Ta Kulturfyran till Saltholmen

Kulturfyran, det måste väl vara den gamla fina spårvagnslinjen till Saltholmen? På Saltholmen hoppar man nämligen av vagnen och tar en skärgårdsbåt till Brännö (fortfarande för bara två kuponger), där man kan kan träffa stora delar av den göteborgska kulturmaffian. Åtminstone sommartid. Fast numera går fyran någon helt annanstans. Och vill man till Saltholmen tar man i stället elvans spårvagn. Eller nians, fast bara när sommartidtabellen gäller.

Jaha, då är väl kulturfyran något helt annat då? Jovars, det är fyra frågor från Kulturbloggen. Att besvaras av den som så önskar. Och här gillar vi ju frågor, eller hur? Okej, här kommer de:

1. Vilken bok läser du just nu?

Rudolf Broby-Johansens Kropp och kläder: klädedräktens konsthistoria. En mycket intressant bok. Inte minst för att Broby-Johansen använder optativer så flitigt. (Eller rättare sagt använde. Strängt taget är han död. Och ännu strängare taget var det väl översättaren som använde dessa optativer. Om någon är mer än lovligt grammatiskt nyfiken kan jag upplysa om att optativ är en verbform som ibland också har kallats presens konjunktiv. Exempelvis: Leve den fria viljan. Vare därmed hur som helst. )

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

Just precis i detta ögonblick lyssnar jag på John Coltranes My Favorite Things på Spotify. Och härmed försöker jag mig på att för första gången i mitt liv göra en spellista. En väldigt liten, men väldigt bra spellista. Om den händelsevis fungerar som den ska och om man efter att ha tagit del av den känner sig helfrälst kan man med fördel gå med i Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Church.


... och den helige tenorsaxofonisten.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

Vardagsrumskonsert med Peter Barlach och Frans Haraldsen på lördag!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Dagens bloggosfäriska höjdpunkt var Petina Gappah, som just i dag kom ut som Dan Browns spökförfattare! Om man vill läsa mer om denna spännande zimbabwiska författare kan man kolla här.

Tycker alla att jag var outhärdligt pretto nu? Jamen, så skjut mig då! (Eller också kan jag avslöja att jag snart ska gå och lägga mig och läsa Kathy Reichs senaste deckare, Devil Bones. Broby-Johansen behövde nämligen vila sig lite.)

Internationella korvdagen

En viss yngling som kallades Korven när han var liten – och som fortfarande får finna sig i det smeknamnet ibland, om sanningen ska fram – blir myndig i dag. Det firas ikväll på väldigt internationellt vis, nämligen med panir vindaloo till middag och fransk chokladtårta efteråt. Och så hörde jag det glunkas något om att gå på krogen med kompisarna lite senare. Jag tror inte mamman får följa med då.


Han är fortfarande lika gullig, men han har slutat med lucka därbak på pyjamasen.

Alla möter Glenn i Göteborg

På väg hem från bio i går kväll (Slumdog Millionaire – se den!) mötte maken och jag den här mannen:


Mads kom gående på Avenyn som en helt vanlig dansk.


Sen gick vi en bit till, och då mötte vi den här mannen:


Glenn kom gående på Vasagatan som en helt vanlig Hisingspôjk från Italien.

Vid såna tillfällen kan man nästan få för sig att man bor i något slags storstad.

Om att leva i en dröm

Närmare bestämt i Huskorsets dröm:

"Du [alltså jag, Ö-Helenas anmärkning] satt f.ö. i ett romerskt lusthus, på en stor soffa med massor av kuddar och drack vin, inbegripen i en vild diskussion om typ insekter, grammatik och sexualpoesi (nej, jag vet heller inte exakt vad det är) med Barlach och Elin Grelson. Ni var totalexalterade över att ha funnit varandras gemensamma intresse. Jag passerade er på väg mot isdansen."

Alltsammans var en del av den här drömmen. Av någon anledning kommer jag att tänka på Zhuang Zi och hans fjärilsdröm. Han drömde att han var en fjäril. Sen vaknade han. Men då visste han inte om han var Zhuang Zi som just hade drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att han var Zhuang Zi. Ungefär. Att vara med i någon annans dröm är på nåt sätt lite samma sak. Eller kanske precis tvärtom. Kul och fantasieggande är det i alla fall! Lite som att ha varit ute och rest och samtidigt stannat hemma. Om ni fattar.



Kolla vad mysigt vi hade det i Huskorsets dröm.

Är jag redan tillbaka? Kan det verkligen vara sant?

Efter en god natts sömn, en halv förmiddags hederligt arbete (jaja, ni får tro vad ni vill) och ganska många koppar kaffe känner sig oraklet nu redo att ta itu med Mariannes långa och – vågar jag nog påstå – ganska komplicerade fråga. Där får ni också veta varför jag plötsligt har börjat omnämna mig själv som oraklet. Jag tror också att det räknas som god orakelsed att tala om sig själv i tredje person, åtminstone när man lämnar lite mer svävande besked på en fråga. Vilket jag dock inte gör i det här fallet!

Marianne: Huset mittemot mitt är nyrenoverat. I vissa lägenheter har folk flyttat in, i andra inte. Jag bor så pass högt upp att jag ser större delen av rummen på nedre botten (vad är det för uttryck egentligen?).
Det jag ser är ett matbord dukat för fyra personer. Kring bordet står, föga överraskande, fyra stolar.
Sent varje kväll lyser lamporna i rummet, det gör de från ca 23.00 fram till ca 00.30. Det vet jag eftersom jag vädrar och micklar med persiennerna just vid den tiden varje kväll.
Jaha?? Problemet är att absolut inget kring eller på bordet har förändrats på minst fyra veckor, och jag har aldrig sett skymten av en människa därinne.
Hur hänger detta ihop, visa orakel?
Vad försiggår därinne?
Timer på lamporna och fyra döingar?

Oraklet: Enkelt. Det bor en mycket liten kvinna i lägenheten. Hon är 75 cm lång och syns därför inte ovanför fönsterkarmarna när hon tassar runt i sin bostad. Sina måltider intar hon sittande på en telefonkatalog med tallriken på en liten pall. (Hon har gjort det till sin livsuppgift att skriva till Eniro och kräva att de fortsätter att skicka ut telefonkataloger till landets alla hushåll. Eller åtminstone till henne. Sopberg eller inte sopberg.) Tanten har ganska sällan gäster. Och när hon någon gång har det, så föredrar hon faktiskt att umgås med folk av ungefär samma kroppskonstitution. Då kan det i och för sig gå ganska vilt till ibland – det krävs liksom inte så mycket för att de ska supa varandra under bordet när festen försiggick just där redan från början. Bordet, ja. Det stod färdigdukat i lägenheten redan när tanten gick på mäklarens visning. Hon krävde att få med det på köpet. Det såg så trevligt och liksom vanligt ut med ett dukat bord, tyckte tanten. Nästan som om det bodde en ”stor människa” i lägenheten. Tanten har perfekt mörkerseende och behöver därför egentligen aldrig tända några lampor. Hon har dock hört att elledningarna behöver ”luftas” regelbundet och låter därför lamporna lysa några timmar varje kväll.

Jaha, så var det med den saken! Allt har ju en naturlig förklaring! Men Marianne, kan du inte kila över och ringa på hos tanten och förklara att hon faktiskt inte behöver lufta elledningarna?


Personen på bilden har ingenting med nånting att göra. Men tänk på att man kan få en ganska osund ansiktsfärg om man vistas för mycket i mörker.

Goafton, goafton, gott folk, och hjärtligt välkomna till Delfi ska ni vara allesammans

Som många så nogsamt har påpekat så befinner vi oss nu faktiskt i början av mars. Tack, tack, men jag har faktiskt märkt det! Deadlinestressen är som bortblåst. Den har i och för sig ersatts av hjälp!-jag-får-aldrig-mer-ett-uppdrag-stressen, men den brukar faktiskt också vara övergående. (Av naturliga skäl.) Och vad passar väl då bättre än att jag tar tillfället i akt och svarar på alla kloka frågor (några är visserligen inte riktigt kloka) som mina kloka (respektive inte riktigt kloka) läsare har ställt i kommentarerna till förra inlägget. Jourhavande orakel till er tjänst!

Första frågan kom från Snokis*, men tyvärr klarade den inte den stränga censur som råder här på bloggen. Andra frågan kom också från Snokis och löd som följer:
Snokis: Var jag för vulgär nu igen?
Oraklet svarar: Vulgär vill jag inte kalla det. Det låter så ... osnyggt på nåt sätt. Men ta du bara och gå och tvätta munnen med tvål, så ska du se att det känns bättre.

Vi fortsätter med ett par frågor från Huskorset.
Huskorset: ”Hala fram plånkan och betala mig i euro?” Vad är det för vulgärt med det? (Detta syftar på Snokis bortcensurerade kommentar. Oraklets anmärkning.)
Oraklet: Det kan vara hemskt vulgärt om det till exempel sägs sent på kvällen i trakterna av Feskekörkan.
Huskorset: Jag undrar när The Sunday Loud Music Club släpper sin skiva, har konsert nästa gång och om jag kan få komma in backstage?
Oraklet: Man kan höra oss på Göteborgsvarvet och troligen även på Stavgången som är dagen före. Vill man inte springa loppet bara för att få höra oss spela (varför man nu inte skulle vilja det) så kan man gå dit enkom för att få höra oss spela! Du får hemskt gärna komma in backstage (vid just denna spelning ligger nog backstage i en buske i Slottsskogen) i utbyte mot vissa tjänster (av icke-sexuell art förstås, vi är mer intresserade av sådant som överdrivet smicker). Skivan tänkte vi tjuvhålla på ett tag till.
Huskorset undrar också om Gud finns, om han är en hon och om hon i så fall har PMS då och då, för det känns så ibland.
Oraklet svarar (på ett ganska orakelaktigt sätt): Ptja.

Snokis har sedan en följdfråga.
Snokis: Betyder det här att jag aldrig får veta?
Oraklet: Nu ska vi inte överdriva. Så illa ska det väl ändå inte behöva bli.

Därefter ställde Marianne en väldigt lång fråga. Så lång att jag tror att oraklet får vänta med den till en annan dag. Hon är lite bloggovan, se.


Oraklet i orakeltagen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Ursäkta att jag inte orkar länka till alla frågeställare, men den nyfikne hittar allt han behöver i kommentarerna till förra inlägget.