Död mans sylt

Min svärfar gick bort i somras. Han var en man som hade både goda och dåliga sidor, precis som de flesta av oss. En av hans goda sidor var att han kokade mycket god jordgubbssylt. En av hans dåliga sidor var att han kokade mycket lös jordgubbssylt. I dag hittade vi en burk av farfars sylt långt in i ett hörn av kylen, så i morgon har jag lovat barnen pannkakor till middag. (Det blir broccolisoppa först; någon ordning får det ändå vara på mathållningen.)


Många såna burkar fick vi genom åren.

Om det är någon som tycker att rubriken är opassande så kan jag försäkra att svärfar hade tyckt att den var jätterolig!

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 7 & 8

De fula vykorten fortsätter att drösa in i min postlåda. (Snälla, bespara mig nu diskussionen om huruvida en sån där springa i dörren heter brevlåda, postlåda eller möjligen brevinkast!) Jag ligger lite efter med rapporteringen, men ligger efter gör jag ju i så många andra sammanhang också, så det känns bra ändå.

Ökenråttan avslöjade häromdagen i kommentarerna att hon minsann iscensatte ett litet experiment när hon postade sina vykort. Hon stoppade två kort i en brevlåda (se parentes om terminologin ovan) och två kort i en annan. För sent upptäckte hon att låda nummer två var avsedd för lokalpost! Nu var spänningen olidlig! Skulle dessa två kort, postade i en lokalpostbrevlåda i Stockholm och adresserade till Göteborg, för evigt irra runt i ett lokalpostlimbo? Som de vilsna själarna i första kretsen av Dantes inferno*, ungefär? Nejdå. Korten dök upp redan i tisdag. Man kan lita på Kgl Postverket.

Och nu till korten!


Från Ökenråttan, i tisdags

Det här kortet föreställer, skulle man kunna tro, en ovanligt tråkig strand. Enligt Ökenråttan är det egentligen en av världens vackraste stränder, och hon har en del stränder att jämföra med, ska ni veta. Men det ser ju mest bara ut som ... rena öknen. (Ursäkta, men jag är ju göteborgare!) Ingen kan ana att Costa Rica faktiskt är ett av de biologiskt rikaste länderna i världen.

Nästa kort hade från början sällskap av en ännu fulare kompis, men det vek Ökenråttan ihop och lade under ena benet på ett vickande balkongbord. Föga anade hon väl då att de fulaste korten är de mest eftertraktade!


Från Ökenråttan, i tisdags

Det här kortet kommer från en vinkällare, som till råga på allt har snåla ägare! Inte så mycket som ett litet glas vin bjöds det på. Det enda man fick var ett par fula vykort. Och det var ju för all del tur.


*Här passar det bra att muttra: Var får hon allt ifrån?

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 6

Faktum är att det inte bara var Ökenråttans hiskliga kort som damp ner i min brevlåda i går, men min skanner fick en tillfällig fulöverbelastning och vägrade samarbeta efter två inskannade kort. Nu har den dock vilat upp sig igen och jag kan dela med mig av ännu ett förfärligt vykort.


Från Lena, North of Sweden, i går

Det här kortet kan stå som företrädare för en helt egen vykortsgenre – industrivykortet. Det föreställer nämligen något så charmigt och pittoreskt som SCA:s anläggning i Timrå och väcker en lång rad existentiella frågor: Vem skickar ett sådant vykort? Och till vem? Hur stor är den där fabriken egentligen? Och vad är det för en ljusare halvcirkel i vattnet längst fram? Sånt kan man fundera på när man har ett fult vykort i sin hand.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 4 & 5

Vilken bloggföljetongslångkalsong det här kommer att bli! I dag har jag fått inte mindre än två oerhört fula vykort av den oförlikneliga bloggkommentatrisen Ökenråttan. Men då stämmer ju inte rubriken, invänder kanske vän av ordning. Jovisst, svarar jag. Ökenråttan kommenterar så flitigt och utförligt och slagfärdigt att man nog skulle kunna påstå att hon är en bloggare, fast hon bloggar inte i någon egen blogg utan i andras kommentarer! Ser man på, det där hade kunnat bli ett fint exempel på en stipulativ definition! Men nu får det vara slut på hårklyveri och filosoferande, ni vill väl se vykorten för sjutton gubbar?


Från Ökenråttan, i dag

Ni är förstås nyfikna på vad kortet föreställer? Jo, baksidestexten upplyser om att det kommer från Vallée de la Vézère (jag vet att Ökenråttan är noga med accenterna, men jag tror det blev rätt här) och att bilden föreställer inget mindre än troglodyternas kök. Ungefär. Eller som Ökenråttan så riktigt kommenterar: ”Ganska charmlös presentation av en spännande interiör, egentligen.”

Jag har sparat det bästa till sist:


Från Ökenråttan, också i dag

Det här är faktiskt enligt mitt förmenande det fulaste vykortet hittills! Färgerna! Bildkompositionen! (O)skärpan! Den hiskliga byggnaden i bakgrunden som stjäl uppmärksamheten från huvudmotivet, den blå bilen! Ökenråttan tror att det är från Hanoi eller möjligen Saigon. Någon välinformerad bloggläsare kanske vet besked?

Om hunden själv slipper välja

Godiva har lagat morotsbiffar! Sen tror jag hon matade hundarna med dem, men tyvärr överlevde bara den stora grå under soffbordet.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 3

Tredje delen i serien om fula vykort jag har fått av andra bloggare är egentligen första delen i en vykortsdiptyk från Anna Toss. Plötsligt blev texten på vykortet som damp ner i går riktigt begriplig! (Som så mycket annat här i världen handlar den om öron.) För, som jag skrev till Anna i kommentarerna till gårdagens vykort: ”Det andra, som alltså egentligen skulle ha varit det första, kom nu! Det var mycket förvirrande att läsa det första, som alltså skulle ha varit det andra, utan det andra, som skulle ha varit det första!”


Från Anna Toss, i dag

Den tryckta texten på baksidan av detta kort, den som talar om vad kortet föreställer, lyder kort och gott: Kungahuset.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 1 & 2

1. Från Miss Gillette (i somras)


2. Från Anna Toss (i dag)

PS. Ni fattar att jag älskar fula vykort, va?

Alla dessa dagar

Allting har ju en dag nuförtiden. (Utom korven som har två, höll jag på att skriva. Och bara för det var jag tvungen att kolla om det fanns någon korvdag, och det fanns det såklart. Här är ett par stycken.) I går var det till exempel internationella översättningsdagen. Det borde jag förstås ha uppmärksammat här i bloggen, men si, det glömde jag alldeles bort. Eller var det möjligen så att andra människor borde ha uppmärksammat det och gratulerat mig? Bjudit mig på tårta? Gett mig presenter? Spelat fanfarer för mig? Ja, så var det nog. Men inte är jag bitter, inte, för i dag är det en annan kul dag, nämligen världsvegetariandagen. Jag har inte mindre än tre vegetarianer i mitt hushåll, nämligen de tre yngsta medlemmarna. Så nu tänkte jag fira denna dag, inte genom att bjuda på tårta, ge bort presenter eller spela fanfarer, utan genom att dela med mig av ett av mina bästa vegetariska recept. Vad tänker ni om jag säger morotsbiffar? Låt mig gissa. Ni tänker: ”Trååååkigt!” Men där tänkte ni helt fel, för här, förstår ni, här kommer:

~ Fanfar ~

Helenas jätteroliga morotsbiffar

Räcker till minst fyra personer, varav tre mycket matfriska så kallade unga vuxna/tonåringar

1 kg morötter
1 vitlöksklyfta
1 ägg
2 dl kikärtsmjöl
1 dl skalade sesamfrön
1 tsk salt
Rivet skal av ½ citron
Svartpeppar, mejram, dragon, timjan
Flytande margarin att steka i (eller smör eller rapsolja om man är lite mer petig med sånt)

Riv morötterna. Hur fint de ska rivas är väl en smaksak egentligen, men jag tycker det är godast med ganska finrivna. Finaste skivan på en matberedare eller näst finaste skivan på min kära mouli-julienne. Morotsbiffarna är också lättare att steka om morötterna är hyfsat finrivna.


Jag tror att den kan landa på månen också.

Krama nu ur en hel del vätska ur morotsrivet. Det är lättast att helt enkelt använda nävarna. (Men gör det inte över vasken, för guds skull, utan över ett stort glas eller en tillbringare. Droppa i lite citronsaft och drick upp!) Blanda ner pressad vitlök, ägg, sesamfrön, salt och kikärtsmjöl i de rivna morötterna. Det är ganska bra att göra det i just den ordningen, för kikärtsmjölet har en tendens att klumpa sig väldeliga annars. Ibland blandar jag också ner någon deciliter poppad amaranth, vilket gör biffarna lite luftigare, men det är inte alls nödvändigt. Krydda med citronskal, svartpeppar och torkade örtkryddor.

Smält matfettet i en stor stekpanna. Forma lagom stora (som en handflata kanske) och inte alltför tjocka (som en köttig örsnibb kanske, nej, vad säger jag! Men ni fattar, va?) biffar med hjälp av en slev eller nåt. Lägg dem direkt i stekpannan (det går inte att göra dem i förväg och lägga upp lite tjusigt på en skärbräda och sen flytta över dem till stekpannan). Stek biffarna ganska långsamt på båda sidor. Färdigt!

Det allra bästa med de här morotsbiffarna är kikärtsmjölet! Förutom att det är gott gör det att de håller ihop väldigt bra, och dessutom inbillar jag mig att de blir lite proteinrikare och nyttigare än med annat mjöl.

Morotsbiffarna är goda med till exempel potatismos och sallad i all enkelhet, men min favorit är att äta dem med Pommes Anna och gorgonzolasås! Det finns dock personer i det här hushållet som knappt kan tänka sig något värre än gorgonzolasås, men då kan de få en stark och god tomatsås i stället. Då kan man också tänka sig att byta ut örtkryddor och citron mot lite chiliflingor och spiskummin och äta dem med couscous. Och nu när jag nämnde spiskummin så kom jag på att man nog kan göra en indisk variant också. Det har jag inte testat, men jag kan tänka mig att de är jättegoda med lite poppade senapsfrön, kalonji och spiskummin. Eller en dessertvariant? Med tjinuskisås? Nej, kanske inte ändå. Det finns begränsningar även för de roligaste morotsbiffar.