Du Perikles …

En annan femtonåring än vår (men låt oss ändå för enkelhets skull kalla honom femtonåringen) var i Danmark och spelade cup med sitt fotbollslag i somras. Femtonåringens pappa, tillika lagets tränare, var också med. Nu bar det sig inte bättre än att femtonåringen bröt armen i en match och fick åka till sjukhuset. Det var ett ganska komplicerat armbrott, och det gjorde mycket ont, särskilt när armbrottet skulle dras tillrätta. Så femtonåringen fick morfin mot smärtan. Vid tre tillfällen. Av tre olika sjuksköterskor. Som helt oberoende av varandra förklarade för femtonåringen:
– Nu kommer du att känna dig lite yr, ungefär som när du har tagit en öl.
Nämnde jag att det var i Danmark?

Småpotatisarna är hemma och skurar

Nu är det höstlov. På min tid – den gamla goda, ni vet – så var man minsann inte ledig en hel vecka på höstterminen. De lite äldre årskullarna hade potatislov, men själv hamnade jag alltså i den där mellangenerationen, vi som fick släpa oss igenom hela höstterminen utan minsta lilla ledighet. Fast två dagar ledigt hade vi kanske i samband med alla helgons dag. Synd var det om oss i alla fall.

Potatislov, ja. Det betyder inte att alla potatisar är lediga den dagen, inte heller att folk med potatisnäsa kan skubba. Det är inte heller ett lov till potatisens ära, då man firar denna nyttiga knöl med att uppfinna nya piffiga rätter med potatis och dricka destillerade drycker som är framställda av potatis. Nej, på potatislovet tog man upp potatis. Ur jorden alltså. Jag har verkligen ingen som helst praktisk erfarenhet av detta, men tydligen måste det ske rätt snabbt, och därför fick alla skolbarn ledigt så att man var fler som hjälptes åt. Det var väl en bra tanke, men jag kan förstå att den blev lite omodern när de flesta inte hade något potatisland att ta upp potatis ur.

Ett annat lov som har fallit i glömska är skurlovet. Jag frågar barnen om de vet vad det är. De gissar på att barnen fick ledigt för att städa hemma hos sig. Eller att barnen kanske skulle vara hemma och bli ordentligt skurade och avlusade, kanske? De blir mycket förvånade när jag berättar att barnen fick ledigt för att skolan skulle städas riktigt ordentligt. Visst har man städdagar i skolan i dag också, fast då är det barnen som städar. Det är säkert bra, men ett ordentligt skurlov skulle nog inte heller skada.

Inte nog med att jag varken hade höst- eller potatislov – även skurlovet var avskaffat på min tid. I vår familj har vi däremot ett slags kombinerat potatis- och skurlov: småpotatisarna är lediga från skolan och skurar emellanåt lite här hemma för att tjäna extra fickpengar.

Piskoppen piskar opp sina underlydande

Och bondekanslisten bestämmer över tyska folket. Läs Catharina Grünbaums språkspalt om ungdomarnas svar i årets nutidsorientering. Kreativa svar och kreativ stavning. Men jag tror hon har missat en sak: för tonåringar är ironi en livsstil och en hederssak. När de kallar Sveriges kung för Gustav III Adolf eller Svenska kyrkans högsta ledare överstepräst så är det nog så att de driver lite grann med provet, sina lärare, provbedömarna och oss vuxna överhuvudtaget.


Weespect.

Hej alla trashbloggare!

Har ni hört talas om den nya trenden i bloggvärlden, trashbloggarna? Troligen inte, för den är ganska ny. Men tro mig – den här trenden kan bli hur stor som helst.

Vi trashbloggare, vi tycker om att skriva om skräp. Om konstiga saker som vi äger eller råkar stöta på. Jag skriver till exempel om loppisfynd och visar min galgsamling. Trashbloggarnas okrönta drottning är förstås Lotten, som visar upp lådor och skåp och skriver om mögliga vällingflaskor och gamla tidningar. Saring och Studiomannen är också med i trashbloggarrörelsen. Missförstå mig inte nu: en trashbloggare behöver givetvis inte bara skriva om skräp. Vi har inga såna krav. Så seriösa är vi verkligen inte. I själva verket är det väl det som är det mest utmärkande för oss. Vi är oseriösa och har inga särskilda krav. Och ibland är vi kanske lite seriösa. Vi blandar och ger.

Det här med klassificering av min blogg har länge varit ett problem. När jag berättar för folk att jag har en blogg så undrar de: ”Och vad skriver du om då? Vad är det för slags blogg? ” Och vad ska jag svara på det, kan ni säga mig det? Galgar? Ja, visst skriver jag om galgar, men har jag en galgblogg? Det händer ju någon sällsynt gång att det handlar om språk och ord och sånt, men språkblogg är kanske för mycket sagt? Eller översättarblogg? Och nog skriver jag ner ett och annat matrecept, men är det en matblogg? Visst skriver jag om kläder ibland, så då är det kanske en modeblogg? En glamourblogg? Skulle inte tro det. Och inte skriver jag om aktuella dagsfrågor eller politik eller brännande ämnen eller finkultur eller något som helst som kan betraktas som seriöst. Så jag brukar faktiskt säga att jag mest skriver om trams. Vilket låter lite … tramsigt. Men nu har jag äntligen ett bra svar: Jag har en trashblogg. Jag är en trashbloggare.


Glamourbloggare? Nej, trashbloggare!

Presenter blev det

Och dessutom massvis av gratulationer från snälla bloggare!

Vill ni se vad jag fick? Det vill ni väl?


En mycket tjusig nattskjorta i rutig flanell (av maken).



Örhängen i form av fiskrens (av äldsta dottern).


Armband – mycket snyggare än det ser ut på bilden (också av maken).


Skivan ”Koop Island”. Mitt livs första jazzskiva! Jag är sannerligen fyrtiofem! (Av maken.)
Gulliga smycken i form av ett lila hjärta och en röd nalle, hempysslade av yngsta dottern. Ska hängas i ett halsband.
Gudomligt goda chokladpraliner från Systrarna Kanold (av sonen).
Väldoftande bodylotion ”Rykiel Rose” (av yngsta dottern).


Samlingsskiva med Nancy Sinatra – med tillhörande hemsytt fodral av äldsta dottern.

Och så väntar jag på ett finfint postorderplagg också, fast det ska visst inte dyka upp förrän om en månad. Hmm, det finns vissa nackdelar med postorder, trots allt.

Förståndig, ansvarsfull och värdig

I morgon är det ingen vanlig dag, nej, i morgon är det Översättarhelenas födelsedag, hurra, hurra, hurra! Närmare bestämt är det min fyrtiofemårsdag, vilket väl borde betyda att jag nu är i femtioårsåldern snarare än i fyrtioårsåldern? Och visst tar åldern ut sin rätt. Det här hade man inte kunnat påstå om mig i tjugoårsåldern:

– Jag kan laga rotmos.
– Jag äger flera par strumpbyxfärgade knästrumpor och använder dem också.
– Jag har ofta mössa, eftersom jag upplever kalla öron som en betydligt besvärligare åkomma än en tillplattad frisyr.
– Jag signalerar med armen innan jag svänger när jag cyklar.
– Jag brukar ha öronproppar på konserter, för jag tycker inte det är ett dugg mysigt när det ringer i öronen i en vecka.
– Jag smörjer mig i ansiktet morgon och kväll – med olika krämer.
– Jag tycker att postorderkatalogerna är fulla av trevliga och prisvärda kläder och att det är jättepraktiskt att handla på postorder.
– Jag tillrättavisar ibland folk som beter sig dumt på spårvagnen eller andra offentliga platser.
– Jag kan ha en spritflaska i skafferiet i flera år utan att dricka upp den.
– Jag ogillar att sitta i drag.
– Jag sover iförd nattlinne, inköpt särskilt för detta ändamål.
– Jag läser dagstidningarnas dödsannonser.
– Jag dricker inte kaffe efter klockan sju på kvällen. Eller åtminstone inte mycket kaffe.

Nå, vad tror ni? Klarar jag testet? Kan jag träda in i femtioårsåldern med värdighet? Blir det några presenter i morgon? Och framför allt – kommer maken ihåg att tårtan bör bakas dagen före födelsedagen?


Om jag hade hetat Fernando så hade jag kunnat få en sån här fin tårta.

Klla vd vi httade

Gissa vad vi hittade i en kartong med skolfoton och gamla pass – om inte en skyddsglgnbåge på burk!


En svnsk frkrtar.

Vi gläntar på locket och kikar in. Men är de trasiga? Hur ska det då gå när de skall medföras vid inställelse till militärtjänst?


Trsig skyddsglgnbåge?

Maken förklarar dock att de ska vara i två delar, eftersom de ska bäras inuti gasmask. Gsmsk?

Men hur ska de sitta? Vi testar det som ser mest logiskt ut. Kanske kan man kila in ståltrådarna i näsan på något vis i skarpt läge?


Skyddsglgn på.

Det visar sig dock att skyddsglgnen i det här läget snarast förvärrar makens synfel. Praktiskt nog har han mycket olika syn på vänster och höger öga och kan därför lätt avgöra hur skyddsglgnen ska bäras. (I just detta sammanhang är det alltså praktiskt. I andra sammanhang kanske det är mer opraktiskt.)


Redo för inställelse med skyddsglgn!

Och nu blir det frisyrblogg igen

Jag har en viss fixering vid hår, det erkänner jag. Det är väl något trauma från barndomen, kan jag tro. Och faktiskt är det så att jag inte fick ha långt hår som liten, vilket förmodligen är anledningen till att jag har haft långt hår nästan hela mitt vuxna liv. Och tycker ni det är långt nu så skulle ni sett det för femton år sen eller så. Då hade jag långt hår. Jag tröttnade emellertid på att se ut som ett väldigt långt hår som kom gående med en rätt kort människa under, så jag kapade av hälften ungefär. Men egentligen var det ju inte alls mitt hår den här bloggen skulle handla om. Åter till ordningen.

I går kväll var jag och hörde Den flygande bokrullen på Musikens hus. Det var en jättekul konsert. Bandet var lika bra som vanligt. Klarinettisten är en virtuos som ser ut som en kamrer och gör ett särskilt intressant trick med en av klaffarna när han spelar drillar. (Eller det kanske är ett standardtrick som alla klarinettister känner till? Inte vet jag, men det ser väldigt skojigt ut i alla fall.) Batteristen spelar ibland barytonhorn samtidigt som han spelar trummor, och mandolinisten spelar mandolin och banjo ungefär som Hendrix spelade gitarr samt emellanåt trumpet på ett sätt som om man vill vara positiv skulle kunna beskrivas som frenetiskt. Han har för övrigt väldigt fint, mörklockigt hår, men nu var det inte hans hår den här bloggen skulle handla om.

Det var trångt och trevligt i lokalen, och publiken var väldigt entusiastisk. Många var också anmärkningsvärt unga. Nu måste jag kanske förklara lite grann. Det här bandet spelar alltså klezmer, det vill säga östeuropeisk judisk folkmusik, och det är ju inte särskilt hett eller modernt. Mest är det medelålders nördar som jag som lyssnar på sånt, liksom på annan så kallad världsmusik. När jag går på konsert känner jag mig oftast inte lastgammal, och det säger väl en hel del. Men här var alltså det ungdomliga inslaget i publiken påtagligt. Men det som var ännu mer anmärkningsvärt, och som hela detta resonemang egentligen skulle leda fram till var att ett par av de unga människorna hade samma frisyrer som mina korridorkompisar på Dackegården i Lund i början av åttiotalet. Och det tyckte jag var rätt lustigt.

Jag tycker det är lite pinsamt att smygfota folk och kände mig för blyg för att fråga om lov (”Jag kommer att tänka på min ljuva ungdomstid när jag ser din frisyr, kan jag få ta en bild?”), men här kanske ni kan urskilja en av ungdomarna. Dansande framför scenen alldeles till vänster om halsen på kontrabasen.

Mer örongympa

Lite uppdateringar i min konsertminneslista.

Onsdag 18 oktober
Musikens hus
Den Flygande Bokrullen
Klezmer med vansinnesös och världens coolaste mandolinist. Har hört dem många gånger, och för varje gång är de ett snäpp vassare.


Bild från www.denflygandebokrullen.nu.

Torsdag 19 oktober
Musikens hus
La Charanga Habanera
Timba, Salsa-Rap och inslag av Funk.
Tror redan nu att jag hoppar över detta, mest för att min salsadans är så gräsligt rostig. Misstänker nämligen att det här är mer dans- än lyssnamusik.

Torsdag 26 oktober
Club Continental på Pusterviksbaren
Val Xalino
Releaseparty.
Kapverdisk musik om jag förstår saken rätt.

Fredag 27 oktober
Musikens hus
Simbi feat. Lolo Beaubrun & Bwa Gri
Simbi är ett genuint svenskt kreolband som gör sin egen dansanta mix av afro, funk och traditionell haitisk voodoomusik. Gästartister är två av Haitis mest betydelsefulla och kända rootsmusiker – Lolo Beaubrun, sångare och låtskrivare i Boukman Eksperyans och mästartrumslagaren Hans ”Bwa Gri” Dominique.
Det här blir sjukt bra, tro mig!

**********************************************************

Onsdag 1 november–söndag 5 november
Planetafestivalen
Andra året för Planetafestivalen, som förra året var lyckad men kanske lite dåligt marknadsförd. Hemsidan är nu lite bättre uppdaterad.

Torsdag 2 november
Musikens hus
Toumani Diabate & His Symmetric Orchestra
Kora-mästaren Toumani Diabate från Mali.
Det här är egentligen inte min favoritmusik, men det kan bli roligt bara för att det förmodligen kommer mycket folk!

Torsdag 2 november
Kulturhuset Oceanen
Tango Grande
Tangofest med prova-på-kurs, dansuppvisning, livemusik med Kriminal Tango och DJ:s.

Fredag 3 november
Kulturhuset Oceanen
Deltahead
Lek med tanken att två stycken enmansorkestrar bildar en duo. Tung deltablues som får de flesta band att känna sig som gosskörer. Två st 28 tums Ludvig baskaggar, kontrabas, elgitarr och en scenshow som bräcker det mesta.
Lyssna på ljudfilerna på deras hemsida. Det verkar jättefräckt.

**********************************************************

Torsdag 9 november
Club Continental på Pusterviksbaren
Celso Paco & Dynamo De Luxe

Lördag 25 november
Musikens hus
Räfven + Loke med band
Räfven är ett sjövilt folkmusikband från Göteborg. Djupt finskt vemod blandas med dansanta polskor från dalarna, ösiga balkanmelodier möter klezmer.

Aderton stolar ...

... har jag i mitt hem och det med råge! Äsch, jag har inte räknat, men nu ska ni få se en av dem i alla fall. Det är Saring som är så snäll och psykologiskt insiktsfull att hon förstår att jag inget hellre vill än att visa upp min arbetsstol.

Så här har ni den: sextusenkronorsmöbeln, vrålåket, den röda lädertronen på vilken jag vilar min bakdel då jag sliter ihop till mitt levebröd:

Horaces skrivbord

Nej, förresten, jag visar mitt skrivbord i stället. (På Petras uppmaning.)



Lägg särskilt märke till:
– Kaffekoppen. Ständigt närvarande.
– En tub Försvarets hudsalva. Det finns ju en vida spridd myt om att man kan bli beroende av läppcerat (eller trutvalla, som vi säger i vår familj). Ha! säger jag om sådana myter och googlar raskt fram Vad Vetenskapen Säger. Vilket naturligtvis är att läppcerat inte alls är beroendeframkallande. Möjligen kan man vänja sig vid den mjuka och trevliga känslan. Men. Nu är jag villig att svära på att myten är sann. Jag drabbas av svår abstinens om jag inte får min dos av Försvarets hudsalva regelbundet och har en sån där grön tub inom räckhåll var jag än befinner mig. Vad är det, om inte ett beroende?
– Röd stolsits som skymtar i underkanten. Detta är min älskade arbetsstol i rött skinn! Lyx! Extravagans! Och värd vartenda öre den kostade. (Jag vet inte om jag vill avslöja hur mycket jag fick punga ut, men är det någon som är hemskt nyfiken så kanske ...)
– Poäng till den som vet vilket program som är framme på skärmen. (Förutom Word förstås.) Facköversättare och närstående till sådana får inte gissa. Ledtråd: Det kommer från Tyskland och levereras därför tillsammans med en kortfattad bruksanvisning in zwölf bänder som jag inte har läst.
– En blå grej som skymtar i vänsterkanten. Det är mitt armbågsskydd, som jag inte har på mig när jag spelar volleyboll utan ibland när jag jobbar när jag får känningar av min musarmbåge. (Som nog egentligen snarare är en tangentbordsarmbåge.)

Nåt mer? Nej, på det hela taget är det väl ett ovanligt ospännande skrivbord. Inga halvätna mackor. Inga mystiska souvenirer. Inga bortglömda räkningar. Jag är lite ordningsam av mig. (Räkningarna glömmer jag till exempel bort i ett skåp i stället för i en pappershög på skrivbordet.)

Den starka, tysta typen

Ja, mitt nya tangentbord alltså.



Alla schejkers och ökenråttors önsketangentbord!



Dammråttors också kanske?

Se vad snällt och följsamt det sitter i knät:



Så här fint passar det på huvudet (femtonåringen demonstrerar):



Det går också utmärkt att använda i grunda vattenpölar:


Klicka hemskt gärna på bilden så att du kan läsa texten!

Men av någon outgrundlig anledning däremot inte i ugnen!


Klicka på den här bilden också! Du kommer inte att ångra dig!

Rebushjälp önskas!

Någon som håller på med den andra rebusen på Internetlänkar? Ökenråttan? Jag har fastnat och kommer inte längre än till elva! Hjälp!

Fattar du inte vad jag pratar om? Gör den första rebusen! Jag hjälper gärna till om du kör fast!

Framtidsbloggen

Uppdatering med förklaring och läshjälp: Just det här skriver jag i dag, men det som kommer här nedanför skriver jag – tro det eller ej – I FRAMTIDEN!!! Kolla på datumet.

2016-10-08

Hälsning från mig själv

Titta vad vi hittade när vi flyttade garderoben! GP:s förstasida från den 8 oktober 2006 och det fantasifulla meddelandet ”Hej! 8/10 2006”. Jag hade faktiskt glömt att jag klistrade upp det förra gången vi flyttade på garderoben!

Tilltuggsbloggen

- eller -
Hur den husliga översättaren gör sina egna snacks!

I kommentarerna till inlägget nedan så har det till höger och vänster efterlysts recept på egenhändigt gjorda snacks av mandel. Det är ohyggligt komplicerat, så jag är inte så säker på att alla mina läsare klarar av det, men här kommer det i alla fall (obs! detta var bara ett taffligt försök till så kallad fredagshumor):

Salta mandlar
Mandel
Olja
Salt
Röksmak på flaska (om man vill)

Sätt ugnen på 225 grader. Skålla och skala mandeln. Det vill säga häll kokande vatten över mandeln, låt stå i någon minut, häll av vattnet och ploppa ut mandlarna. Eller: Köp färdigskalad mandel på snabbgross! Fast det är ganska roligt att ploppa ut mandlar. (Tips till alla föräldrar: vissa barn tycker det är jättekul. Särskilt när de kommer på att man kan skjuta iväg mandlarna på sina syskon och kompisar.)

Lägg mandlarna i en bunke och häll i lite olja, bara så att saltet kan fastna sen. Det påstås att man ska kunna ta lite uppvisad äggvita i stället, men det får ni testa på egen risk. Häll också eventuellt i någon droppe röksmak. Vispa runt lite med handen så att alla mandlarna får lika mycket olja på sig.

Bred ut mandlarna i en långpanna och salta ordenligt. (Det kan också vara gott att krydda mandlarna med t.ex. italiensk salladskrydda eller örtsalt i stället för vanligt salt.)

Rosta i ugnen i 10–12 minuter. Rör eventuellt om någon gång under tiden.

Ät mandlarna medan de fortfarande är lite varma. Drick en god drink till.

Shoppat: Rejäla doningar

Det är så skojigt att ha ett företag, för då kan man shoppa på snabbgross. Ibland känner jag suget efter att åka och häpet betrakta jättestora hinkar med majonnäs och crème fraiche, sopsäckar med pastaskruvar och konservburkar som är så stora att man efter att ha förtärt innehållet skulle kunna banka ut dem och använda dem som tak på en normalstor lekstuga.

Nu har jag strängt taget inget behov av dunkvis med senap på mitt lilla kontor, utan jag handlar mest till familjen (och tar inte upp det i företagets bokföring, ifall det nu var någon som blev orolig). Här är en del saker som jag köpte i går:



Från vänster till höger:
– Tvåliters tetrapack med tacokrydda. Jepp, vi äter tacos rätt ofta. Det är väl Sveriges nationalrätt nuförtiden.
– Literflaska med kycklingfond. Visst är det fånigt med de där småflaskorna de har i vanliga mataffärer?
– Stor påse skalad mandel. Av dessa kan man göra världens godaste snacks.
– Tvåochetthalvtkilosburk med gröna linser. Jo, jag vet att det är lätt att koka linser, men det är ju strängt taget ännu lättare att öppna en burk.
Liggande framför som en målvakt i ett fotbollslag:
– Kaffemuggar, såna där som man får på kaféer när man köper ”en latte att ta med”. Lock har jag också. Det här är en av mina absoluta favoritsaker! Det är så vansinnigt praktiskt när man måste skynda sig för att hinna med en spårvagn och inte hinner ta den där koppen kaffe som skulle sitta så fint just då. Då tar man bara med sig den i stället! Jag kan inte fatta varför såna muggar inte säljs i vanliga mataffärer. Jag misstänker nästan att det existerar ett hemligt avtal mellan dagligvaruhandeln och kafébranschen. En konspirationsteori är ju alltid uppiggande!

Litteraturpris och tomma stolar

– eller –
Hela havet stormar

Jag tänkte inte försöka mig på någon gissning på vem som får Nobelpriset i litteratur i år. (Möjligen kan jag våga mig på att gissa när det tilkännages. Vad tror ni om en torsdag?) Chansen att det ska bli någon som jag tippar på, eller ens känner till, är väl ungefär lika stor som chansen för att Josef Stalin skulle vara en av kandidaterna till Nobels fredspris (vilket han icke desto mindre var – två gånger).

Däremot tänkte jag spekulera lite i vilka som ska få sitta på de två tomma stolarna. Eller inte spekulera kanske, det krävs ju inte så mycket mediala krafter för att inse att det blir Sigrid Combüchen och någon annan skojfrisk filur, men jag tänkte faktiskt ha en åsikt, så håll i er nu.

Jo, det var så här, att när vi hade bloggträff i samband med bokmässan, så var det någon av bloggarna som fram på nattkvisten slängde ur sig frågan: ”Vem tycker du är Sveriges bästa nu levande författare?” Jag behövde lite betänketid, vilket i och för sig är väldigt konstigt, eftersom just detta är en av de där frågorna som jag sedan länge har ett färdigt svar på för den händelse att jag måste ge en massa intervjuer när jag blir berömd, oklart för vad. (Försök inte låtsas att inte ni också i hemlighet övar er på intervjuer!) Nå i alla fall, timmen var sen, så det tog trettio sekunder för mig att få fram det: Anita Goldman.

Nu borde jag förstås motivera det och analysera Goldmans författarskap och så. Men jag tror jag hoppar över det. Vad jag ville säga är att jag tycker att Anita Goldman borde få en av de där stolarna. Fast det är nog inte så stor chans. Jag misstänker att hon är lite too much för en del farbröder i Akademien.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

PS. Om man inte har läst något av Anita Goldman så kan man börja med Rita Rubinstein åker tunnelbana i den bästa av världar.



Bild lånad från Natur och Kultur.

O-kanelbullens dag

I dag är det kanelbullens dag. Alla firar och käkar bullar och är glada (särskilt bageriägarna). Men tro det eller ej – vi är faktiskt några stycken som inte firar denna dag lika entusiastiskt som ni andra. Vi som är allergiska mot kanel. För oss och alla andra som vill vara med vill jag utropa ”alternativa bulldagen” eller ”kanelfria bullens dag” eller rätt och slätt ”o-kanelbullens dag” i morgon.

Till o-kanelbullens dag efterlyser jag recept på goda bullar utan kanel. Bullblogga allt vad ni orkar! Mitt eget bidrag är ett något modifierat recept ur Anna Bergenströms ”Rosenbröd och majorer” enligt mottot: Allt som är gott blir godare med choklad!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Överraskningsbullar
40 stycken små bullar

200 g margarin
5 dl mjölk
1 pkt jäst (50 g)
2 krm salt
8 msk socker
2 msk vatten
2 ägg
16–17 dl vetemjöl
2 st Marabou mjölkchoklad i rulle
(i nödfall går det bra med en 200 g-kaka Marabou mjölkchoklad delad i rutor)
2 ägg att pensla bullarna med


Smält margarinet, häll i mjölken och värm till 37 grader. Smula sönder jästen, strö över socker och salt. Droppa över vattnet och rör ut jästen. Häll på smörmjölken och rör om igen. Låt stå i 3 minuter. Tillsätt i äggen och mjölet. Knåda kraftigt med hushållsassistent eller muskelkraft. Jäs under bakduk i drygt 1 timme. Ta upp degen på mjölat bakbord och knåda lätt. Dela degen i två halvor. Dela varje halva i 20 bitar. Trilla varje bit till en boll. Tryck i en chokladbit. Stäng till ordentligt! Ställ bullarna med skarven ner på en plåt (20 bullar på varje plåt). Värm ugnen till 260 grader. Jäs bullarna på plåten i 20–30 minuter. Pensla noga med uppvispat ägg. Grädda mitt i ugnen i cirka 6 minuter. Täck med bakduk.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det fiffiga med de här bullarna är att de ser ut som ovanligt trista släta bullar utan ens lite pärlsocker på. Men ack vad man bedrog sig om man trodde det! De är lika goda att äta alldeles nybakade, när chokladen fortfarande är smält, och alldeles svala, när chokladen har stelnat igen.

Förresten behöver ingen tycka synd om mig för att jag inte tål kanel. För det första så är det en ytterst lindrig allergi. Jag får inte andnöd eller utslag över hela kroppen eller nåt sånt utan det kliar bara lite i munnen och halsen och så svullnar gommen lite. Mer obehagligt än farligt. Och för det andra så tycker jag inte om kanel.

Jag glömde i alla fall inte byxorna hemma

När man ska gå och träna så är det bra att ha med sig vissa saker, till exempel:
– Vattenflaska
– Tvål
– Träningsskor

I morse bestämde jag mig för att gå på Friskis & Svettis. Ni vet, frilansar som jag jobbar på alla möjliga konstiga tider och kan gå och träna när det är som minst folk på gymmet. (Fast egentligen jobbar jag nästan alltid från ungefär halv nio på morgonen till halv sex på kvällen och så gott som aldrig på kvällar och helger. Men i teorin skulle jag alltså kunna göra det.)

Alla persedlarna ovan lyckades jag glömma att packa ner i dag, vilket tyvärr alltför tydligt visar min bristande rutin. Ja, det var väldigt längesen jag tränade. Så för säkerhets skull kollade jag igenom min packning flera gånger innan jag gick. Rena underkläder? Check. Deodorant? Jajamensan. Träningshandskar? Javisst. (Är det förresten mesigt att ha handskar för att inte få ont i sina små ömtåliga tassar när man tränar eller är det tvärtom rätt coolt och ser lite proffsigt ut? Jag är tveksam, men lutar åt det senare. Nerpackade var de i alla fall.) Ändå glömde jag alltså skor, vattenflaska och tvål. Jag tror jag måste skriva en lista över saker man behöver ta med sig när man tränar. Men var ska jag lägga den så jag kommer ihåg att titta på den? I träningsskorna? Hmm, jag ser ett problem där.

Nåväl. En vattenflaska rotade jag genast fram i lådan för kvarglömda saker i omklädningsrummet. Möjligen är det lite snuskigt att ta någon annans begagnade vattenflaska. Men jag sköljde den faktiskt, det gjorde jag. Det var värre med skor. Flickan i receptionen blev visserligen inte alls förvånad när jag frågade om de hade några kvarglömda skor jag kunde låna, men tyvärr hade de inte det. Eftersom jag skulle träna på gymmet tyckte hon dock att det inte gjorde något alls om jag var i strumplästen. Så fick det bli. Det kändes lite fånigt att tassa runt bland skivstängerna i vita frottésockor, men fötterna är trots allt inte det man använder mest när man lyfter skrot. För att inte missleda någon så får jag väl tillstå att det inte blir så väldigt mycket skivstänger och renodlat skrot för min del, utan jag håller mig till såna där träningsmaskiner.

Efter väl förrättat träningspass (själva träningen gick väl för övrigt sådär, men något annat var egentligen inte att vänta) la jag ordentligt tillbaka vattenflaskan i kvarglömda lådan. Och hittade en utmärkt tvål att låna där också. Sen visade sig min orutin igen. Jag hade nämligen glömt hur det är tvätta håret i snålduscharna på Friskis & Svettis. Vattentrycket är så obefintligt (jämför gårdagens diskussion hos Annika) att det tar sisådär en halvtimme att få ur schampot ur håret. Eller också kan man, som jag gjorde, ta till knepet att använda två duschar samtidigt. Vilket går till så här: Man ställer sig under en takdusch och tar samtidigt handduschen från duschmojängen (jaja, duscharmaturen då) bredvid och håller den så nära skalpen det bara går. Då går det rätt bra. Efteråt är golvet en sjö. Det är inte mycket vatten man sparar med såna där duschar.

Förresten slår det mig plötsligt – jag glömde lägga tillbaka tvålen i kvarglömda lådan. Så du som har glömt en Barnängenstvål i blå plastask på Friskis & Svettis i Majorna: Förlåt! Den ligger i norra duschrummet!

Så nu väntar jag bara på träningsvärken. Om jag inte hörs av på några dagar så behöver ni inte oroa er, det beror bara på att jag inte kan lyfta armarna.


Mesigt eller proffsigt?

Alla älskar väl en omröstning!

Har ni tittat i min högermarginal på sista tiden? Det var ju bra i så fall, för själv har jag totalt glömt bort det. Detta är förstås ytterst pinsamt, och för att gottgöra det så vill jag glädja alla trogna (och otrogna) läsare med en omröstning!

Vad tänker du när du ser bok- och skivtipsen i högermarginalen?

Select up to 7 of the following: Jag har aldrig lagt märke till att det finns en högermarginal "Hon måste läsa otroligt långsamt" "Hon är nog väldigt dålig på danska och måste slå upp alla ord i ordboken" "Jag antar att hon ägnar sig åt så kallad närläsning" "Oj, vad hon måste älska den där skivan" "Locket på cd-spelaren har nog fastnat" Något helt annat som jag skriver i kommentarerna

Create Free Polls