visste vad sagogryn var! Här krävdes förklaring:

– Jo, när jag var liten så åt man ibland sagosoppa, och det var ett slags fruktsoppa med sagogryn i, förklarade jag pedagogiskt. Sagogrynen var lite slemmiga men ändå goda på nåt vis. Och namnet har inget med sagor att göra, utan grynen heter så för att de kommer från en palm som heter sagopalm.

Varvid tonåringarna suckar och åter vänder uppmärksamheten mot frukosten. De är härdade. Ända sedan de var små har jag nämligen haft för vana att vid de mest olämpliga tillfällen pigga upp stämningen genom att fabulera ihop små fåniga historier. Ljuga, om man så vill. Fast jag avslöjar alltid bluffen ganska snabbt. Så det var det de väntade på nu. Till ringa nytta försökte jag försäkra dem om att det var rena rama sanningen.

Som tur var satt tonåringarnas far redo vid laptopen och konsulterade raskt Wikipedia. Och visst var alltsammans sant (även om det till min besvikelse visade sig att sagogryn mestadels tillverkas av vanlig potatisstärkelse). Nu måste vi ju genast råda bot på denna brist på bildning hos (de fortfarande föga entusiastiska) tonåringarna. Så jag skrev upp sagogryn på inköpslistan (tyvärr en helt vanlig papperslapp, men hade jag haft Vivekas fiffiga grej i köket så hade jag förstås bara vikt fram den lilla skylten med sagogryn). Sen satte jag igång att leta efter recept. Jag brydde mig inte ens om att kolla i Anna Bergenströms kokböcker eller någon av de andra moderna historierna som står i kokbokshyllan i köket. Nej, här var det säkrast att konsultera en riktig auktoritet direkt: Prinsessornas kokbok!


Vore det förresten inte trevligt om våra nutida prinsessor skrev kokböcker i stället för att hänga på innekrogar?

Och självklart sviker inte prinsessan Margaretha av Danmark, kronprinsessan Märtha av Norge och kronprinsessan Astrid av Belgien. Så här gör man alltså sagosoppa:


Observera att det måste vara Sunmaid. Icas egna varor duger inte.

Maken gick och handlade men kom tyvärr hem alldeles sagogrynslös från affären. Det fanns inte, åtminstone inte i vår Icabutik. Så: Är det någon som vet om sagogryn tillverkas överhuvudtaget nuförtiden? Så att jag kan åtgärda denna brist i tonåringarnas uppfostran medan tid är.

Gör-det-själv-mode

Jag städade lite halvhjärtat i min syhörna och råkade då hitta en kartong som var full av min mammas gamla klädmönster. Mina föräldrar flyttade från sitt stora hus till ett lite mindre radhus för något år sen, varvid en massa saker förstås måste röjas ut. Den här kartongen var en av de saker som min mamma tyckte att jag borde ta hand om. Jag kastade väl en flyktig blick på mönstren och tänkte att de var för fina för att kastas, så okej då. Jag tar hem dem. Sen har kartongen stått bortglömd i syhörnan. Tills nu.

Nu råkar det vara så att jag just den här veckan faktiskt har tänkt att jag skulle vilja skriva något om kläder. Det har nämligen varit (är fortfarande?) ”Stockholm Fashion Week”, om det har gått någon förbi. Jag är inte så fashionabel av mig som jag skulle vilja vara (vad än vissa påstår), men jag tycker det är ganska intressant med kläder och mode. Och jag har rätt bestämda åsikter om vad jag gillar och inte gillar.

Kartongen kom alltså som en skänk från ovan. Den innehöll mönster till de mest underbara klädmodeller. Det här tycker jag till exempel är vansinnigt snyggt:



Klänningen skulle kunna vara en gravidklänning. (Det heter väl inte ”mammaklänning” längre?) Kan det vara så att min mamma hade en sån klänning när jag var i hennes mage? För inte minns jag att hon någonsin hade en sån här klänning på sig. Det finns också en kappa i lite samma stil:



Den är så snygg så jag bara kan stöna. Jag vill också se ut som Jacqueline Kennedy! Med vita halvlånga handskar! Eller gröna!

Men. Kunde min mamma verkligen sy? Själv sydde jag kläder som besatt från tidiga tonåren och långt upp i tjugoårsåldern. Men jag kommer tydligt ihåg att mamma påstod att hon inte kunde sy, så jag fick själv klura ut bäst jag ville hur det skulle gå till. (Och det gick riktigt bra.) Slöjdfröken var förresten inte heller till vidare stor hjälp. När jag gick i åttan ville jag sy en kavaj i slöjden. Det fick jag inte, för slöjdfröken påstod att det var för svårt. Då gick jag hem och sydde en kavaj, som jag sen tog med mig till slöjden och visade. Slöjdfröken låtsades inte om att hon var imponerad. Men det var ju en utvikning. Åter till ordningen: kunde mamma sy? Har hon sytt plagg efter de där mönstren? När jag bläddrar vidare i lådan hittar jag också mönster till barnkläder. Och då minns jag: en sån här kappa hade jag när jag var fem–sex år. Med hatt och allt, jojomensan:



Nu var det faktiskt så att det anlitades sömmerska ibland när jag var liten (på artonhundratalet i Småland). Just denna kappa kommer jag ihåg hur jag provade hos sömmerskan, så det var inte min mamma som sydde den. För övrigt var den i grått ylletyg med skotskrutigt tyg på krage, ficklock och hattbrätte. Men! Här finns en klänning som jag alldeles bestämt vet att mamma sydde till mig:



Den var i marinblått bomullstyg med mönster av stora, stiliserade blommor i grönt och vitt – lite Marimekkoaktigt sådär. Den här klänningen fick jag nämligen till skolavslutningen i första klass, och då var det nästan sjuttiotal. Jag hade vita knästrumpor till. Men ni kan inte ana varför jag är så säker på att mamma sydde just den här klänningen själv. Jo, för hon sydde en likadan klänning till sig själv. Och hade på samma skolavslutning. Jag hade nämligen min mamma som skolfröken i första och andra klass. Jag rodnar nästan när jag tänker på det här nu, men jag har inget minne av att det var pinsamt då.

Men vilken ohyggligt ambitiös mamma hon måste ha varit! tänker jag. Sy likadana skolavslutningsklänningar, det är ju fullständigt osannolikt. För att inte tala om att anlita en sömmerska för att sy en kappa till en femåring! Men då kommer jag plötsligt att tänka på en annan väldigt ambitiös småbarnsmamma. Som sydde en skinnjacka till sin ettochetthalvtåring:



Ja, ni förstår säkert att det var jag som sydde denna till min förstfödda. Den är tillklippt av en gammal skinnjacka som jag hade hängande i garderoben och har paisleymönstrat foder (av en gammal kjol) och passpoalerade knapphål. Snacka om ambitiöst.



För övrigt är även baskern, torgvantarna och överdragsbyxorna hemsydda. Ambitiöst, som sagt. Men ni får ju medge att det är en fashionabel ettochetthalvtåring!

Träffa din favoritbloggare i verkligheten!

Tror du att bloggare är tillknäppta och timida särlingar som helst inte lämnar sin dator för någon längre stund? Då har du fel. I själva verket är bloggare ”… extra trevliga människor som gillar att hänga i barer, dricka läsk och PRATA med varandra. Första gången kanske de är lite blyga men det går snabbt över!” (Från Bloggträffsbloggen.) Nu har du som bor i Göteborg eller som råkar befinna dig där – eller rent av tar dig dit enkom för detta – den 19 mars chansen att kontrollera detta påstående genom en empirisk studie. Vi ses på restaurang Jazzå på Andra Långgatan 4B. (Parallellgata till Första, Tredje och Fjärde Långgatan. Säga vad man vill om gatunamnen i Göteborg, men de är åtminstone logiska.) Tid: 19.00.

Vill du vara med? Ja, det är väl klart att du vill! Anmäl dig hos Solusfemina!

Inredningsspecial!

I dag hälsar vi på hemma hos Arkitekten och Konsthistorikern. Vi får också en glimt av deras alter egon: Fältbiologen och Hästflickan. Det händiga paret har ett kontrastrikt hem.


Ett vackert stilleben i vardagsrumsfönstret.


Ett annat vackert stilleben i farstufönstret. Här ser vi spår av Arkitektens intresse för hemmasnickeri, och trädgårdshandskarna ligger lättillgängliga för den som vill gå ut och gräva i rabatterna.


Interiör från badrummet på övre plan.


Interiör från badrummet på nedre plan. ”Silvertejp är både snyggt och hållbart”, säger Konsthistorikerns alter ego, Hästflickan.


Den nya, stilrena trappan till övervåningen …


… och bakom den en vägg med charmig ytbehandling. ”Vi kallar det vintage”, säger Konsthistorikern.


Den lantliga trädgården speglar sig i vitrinskåpets dörrar.


Det rustika hemarkivet.


Husdjuret med trivselvikt myser i värmen framför braskaminen …


… som har inbyggd calzoneugn. ”Funktion går före form”, säger Fältbiologen.

Poff, till er tjänst!

I dag, mina kära vänner och läsare, tänkte jag inleda en liten följetong om inredning. Den kan bli lång eller kort, sånt kan man inte veta i förväg. (Jag kanske ska passa på och lugna eventuella oroliga läsare med att fler skiljeteckendrinkar är under utveckling och att resterande hårborttagningshemligheter kommer att avslöjas i god tid före badsäsongen.)

I dag blir det lite blogginredning. Är det någon som har missat att jag har en ny och väldigt fin banderoll längst upp på bloggen från och med i dag? Och vem tror ni jag har den att tacka för, om inte de alltid lika filantropiska (ni får ursäkta om jag överanvänder det ordet en smula, men det är så att jag behöver öva mig på det för att jag tycker det är så svårt) Lotten och Olle. Det funkar som så att man bara liksom behöver tänka ”vad fint det skulle vara med en sån där banner som en del andra har, men när ska jag hinna ta reda på hur man gör en sån …” och sen åka till Skåne i ett par dagar. När man sen kommer tillbaka och vittjar sin mejlbox så ligger det en fin banderoll och väntar där.

Missa inte nästa spännande avsnitt: Hemma hos arkitekten och konsthistorikern (eller deras alter egon)!

Om att inse sin begränsning

Det är dumt att överskatta sin egen simultankapacitet. I dag försökte jag samtidigt göra följande:
– Läsa om mäld och pappersmassa. Inte för att jag greps av en obetvinglig lust att få veta mer om papperstillverkning, utan för att jag just nu översätter en personaltidning för en stor papperskoncern. Då är det fint om killen i mäldberedningen som blir intervjuad låter trovärdig även på svenska.
– Översätta en artikel i ovannämnda personaltidning.
– Diskutera den eventuella förekomsten av supinumformer i andra språk än svenskan med min man.
– Måla naglarna med nagellack. (Vad man nu annars skulle måla dem med. Oljepastellkritor?)
– Dricka kaffe.
– Skriva en kommentar på en blogg.

Det var det där sista som blev droppen. Kaffedroppen. Kaffet hamnade i tangentbordet. Det har givetvis hänt förr, men jag tror det var lite mer än vanligt den här gången. Jag försökte torka mellan tangenterna med hushållspapper. Det funkade riktigt bra. Puh! Ingen skada skedd? Jo, mitt i kommentarskrivandet slutade a-tangenten att fungera. Jag kopierade ett litet a och fortsatte skriva min kommentar och klistrade in a:n där det behövdes. Då slutade även s:et att fungera. Jag försökte med samma metod. Det var bara det att även c:et just då slutade att fungera. Just det, tangenten som man använder för att kopiera. Ctrl+C, ni vet. Samtidigt började datorn utstöta höga, klagande ljud med jämna mellanrum. (Mer som en trana än en rördrom, om ni förstår hur jag menar.) Jag vände upp och ner på tangentbordet. Lite mer kaffe rann ut, tillsammans med detta:


Är det brödsmulor? Mjäll? Grus!?

Men funkade gjorde det inte i alla fall. Jag försökte även med hårtork. Det hjälpte tyvärr inte heller. Nu har tangentbordet legat på tork hela halva dagen, men så fort jag försöker koppla in det börjar den högljudda klagolåten igen. Det är inte så att jag är tangentbordslös, långt därifrån. Här ligger gamla tangentbord och dräller i vartenda hörn. Men jag är ganska petig med mina tangentbord (vilket nog är rätt förståeligt om man räknar hur många nedslag jag gör på en dag), och inget är tillnärmelsevis så bra som den nu kaffeskadade trotjänaren. Tyvärr verkar det inte säljas längre. Om det händelsevis är någon som råkar ha ett KeyTronic KT2100 Pro över, så är jag beredd att hosta upp en slant för det. Annars får jakten på det perfekta tangentbordet sätta igång i morgon.

Punktkomma

I dag firar vi Aldo Manuzio, som dog den 6 februari 1515. (Lustigt nog var det 1514 när han dog, men i Venedig, där han bodde, började åren på den tiden i mars. Enligt vår tideräkning dog han alltså 1515. Mycket förvirrande. Men förhoppningsvis inte för honom.) Aldo är kanske mer känd under den latinska formen av sitt namn, Aldus Manutius. Det var inte så ovanligt att man latiniserade sitt namn på den tiden, men varför han bytte namn från Teobaldo Mannucci, som han hette från allra första början, till Aldo Manuzio, kan man däremot spekulera om. Kanske för att Mannucci rimmar på cantucci, som är ett slags väldigt goda italienska mandelskorpor. Det var säkert inte så roligt att bli kallad ”Skorpan” av de andra ungarna på gatan, helt enkelt. Nåväl, det var ordning och reda med Aldo. Inte nog med att han uppfann den kursiva tryckstilen, började trycka böcker i oktavformat (sin tids pocketböcker) och hittade på skiljetecknet semikolon; han styrde dessutom upp i princip hela den moderna interpunktionen i de västerländska språken. (Som ser ungefär likadan ut än i dag. I bästa fall.) Men just i dag är det semikolonet vi uppmärksammar. På italienska heter semikolon punto e virgola, som ordagrant översatt betyder punkt och komma, vilket jag återkommer till senare. Nu vet vi förstås inte om Aldo själv använde den beteckningen. Det är inte alldeles osannolikt att han snarare hade ett latinskt namn på detta skiljetecken. Vad kan det ha hetat i så fall? Punctum virgulaque kanske?




(På tal om att bli retad för sitt namn, så måste jag komma in på ett litet sidospår här. Aldus Manutius har lånat sitt namn till Aldus Corporation, om det nu är någon som minns det företaget. Det var de som utvecklade programmet PageMaker, som senare köptes av Adobe. Grundaren av Aldus hette Paul Brainerd. Nej, inte Brain-nerd, men i alla fall.)

Semikolonet och jag går långt tillbaka, som man brukar säga på svenska. När jag för många år sen jobbade på Lunds universitet undervisade jag i skrivande och språkriktighet på olika utbildningar: ekonomlinjen, flera linjer på tekniska högskolan, kulturvetarlinjen och säkert några till som jag har glömt. Under den tiden utvecklade jag en teori om hur en människas personlighet avspeglas i hans eller hennes sätt att använda semikolon. Den gick i korta drag ut på att flitiga semikolonanvändare ofta är lite pedantiska och lätt förnumstiga, kanske rentav pretentiösa, personer. (Jag har som sagt själv inget emot semikolon, vilket man får tolka hur man vill.) Däremot brukade jag helt avråda kursdeltagarna från att använda det, eftersom det så lätt blir fel, men det var alltid en eller annan som ändå ville att jag skulle förklara hur det faktiskt skulle användas. Och det var oftast inte den mest sorglösa, bohemiska, easy-going studenten i klassen, om ni förstår vad jag menar. När jag för ett tiotal år sen behövde ett namn på mitt nystartade företag, tyckte jag att Semikolon passade lika fint som ett semikolon mellan två samhöriga huvudsatser i samma mening. (Jag länkar inte till den uselt uppdaterade hemsidan, men den som är nyfiken hittar den säkert lätt som en plätt ändå.)


Denna fåtölj står tyvärr inte på mitt kontor. I själva verket ligger mitt kontor i ett hörn av sovrummet.

Jag tänker inte gå in på hur man använder semikolon i svenska, för det har andra redan gjort på ett förtjänstfullt sätt i dag. Jag nöjer mig med att konstatera att det är lite synd att det heter just semikolon. Det lurar många att tro att det är ett slags kolon, vilket det alltså inte är. Det italienska namnet är mer rättvisande. Eller det nederländska, puntkomma. Något mittemellan punkt och komma, liksom.

Nej, i stället har jag komponerat en drink till semikolonets och Aldo Manuzios ära! Det krävdes en del experimenterande. Jag avråder alla från att försöka dricka en blandning av italiensk amaro och tomatjuice. Den blir inte ett dugg bättre om man häller i Galliano. Men den här blev ganska lyckad:

Punto e virgola


Skål för semikolonet!

2 cl Galliano
1 dl persikonektar
Sodavatten

Häll Galliano och persikonektar i ett kylt glas och rör om. Fyll på med kylskåpskallt sodavatten. Ta inga isbitar; det blir så utspätt och tråkigt när de smälter.

Mersmak gav mersmak

Bloggbrunchen i lördags (på Mersmak på Rörstrandsgatan, vid S:t Eriksplan, som jag nu vet inte ligger på Kungsholmen) har ju redan beskrivits på ett utmärkt sätt både här och där i bloggosfären. Jag har inte mycket att tillägga, förutom att det var extremt trevligt, att jag blev kallad fashionabel för första gången i mitt liv, att de manliga bloggarna visade åt vilket håll håret växer på magen och att de kvinnliga bloggarna inte kontrade genom att visa nåt annat.


Hakke lär sin lilla gullfia hur man halsar champagne. Solusfemina är lite chockad.

Men nu är jag hemma i gamla goa Göteborg igen och firar galonbröllop!


Fashionabel?

Vi passade på att släppa loss riktigt ordentligt genom att gå på föräldramöte tillsammans! Femtonåringen lämnade en lapp på köksbordet till sina gamla glömska föräldrar.



Och i morgon är det semikolonets dag! Hur ska nu detta firas? Det kräver grundlig eftertanke.

Stinsen var glad

Kvällens bloggträff på Glada stinsen var glad och stinsig. Petra retade allas aptit genom att visa upp läskande kokböcker från sjuttiotalet. Alla orkade äta upp sin mat utom Anna, som lämnade en pommfritt. Den såg ut så här:



Vad som avhandlades kan man läsa om hos Solusfemina, för hon bloggade snabbast. Även Ingrid var mycket snabb, fast på ett annat vis. Cruella och jag kände nästan varandra redan, fast det visste vi inte i förväg. Ica och jag retade varandra för att vi pratade småländska. Kulturbloggen hade en hel väska full med kameror med sig. Lotten fick väldans fina födelsedagspresenter. Jag fick prata i telefon med hennes djefla man, som visade sig vara skåning. Vad han sa förstod jag inte riktigt, men det kan ha berott på att han just hade varit i Oslo och därför led av jetlag.

En annan intressant upplysning är att jag just nu delar nätverk med Socker-Conny.

Ett par frågor bara

1. Va, är det snö i Mellansverige? Undrar om jag packade långkalsongerna? Jo, jag tror faktiskt att jag gjorde det.

2. Hur många granar finns det egentligen i Sverige? (Svar: Jättemånga.)



3. Vad är den här glasburen på X2000-tågen till för egentligen? (Jag passade på att fota när flocken det muntra sällskapet i buren hade gått till bistrovagnen.)