Fjortonåringen kavlar pepparkakor med pastamaskinen.
Sextonåringen provar julaftonsoutfits. Här en tysk variant (enligt honom själv).
Buddha är jultomte.
God jul alla snälla bloggvänner! Kanske ska jag börja blogga lite mer igen när Lottens julkalender är slut för i år. Vi får se.
Den rara Trulsa vill att jag ska skriva en lista med sju saker som jag önskar mig. Okej då, kan jag väl. Givetvis önskar jag mig precis som de flesta andra fred på jorden, en frisk familj, bättre miljö, gladare kor och allt möjligt sånt. Självklart skulle jag inte heller tacka nej till en större lägenhet, ett hus i Toscana, semester i fem år och högsta vinsten på tipset (fast jag inte tippar). Men jag tar och skriver en önskelista med (nästan) alldeles realistiska och helt igenom materiella saker som jag faktiskt skulle vilja ha i julklapp i år.
1. Nya köksstolar. Detta med köksstolar är ett kapitel för sig i vår familj. I många år satt vi på blandade loppis- och ärvestolar. (Inte barnen, de satt på finfina, nya tripptrappstolar när de var små. Eller små och små, förresten. Fjortonåringen använde sin tills för ett halvår sen.) För några år sen fick vi för oss att byta upp oss till fina italienska designstolar (en möbelaffär här i stan hade utförsäljning). Jag minns aldrig om det är Achille Castiglioni eller Vico Magistretti som är upphovsmannen, men strunt samma. Snygga var de och åtta stycken köpte vi. Tyvärr är de osittbara. Åtminstone för de familjemedlemmar som är under 160 cm långa (nittonåringen) eller har proportioner som en tax (jag). Efter fem minuter på en sådan vacker stol har vi ingen känsel i låren. Efter tio minuter har domningen spridit sig ända ut i tårna. Efter en kvart tuppar vi av. Nä, det där sista var en överdrift. Men resultatet är i alla fall en i och för sig ganska trivsam men opraktisk blandning av alltmer fallfärdiga, bruna loppisstolar – eftersom jag och nittonåringen raskt tog tillbaka våra gamla stolar – och vita, italienska designstolar kring vårt köksbord. Nu har min pappa snickaren (se där, Lottens femtonåring, ett fint exempel på en apposition!) börjat visa oss bilder på diverse olika stolar, och dessutom har han avslöjat att han har skaffat hem en massa ekvirke, så jag misstänker att den här önskningen kan slå in.
2. En jättelång, randig Sonia Rykiel-halsduk. Finns på NK Herrtrend. Upplysningsvis.
3. En salladsslunga. Jag har länge köpt kliniskt ren sallad i kruka, men numera köper jag Årstidernas grönsakslådor. Deras sallad är god och ekologisk och bra på alla sätt och vis – men smutsig. Så den måste sköljas. Och sen står man där och skakar och skakar vartenda salladsblad för sig, för blöt sallad är ju inte vidare gott. Häromdagen kom jag på att jag hade läst att man kan slunga sallad i en kökshandduk, så jag testade det. Tyvärr tänkte jag inte på att man nog ska vara utomhus när man gör det. Det blev mycket blött i köket. En salladsslunga skulle underlätta mycket. Jag vet bara inte om jag tycker det är roligast med en sån med snöre eller en sån med vev. Äsch, båda är lika roliga!
4. Garn och stickor till en sån här kofta. Efter ett par års virkande har det börjat suga lite i sticktarmen igen. Det gör det en gång vart femte år ungefär. Jag är inte vidare bra på att sticka egentligen – det senaste jag stickade var den här tröjan till fjortonåringen:
Det tog två år. Och den väger ett ton. Men skam den som ger sig.
5. En sån här muminmugg.
6. Skivor, filmer och böcker såklart. (Det får bli en punkt av dem, för annars får jag inte plats med alla mina önskningar.) Till exempel någon av Gogol Bordellos två senaste skivor (Gypsy Punks eller Super Taranta) eller Orchestra Baobabs skiva Specialists in All Styles från 2002 eller filmen Paraplyerna i Cherbourg eller kokboken Danyel Couets Paris eller Lisa Förare Winbladhs kokbok Ditt nya skafferi.
7. Parfymen Nina från Nina Ricci (om man ska vara petnoga så är det förstås en eau de parfum jag menar). Parfymer är ett stående inslag på min önskelista, eftersom detta är en av mina (inte så värst) hemliga böjelser. Vill ni se min parfymsamling? Okej då, här är den (inte riktigt hela):
Jaha, vad önskar ni er då? Förutom världsfred och ett hus i Toscana, alltså.
Jag har fått en utmaning! Ett tag var jag en sån där cool typ som inte svarade på bloggutmaningar, men numera får jag dem så sällan att jag faktiskt gärna hänger på. Särskilt när den kommer från av en djefla man. Utmaningen går ut på att man ska berätta sju sanningar om sig själv. Jaha, då kan man förstås komma undan med sånt som ”jag har väldigt långt hår” eller ”jag har varit gift i snart tjugo år” eller ”jag fyller fyrtiosex i morgon”. Sant, men inte så kul, va? Nä, man måste ju bjuda på lite smaskigheter om sig själv. Oväntade sanningar och sånt som kanske inte så många vet. Håll i er nu då!
– Jag är faktiskt inte särskilt språkbegåvad. Åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse: att man har väldigt lätt för att lära sig främmande språk (framför allt att tala dem), att man kommer ihåg nya ord på dessa språk med lätthet och att man utan problem skaffar sig ett uttal som påminner om en infödds. Sån är jag verkligen inte. Och har aldrig varit. Det enda språk jag pratar någotsånär obehindrat är engelska, men inte ens på engelska är mitt uttal något att skriva hem om. Däremot har jag väldigt lätt för att genomskåda språkliga strukturer, och det är väl ett annat slags språkbegåvning, kanske.
– Jag är extremt känslig för allt som sticks och är strävt mot huden. Ylletröjor kan jag absolut inte använda. Det är förstås ett problem, eftersom tröjor i akryl oftast är så fula. Och tro det eller ej – jag använder inte ens t-shirts i bomullstrikå. Jag tycker det är så hårt och strävt! Javisst, kalla mig gärna prinsessan på ärten! (Sköljmedel hjälper inte, kan jag tala om.) I stället är jag ständigt på jakt efter stickade tröjor i som ser ut som om de är av ull fast de inte är det och toppar och t-shirts i cellulosamaterial (viskos, modal m.fl., icke att förväxla med syntetfibrer). Bäst är det med siden. Jag är prinsessan på ärten!
– Jag har ett par kroniska sjukdomar, men det tycker jag är lite väl lite trist att gräva ner sig i, så det blir inga närmare detaljer.
– Jag är inte ett dugg hemfallen åt frosseri. När det serveras chips kan jag till exempel utan vidare ta två stycken och nöja mig med det. Är jag inte en riktig Syster Duktig så säg! Det finns dock ett undantag: riskakor med ostsmak. Jag kan lätt sätta i mig en förpackning på en eftermiddag. Sen mår jag lite tjyvtjockt. Därför har jag slutat köpa hem riskakor.
– Jag är rädd för väldigt många saker, vilket är trist, eftersom jag skulle vilja framstå som en tuff och cool brud. Men det är svårt när man bland annat är rädd för följande: mörker, hästar, spindlar, stora hundar, att doppa huvudet under vattenytan. Och då talar jag bara om de irrationella rädslorna! Givetvis är jag också rädd för sånt som är farligt på riktig.
– Jag har telefonskräck. Nu kanske någon tycker att jag gott kunde ha räknat upp det under föregående punkt och inte på detta lömska vis försöka dela upp en punkt i två. Men nej, jag tycker inte telefonskräcken hör ihop med rädslorna. Den känns liksom inte likadant. Telefonskräcken tar sig det uttrycket att jag in i det längsta undviker att ringa samtal som jag behöver ringa. För några månader sen märkte jag att det blev värre – jag började låta bli att svara när det ringde också. Som tur var förstod jag innan det gick för långt att det vara dags ta sig samman! Sitter man hemma och jobbar som jag, så får man sannerligen se upp så man inte utvecklar fler konstigheter än absolut nödvändigt. Nu screenar jag inte mina samtal mer än i undantagsfall. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt att ringa upp.
– Jag älskar musikalfilmer. (Musikaler på scen är jag däremot inte överdrivet förtjust i.) Det finns väl inget som är så underbart irrationellt som dessa sång- och dansnummer som plötsligt bryter lös vid de mest ovidkommande tillfällen!
Och på tal om det så är jag Sound-of-Music-Helena i dag!
Me, a name I call myself …
Just det ja, nu ska man ju i sin tur utmana sju andra bloggare på samma sätt. Visstja. Så är det alltid. Och det är precis här jag tycker det blir jobbigt. Plötsligt minns jag varför jag inte svarade på utmaningar förut … Snälla kommentatorer och läsare, kan ni inte anmäla er frivilligt i stället?
*******************
Uppdatering!
Marianne är först ut att anmäla sig frivilligt, och hon är så snabb att hon redan har svarat!
Nästa frivilligsvarare är bokmamman Carola, förstagångskommentator här hos mig minsann!
Trulsa blir tredje bloggaren som ställer upp! Vi väntar med spänning på hennes förtroligheter ...
**********************
Uppdatering 25 oktober:
Nu har Dieva svarat också! Eftersom hon är blogglös men inte rådlös så kan ni läsa hennes svar i kommentarerna till detta inlägg.
I går var jag på teater och borde förstås skriva något om det, men jag nöjer mig med att konstatera att det var en tankeväckande, gripande och emellanåt rolig föreställning med bra musik. Det finns en enda chans kvar att se den i Göteborg: i morgon!
Fast jag vet inte varför det står "Stockholms stadsteater" på programmet, för jag var alldeles säkert på Folkteatern i Göteborg.
Tråkigt nog var salongen inte full till mer än en tredjedel, och ungefär hälften av publiken verkade vara ditkommenderade skolelever. Ja, jag ska väl inte säga något, så sällan som jag går på teater. Men äsch, nu var jag ju där i alla fall och drog dessutom med mig en handfull trevliga kolleger. Vi blev alla särskilt glada för ordlistan som delades ut:
Så gläder man en översättare.
Just det ja: i dag är jag … Miss Helena Marple!
Fingeravtryck på tekannan? Då måste det vara butlern.
Till lunch äter jag nästan alltid samma sak: rester. Det är ungefär lika roligt som det låter. Men nu har jag kommit på ett knep: om man samtidigt läser en kokbok så blir det genast fantastiskt mycket bättre. Idag blev det en lätt sliten, uppvärmd spaghetti carbonara med tubaistens vitkålssallad och Nigella Lawsons ”How to be a Domestic Goddess”.
Till råga på allt är min carbonara gjord på kalkonbacon.
Undrar om samma koncept funkar i andra sammanhang? Känns höstvädret grått och tråkigt? Då är det bara att läsa väderleksrapporten för Hawaii, så blir det genast trevligare. Är tevedeckaren trist? Jamen, ta då och läs Mark Billingham under tiden! Känner du dig sjavigt klädd? Äsch, läser du bara Vogue så löser det sig! Och på tal om klädd så är jag Skogshuggarhelena i dag:
I sleep all night and I work all day.
De senaste tjugofem åren har jag mest köpt svarta kläder. För det mesta trivs jag utmärkt med det. Det är ju så praktiskt. Allt passar ihop. Men ibland blir det bara så TRÅÅÅÅKIGT! Så då brukar jag göra ett försök att pigga upp min garderob med nåt rött eller blått eller rent av rosa. Eller åtminstone brunt.
I lördags morse vaknade jag med den välbekanta känslan igen: jag var plötslig återigen enormt trött på alla svarta kläder i min garderob. Jag är en handlingens kvinna (det är ju lätt att hävda sånt här på bloggen, eftersom ni knappast kan kontrollera sanningshalten), så jag begav mig raskt in till stan. Och kom hem med inte mindre än fem kulörta blusar (om nu vitt räknas som kulört, ja, osvarta var de i alla fall). Samt en blommig klänning. Så här ser de ut:
Passande nog ligger alla de nya färgglada plaggen här på ett fantastiskt grällt sängöverkast (dominerande färg: ärtgrönt), inköpt av mina föräldrar någon gång på sjuttiotalet.
Men nu måste jag få presentera mitt nya, färgglada jag! I dag är jag: Countrysångarhelena!
Vem är jag i morgon? Missa inte den spännande fortsättningen!
Oj, nu lät det som om jag tänkte skriva ett öppet brev till posten. Men det tänkte jag inte alls, det. Jag skulle bara visa vilken kul post jag fick i förra veckan.
Fin postskörd i torsdags.
Ni vet, när man jobbar hemma – som jag alltså gör – så händer det inte alltid så mycket om dagarna. Postens ankomst blir då något av en höjdpunkt under dagen (eller rättare sagt postens ankomster, den kommer nämligen två gånger om dagen här hos oss). Oftast blir man ju dock rätt besviken. Det är mest reklam och tråkiga fönsterkuvert. Men i torsdags kom alltså inte mindre än två skojiga försändelser. Den ena var en bok om döingar från Caveat Lector, som delar mitt något osunda intresse för kriminalteknik, obduktioner och sånt. Det andra var den utlovade gästboken från Lotten, komplett med fina pennor och allt. Hjälp, måste vi börja ha gäster nu?!
Nu har jag jobbat i tjugotvå dagar i sträck. Men i morgon ska jag minsann vara ledig! 
Då hade jag tänkt:
- Blogga
- Lägga upp två par jeans som jag köpte i juni
- Äta lunch med ett par trevliga kolleger
- Baka en morotskaka
- Blogga lite mer kanske
Nu ska jag dricka två glas vin på en vanlig usel måndagskväll och fundera ut nåt skojigt att blogga om på min lediga dag.
Medan Lotten har skrivit ett tjog bloggrapporter från bokmässan har jag skrivit en halv. Men jag har minsann dragit mitt strå till stacken genom att ordna husrum åt denna sajbervärldens egen bloggsifon. För att få omväxling och spänning i tillvaron valde hon dock att bara sova hos oss varannan natt och tillbringa natten däremellan på hotell. Båda alternativen har sina fördelar. Fördelen med att sova på hotell är att man får våfflor till frukost. Fördelen med att sova hos oss är att man slipper mögel i duschen. (Hoppas jag! Lotten, du hittade väl inget mögel i duschen?) Första natten fjäskade vi lite och lät Lotten sova i vardagsrummet, där vi har en så kallad snarkofag stående. Andra natten (som alltså var den tredje, ja, ni fattar) hade det dock uppstått en liten snarkkris i familjen, så då fick Lotten sova i skohyllan. Hon hade flera gånger uttryckt sin förtjusning över vår skohylla och verkade mycket riktigt också trivas fint. Så pass fint att hon inte ens vaknade när tidningsbudet med buller och brak kastade en GP i skallen på henne klockan fyra på morgonen. 
Skratta nu, sova sen.
Innan det blev läggdags hade vi dock bjudit på gastronomi i den högre skolan, närmare bestämt frysta köttbullar med currymixpulver och veckogamla saffranspäron. Under middagen höll Lotten telefonkontakt med sin hemmavarande familj för att kunna jämföra det som serverades hos oss med vad de åt. Hur jämförelsen utföll vet jag inte riktigt, för jag var samtidigt ytterst upptagen med att att formulera en – om jag får säga det själv – synnerligen plausibel teori om varför svårstavade ord är så svårstavade egentligen.
Men maken till lättskött och på alla sätt förnöjsam husgäst får man leta efter. För när jag kom hem igen efter att ha vinkat av Lotten på tåget upptäckte jag att hon hade använt våra köksskåp som gästbok.
Hur gör vi nu när vi får nya köksluckor?
Förresten, fredagens bloggträff kan man med fördel läsa om hos till exempel IT-mamman, en ny och mycket trevlig bloggbekantskap. Och för alla er där ute som är intresserade av ovanliga affärsidéer kommer här en liten bonusbild från bokmässan.
Baka baka liten saga, rulla rulla liten essä. Mjöla den och pricka den – och så skjuts in i ugnen!
På allmän begäran visar jag förstås också upp torsdagkvällens fotbeklädnad.
Klackarna i taket.
Jodå, jag hann kolla lite på böcker på bokmässan också.
Nu är jag så trött så jag verkligen inte orkar blogga, men Lotten säger att jag måste, och eftersom jag är ganska snäll och viljesvag så gör jag det. Den här dagen började finfint men mycket tidigt med överraskningsspelning hos goda vännen Valthornisten, som fyllde mer än man kan tro. Sedan har det klarats av en blogglunch, mingel både här och där och en hel del annat. I högklackade skor dessutom. Men vill ni ha detaljer så får ni snällt läsa hos Lotten, som är en väldigt mycket flitigare bloggare än jag.
Minnesgoda läsare (jag höll på att skriva ”minnesvärda”, men det är ni såklart allesammans) kommer kanske ihåg mina mössproblem. De är lösta, mina vänner. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den som har en blogg behöver aldrig stå rådlös någon längre stund. Den här gången kom den alltid lika omtänksamma och påhittiga bloggkommentatrisen Ökenråttan (även känd som Hattråttan med flera alias) till min undsättning. Och nu är jag den stolta och lyckliga ägarinnan till en alldeles tvättäkta hattnål och behöver aldrig mer jaga min mössa i Göteborgsblåsten! 
Med en hattnål har man händerna fria för t.ex. fotografering.
Alltså, ni ser ju själva hur snygg den är! Och fiffig är den också: I ena ändan sitter en liten hylsa som man skruvar av. Då blottas en vass spets, som man sticker in genom huvudbonaden, fäster i frisyren och trär ut genom huvudbonaden igen. Sen skruvar man på hylsan igen, så att hattnålen sitter där den sitter och man slipper bli stucken i skalpen.
Nån som kommer att tänka på Basic Instinct?
Och inte nog med att jag nu kommer att hålla huvudet varmt och händerna fria: Jag kommer dessutom att ta mig igenom hösten torrskodd. När jag fick se den här bilden av Lottens nyligen bortgångne farbror Sten slog det mig plötsligt att jag äger ett par exakt sådana gummistövlar! Vi talar om Tretorn Sarek, världens bästa gummistövlar med finesser som inbyggda fotriktiga träbottnar och nedvikbara skaft. Jag köpte dem sisådär 1979, när jag under en kort men intensiv period ägnade mig åt fågelskådning. Dessa gummistövlarnas X2000 har jag aldrig riktigt kunnat kasta. Men under flera år har jag alldeles glömt bort dem och i stället hankat mig fram med ärvda (av barnen), lite för stora gummistövlar. Men nu dök jag in i det allra mörkaste hörnet i klädkammaren, och minsann, där stod de! Lika gröna och sköna som när jag köpte dem för tjugoåtta år sedan.
Inte bara praktiska utan snygga också, som ni ser!
Så nu kan höststormarna komma! Jag är rustad!
Besöket på Hemse krut- och pappershandel var veckans höjdpunkt på min barndoms Gotlandssemestrar. Nej, vi ägnade oss inte åt att jaga rabbisar (gotländska för vildkaniner) på semestern. På Hemse krut- och pappershandel såldes inte bara patroner, hagel, kuvert och kulspetspennor utan även leksaker. Så det var där vi fick spendera ”semesterpengen”, som farfar alltid bidrog med. Kan det ha varit tjugo kronor vardera för mig och mina syskon? Det räckte i alla fall till en hel Barbieoutfit!
På tal om originella – jag säger inte dåliga – affärskombinationer har en ostaffär i min närhet breddat sin verksamhet. Man erbjuder nu även datorservice.
Ett halvt kilo västerbotten och ett par moderkort, tack!
Är minnesuppgraderingen klar? Inte? Äsch, jag kan ta lite svarta oliver så länge.
På väg upp till Orust i somras körde vi förbi en skylt som pekade mot ett etablissemang som erbjöd ”svets och massage”. Eller var det ”smide och zonterapi”?
– Stoppa bilen! ropade jag för full hals, men underligt nog stannade inte bilen, så jag minns inte exakt vad som stod på skylten. Men ni förstår principen. De är principen jag är ute efter här! (Inte för att jag har gjort mig känd som en speciellt principfast person annars, men det här är ett undantagsfall.)
Nu vill jag förstås få veta vilka ovanliga, innovativa och häpnadsväckande affärskombinationer ni har stött på!
Minns ni drickabilen och fiskbilen? Ja, då är chansen stor att ni liksom jag är uppvuxna på landet på sextiotalet. I min lilla by i Småland hette drickabilen förstås ”dreckabilen” och kom från Andrés bryggeri i Värnamo. Den levererade sockerdricka i riktiga drickabackar av trä, sådana som var alldeles lagom stora för LP-skivor. Fiskbilen hette ”feskabilen” och kom varje torsdag. Det fanns en speceribil också, fast den fick jag och mina syskon inte handla från, eftersom det var dyrare där än i den lilla byns två (!) affärer. Min farmor och farfar, som bodde utanför byn och aldrig i hela sitt liv ägde någon bil, handlade däremot från speceribilen. Så om jag hälsade på hos farmor när denna spännande bil kom fick jag i alla fall vara med och handla där. (Den kallades förstås inte ”speceribilen” utan något helt annat, men vad har jag faktiskt glömt.)
Och kommer ni ihåg att man kunde handla mat på Internet för några år sedan och få den hemlevererad? Detta var nu inte en service till glesbygdsbor i första hand utan snarare till stressade storstadsfamiljer. Tjänsten försvann efter ett tag. Marknaden var visst inte mogen, sas det. Men nu rapporterar den gode Salt-Stellan att denna service är på väg tillbaka! Och det är ju inte en dag för sent.
Men sedan några veckor tillbaka har jag i alla fall en frukt- och grönsaksbil som kommer hem till mig! Varje torsdag står det en låda från Årstiderna i min trappuppgång. Det är rätt dyrt och allt har inte varit av toppenkvalitet (men det mesta, faktiskt). Men det är underbart skönt att få maten hemburen, även om det bara är frukt och grönsaker. Och även om just frukten har en förmåga att försvinna på ett par dagar i vår familj.
Visst suger det lite i magen när man ser bilden? Lugn, här kommer ett recept som är fantastiskt bra i all sin enkelhet.
Tubaistens oslagbara vitkålssallad
Hyvla ett vitkålshuvud fint
Riv ett par morötter grovt
Hacka en paprika halvgrovt
Blanda grönsakerna i en bunke. (Jag testade förresten med spetskål, och det gick utmärkt, men strängt taget är det väl samma sak.)
Värm:
3/4 dl olja
1 dl äppelcidervinäger
1 tsk salt
1–3 msk socker (efter smak)
Häll detta kokande över grönsakerna. Blanda och låt stå nån timma minst. (Under tiden kan man passa på och öva lite på tuban om man har en sådan.) Salladen är hållbar i kyl upp till en vecka.
Godare vitkålssallad har du aldrig ätit!
Inget kan pigga upp en läxstressad och trött fjortonåring som ett nytt schampo. I går kväll behövde min fjortonåring ta paus från pluggandet till dagens SO-prov med en liten promenad till hårvårdshyllan på Ica. Hon köper aldrig samma schampo två gånger i rad utan tycker om att prova en ny sort varje gång, och då krävs det förstås noggrant luktande och läsande på förpackningarna när man ska välja sin nya schampoflaska.
Jag hängde med på schampojakt. Vårt Ica är inte särskilt stort, men de har fyrtioåtta olika sorters schampon. Det finns schampo för färgat hår, schampo mot fett hår och schampo för lockigt hår. Det finns specialschampo för den som är lite äldre. (”Moget hår” borde det väl kallas egentligen. Det står ju alltid ”mogen hy” på hudkrämer, och av någon anledning ser jag då alltid framför mig ett sprickfärdigt, övermoget plommon!) Några schampon gör håret platt, medan andra motverkar platt hår. Mjällschampona är så många att de har en egen hylla. Men aldrig tidigare hade vi sett ett schampo som utlovade respekt, så det slog vi givetvis till på.
Yo, respektera mitt hår.
Nej, jag har inte slagit mig på sportfiske. Jag har gått och blivit ålderssynt. Det hände förstås inte över en natt utan har smugit sig på mig på ett illvilligt och listigt sätt under flera års tid. Jag har kämpat emot länge, men nu var jag slutligen tvungen att kapitulera och skaffa mig ett par läsglasögon. Och de har massor av fördelar! Man kan till exempel:
- Läsa de mest finstilta innehållsdeklarationer på syltburkar, schampoflaskor, vaniljsåspulverpaket … Inte ens lypsylet slipper nu undan min granskande blick!
- Sy i knappar och sprätta upp sömmar. När man till och med kan trä tråden på nålen själv finns det inga ursäkter längre! Kanske skulle jag till och med kunna sy korsstygn.
- Plocka ögonbrynen.
- Inge respekt.
- Låtsas att man är intellektuell.
- Arbetstämma småkryp. Nej, nu förivrade jag mig nog lite. Här krävs det nog andra specialkunskaper än en god syn.
Men det finns förstås nackdelar också. (Varför måste det alltid vara så?) Man får till exempel:
- Ytterligare en sak att hålla reda på i vardagen.
- Ytterligare en sak att bära omkring på i den redan alldeles för tunga handväskan.
Översättarhelena ser dig!
Jag har köpt en sån däringa modern ungdomsmössa. Det är mycket svårt att få den att sitta kvar på huvudet, för enligt fjortonåringens instruktioner ska den sitta käckt på bakhuvudet.
En ganska mörk bild, vilket jag inte ser som någon nackdel precis.
Frågan är hur ungdomarna får mössan att stanna i det läget i Göteborgsblåsten. Hårspännen? Frågan är förresten om ungdomarna överhuvudtaget har såna mössor längre, nu när fyrtiofemåringarna börjar skaffa likadana.
---------------
Uppdatering:
Ljusare bild. Ingen fördel precis.
Här ser man mössan åtminstone. I bakgrunden skymtar man även vår brödrost av oljefatsmodell.
Halli hallå! Och: Tittut! Som gubben i lådan dyker jag upp igen – bloggosfärens mest oberäkneliga bloggare till er tjänst! Jag har förstått att några av er är oroliga för mig. Till er vill jag säga: Jag är väldigt glad och ganska rörd över er omtanke. Och sedan vill jag också säga: Ni kan sluta oroa er. Jag mår fint. Min frånvaro från bloggvärlden beror på två saker. För det första sitter jag vid datorn under hela arbetsdagarna, och de kan bli rätt långa ibland. När jag är ledig vill jag oftast inte sitta vid datorn utan göra cykelutflykter, spela lergök och prata. För det andra har jag lite mycket i mitt liv emellanåt. Och när jag då måste stryka något får det blir enligt LAS-principen: sist in, först ut. Så det blir bloggandet (och inte minst bloggläsandet) som ryker. Ta det alltså inte personligt om jag inte kommenterar på just din blogg just nu. Jag kommenterar inte på någon blogg alls! Säga vad man vill, men rättvis är jag i alla fall. Det blir man automatiskt om man är trebarnsmor.
Men nu har jag alltså krupit fram från den sten under vilken jag har gömt mig de senaste veckorna. Och nu ska jag inte använda fler metaforer, jag lovar. Finns det något mer irriterande än folk som använder metaforer i tid och otid? Till saken: Vad passar bättre än att bryta bloggfastan (hoppsan! ursäkta!) med en bloggträff? Och inte vilken bloggträff som helst utan något så exotiskt som en bloggträff på Varbergs fästning. Läs mer på Bloggträffsbloggen. Om jag till äventyrs har några läsare i Varberg med omnejd som vill ha lite mer spontanitet i sitt liv så är det bara att dyka upp! Vi ses på fästningsterrassen vid 17-tiden. Bockstensmannen går tyvärr och lägger sig redan klockan 16, men vi bloggare kompenserar hans frånvaro mer än väl.
Passa förresten på och läs lite om bloggträffen på bokmässan när du ändå är på Bloggträffsbloggen. Denna bloggträff är en lång och ärofull tradition sedan 2006, som jag lovar att du inte vill missa!
Jag har aldrig varit något stort Rolling Stones-fan. Det är väl inte så konstigt – när de var som bäst var jag sisådär åtta–nio år gammal. Men jag såg dem ändå live 1982, fast jag egentligen var lätt skeptisk till ”gubbrockarna”. (De var ju vid det laget ungefär lika lastgamla som jag är nu.) Men nu är det ju bara så att Mick Jagger nog är en av de mest karismatiska scenpersonligheter som någonsin har stått på Ullevis scen (eller vilken scen som helst, förresten). Jag säger bara det – inte ens den mest skeptiska tjugoåring kan hålla sig cool när han struttar på det där sättet, ni vet.
I går var de ju här igen. Äldre än någonsin (precis som alla vi andra). Den här gången såg jag dem inte, men däremot hörde jag dem. I sällskap med ett par hundra andra snå… sparsamma göteborgare. Vi hade letat oss upp till den legendariska plats som brukar kallas ”Snikens kulle”. Därifrån skulle man enligt rykten ha utmärkt sikt över scenen på Ullevi. Det visade sig tyvärr vara helt osant. Däremot hörde man riktigt bra. Och mysigt var det att sitta där och dricka en och annan medhavd öl i sällskap med tjugoåriga chalmerister, pensionärer, barnfamiljer och hundvalpar. 
Priset för bästa outfit gick till den unge mannen näst längst till vänster. Det syns inte här, men han var iförd ljust pistaschgröna byxor, vita snabelskor och en liten brunrutig smärtingväska.
Här nere satt det några stycken som säkert inte hade det lika mysigt som på Snikens kulle.
Men jag har förstås en fråga också. Ni vet, så här i Stonestider är tidningarna fulla av artiklar om gamle Stonesmedlemmen Brian Jones och hans mystiska död. Men då vill jag bara säga: Bill Wyman. Vart sjutton har han tagit vägen? Är han död? Eller har han fått sparken? Han verkar nästan lika osynlig i Stoneshistorieskrivningen som en misshaglig person i Stalinnomenklaturan, en sån där som blir raderad ur historieböckerna och bortretuscherad på alla foton. Eller har Bill kanske bara slagit sig på något helt annat? Förslagsvis svampplockning och frimärkssamlande? Men hur som helst återstår ytterligare en fråga: Vem är det som spelar bas i Rolling Stones egentligen?
Snälla bloggläsaren Pernilla hörsammade min appell och skickade ett spännande paket: 
Flingor?
Nej, varken flingor eller sagogryn utan:
Blå, blå, blåa skor!
Dagens utstyrsel är alltså:
Bloggskor!
Fia undrar vilka böcker jag tog med mig på Tunisienresan. Lätt fråga. Och ett lätt val. På semestern läser man såklart deckare!
De här tre fick jag med mig:
”Buried” av Mark Billingham, ”The Fields of Grief” av Giles Blunt och ”Triptych” av Karin Slaughter.
Mark Billingham: Buried
De tidigare böckerna i serien om polisen Tom Thorne (Lifeless, Sleepyhead m.fl.) är bloddrypande historier, fulla av äckliga detaljer. Nästan lite à la Mo Hayder (vilket jag i och för sig är rätt förtjust i). Den här är inte sån. Det här är mer en historia efter konceptet allt-är-precis-tvärtom-mot-vad-du-trodde. De oväntade vändningarna staplas alltså på varandra så att de till slut blir väntade. Om de då inte inträffar blir det hela liksom dubbeloväntat. Fiffigt. Och spännande faktiskt. Tyvärr tycker jag att den tidigare rätt bufflige Tom Thorne har tappat stinget lite grann och blivit lite mesig. Men den är klart läsvärd och får betyget:
Fyra galgar!
Giles Blunt: The Fields of Grief
Det här är ytterligare en bok om polisen John Cardinal i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay. Han är en rättrådig person. En riktig helyllekille. Mannen som envist står fast vid sin ståndpunkt trots att alla andra säger motsatsen och som till slut givetvis visar sig ha rätt. Man kan bli rätt trött på det faktiskt. Men vem har sagt att det inte får finnas schabloner i en deckare? Såklart får det det. Och Giles Blunt kan trots allt snickra ihop en spännande historia. Så den får faktiskt betyget:
Tre galgar!
Karin Slaughter: Triptych
I Slaktarkarins tidigare böcker, en serie som utspelar sig i Grant County, lider huvudpersonerna en smula av samma präktig- och duktighetssyndrom som Blunts Cardinal. Triptych ingår dock inte i den serien. Det här är i stället en berättelse som utspelar sig i Atlantas undre värld. Och här är inget förutsägbart och personerna är allt annat än schablonmässiga. De oväntade vändningarna är lika överraskande genom hela historien. Bloddrypande detaljer saknas inte heller! Det här är en av de bästa deckarna jag har läst på länge! Så den får betyget: 
Fem galgar!
Annars brukar jag läsa lite danska böcker på somrarna (företrädesvis deckare). I år har jag dock inte hittat några jag är sugen på. Någon som har tips kanske?
KäraUsla herr Pediculus Humanus Capitis, fru Capitis och de tolv lusbarnen (samt eventuella sladdisar).
Här har jag klarat mig igenom dagisåren, lågstadieåren, mellanstadieåren, de allra flesta högstadieåren samt några gymnasieår utan påhälsning från er. Och så behagar ni infestera mig nu! När jag trodde vi hade vårt på det torra! När jag sånär hade utnämnt oss till Familjen-som-inte-får-löss! Det är osjyst! Fegt! Dålig stil! Men ni vet inte vem ni har försökt invadera. Jo, en som äger en stridshandledning:
När man har bloggvänner är man aldrig rådlös!
Korkat! Dessutom har jag nu beväpnat mig med Prioderm, luskam samt tålamod. Så nu ska vi allt se vem som skrattar sist. Kom inte dragandes med några snyfthistorier, de biter inte på mig. Här har det bitits alldeles tillräckligt redan.HögaktningsfulltFöraktfullt
Översättarhelena
Värddjur
Eftersom Montezumas nordafrikanske kusin verkar anse sig ha lite mer hämnd kvar att utverka får rapporteringen från Tunisien ske i småportioner. I dag förevisar jag solbrännan. Jag har inte så väldigt lätt för att bli brun som man kanske skulle kunna tro. Med ett undantag: fötterna. De blir jättebruna. (På ovansidan alltså. På undersidan kan de också bli ganska bruna när man går i sandaler, men det brukar försvinna i duschen.)
Snyggast just nu: fossingarna.
Jag har inget minne av att jag hade särskilt bruna fötter som yngre. Däremot brukade jag bli ganska solbränd om armar och rygg. Kan det vara så att pigmenten helt enkelt sjunker allt längre neråt allteftersom åren går? Att de snygga fötterna helt enkelt beror på tyngdlagen?
Ni, mina kära bloggläsare, alltså. Ja, jag fjäskar lite. Jag hade nämligen tänkt be om en tjänst. Läser ni modebloggar? Har ni sett att de ibland efterlyser saker som de stöter på i en eller annan affär men inte hittar i rätt storlek eller färg eller så? Just detta hade jag tänkt försöka mig på nu. Och enligt mina erfarenheter av bloggosfärens hjälpsamhet och effektivitet (uthämtning av biljetter på Berwaldhallen, införskaffande av sagogryn med mera) så tror jag faktiskt att det kan fungera.
Nu har jag nämligen fallit pladask för de här blå skorna:
De finns på Din Sko, men ingen av butikerna i Göteborg (jag har flängt runt i allihop, tror jag, såvida det inte finns någon på Hisingen) har kvar dem i storlek 39. (Vilket väl inte är så konstigt, eftersom de är på rea just nu och således säkert har funnits i butikerna ett bra tag.) Om någon skulle stöta på dem i den storleken så skulle jag vara fantastiskt tacksam om ni kunde slå till på ett par såna till mig. Skriv föralldel det här i kommentarerna i så fall! Det skulle ju vara ytterst opraktiskt med flera par likadana. Och mejla mig på adressen som står här på bloggen. Som om det inte vore nog med detta måste jag dessutom be att få uppskov med de ekonomiska mellanhavandena tills jag kommer hem från Tunisien om en vecka. Så här skorna ut framifrån:
Tänk er dem till halmhatten i förra inlägget! Eller till den här klänningen, kanske. Skulle det inte vara underbart tjusigt?
Jag står inför ett stort och viktigt beslut som jag väldigt gärna vill ha hjälp med. Det är så att familjen ska resa till ett soligt land på fredag. Ett väldigt soligt land. Ett land med öken i. Ett land som inte ligger så långt från det land som den kända bloggkommentatrisen Ökenråttan nästan kallade sitt ett tag. Och då har man ju hört att man ska dricka mycket, gå långsamt (blir svårt) samt ha något på huvudet. Halmhatt, tänkte jag. Det måste ju vara luftigt och skönt och samtidigt skugga bra. Sen tänkte jag: Äsch, vad dumt att jag alldeles nyssens kastade bort min gamla halmhatt som låg i klädkammaren i åratal utan att någon använde den. Familjen påstod att den skräpade och var ivägen. Så den fick åka till halmhattshimlen. Trots att det var en utmärkt halmhatt! Lagom stor var den också. Det är nämligen så att jag har ett ovanligt stort huvud och vanligen måste köpa huvudbonader avsedda för män. (När jag skulle beställa studentmössa – efter påtryckningar från klasskamraterna som påstod att det skulle störa helhetsintrycket om några var utan – var inte mindre än två expediter tvungna att kontrollmäta mitt huvud och konstatera att den första inte hade mätt fel. Sextio centimeter var det.)
Inför resan till ökenlandet bestämde jag mig alltså för att skaffa en ny halmhatt. Det var inte lätt. Jag provade massor av hattar, men de flesta var för små. Herrhalmhattar provade jag också men bestämde mig för att Maurice Chevalier-stilen inte passade mig. Till sist hittade jag halmhatt som nästan var lagom på Lindex. Det kändes som om den hade en viss uttöjningspotential.
När jag kom hem poserade jag för maken i hattfyndet och beklagade mig samtidigt lite över att den ändå inte var som den gamla fina halmhatten, den som jag kastade. Maken:
– Kastade? Du? En halmhatt? Skulle inte tro det. Den ligger ju i klädkammaren.
Jag (i förorättad ton):
– Gör den ju inte. Ni tvingade ju mig att kasta den.
Varvid han givetvis går in i klädkammaren och plockar fram den gamla goda halmhatten. Jamen, hur ska jag kunna veta att nån lägger halmhattar under en hög med cykelhjälmar!
Och nu till dilemmat! Ska jag använda den gamla godingen och lämna tillbaka den nya? Eller ska jag behålla den nya? (Och givetvis ändå spara den gamla, vad trodde ni!)
Fördelen med den gamla är att den är lagom. Nackdelen är att den är något sunkig. (Fast de där stråna som sticker ut längs kanten ska faktiskt vara där.)
Fördelen med den nya är att den är fräsch och … ny. Nackdelen är att den är lite för liten. Och så kostar den 149 spänn, och det vill man ju inte kasta ut i onödan!
Resten av familjen förbereder sig inför resan på lite olika sätt. Fjortonåringen stryker till exempel sina shorts med plattången. Var kan hon ha fått en sådan huslighet ifrån?
Om man är riktigt smart kan man lista ut vart vi ska med ledning av den här bilden!
Ni minns väl Riket? Den förgyller just nu kvällarna här hemma. Barnen var först mycket skeptiska och tyckte det var bland det konstigaste de hade sett. Men nu är de också fast. Fru Drusse, Moesgaard och Krogshøj citeras vid middagsbordet. Sextonåringen har börjat prata danska. Kort sagt: här råder nu en permanent tåge.
För 69 spänn x 2 kommer den här mannen hem till dig också.
Här kommer en lite bildodyssé från midsommarhelgens upptäcksfärder. Jag börjar väl med midsommaraftonens outfit. Här är fjortonåringen och jag i lånade stövlar från vännernas överlevnadsutrustade sommarstuga på Orust.
Enligt maken har jag alltid gillat Graningelooken.
För att göra oss förtjänta av sill och potatis tog vi en stärkande promenad i dessa stadiga skodon. Först hittade vi en rejält konstruerad minigolfbana, ordentligt täckt med plåtlock, men för övrigt i utmärkt skick.
Inte beträdde vi banorna, inte.
Sen hittade vi en hel övergiven semesterby med kraftig idyllpotential. Huvudbyggnaden var dock en smula brandskadad. 
Vem tittar fram bakom knuten om inte er favoritbloggare? (Äsch, det är bara ett talesätt!)
Här hade man inte sopat något under mattan i alla fall.
Vilka hemligheter kan dölja sig bakom denna pepparkakshusfasad?
En skatt förstås!
I dag är vi hemma i stan igen, men här finns ju också saker att upptäcka! Det finns gott om vita fläckar på min Göteborgskarta fortfarande. En av dem var fram tills i dag Färjenäs, fast det nästan ligger på simavstånd från oss. Men det är ju det där med älven. Älven ligger emellan. Men eftersom vi hade fått veta att midsommaraftonsvärdarna bodde här för många år sen var vi ju tvungna att gå och titta.
Här var det också idyll.
Och minsann! Det var i det här huset de bodde. 
Beviset.
