Flagrant fjäsk för förtjusande filatelister bloggläsare

Det här inlägget kommer konstigt nog att ha en viss anknytning till bloggens namn, vilket nog bara har hänt så pass många gånger tidigare att man utan vidare kan räkna dem på ena handens lillfinger. Men det är ju faktiskt så att jag inte bara ägnar mig åt fritidsaktiviteter som att sortera mina galgar, spela saxofon, statera på Folkteatern och dricka torsdagsöl utan också jobbar med översättning på heltid.

Den strävsamma kommentatösen Ökenråttan, som ständigt gör vad hon kan för att rycka upp mig ur bloggkoman, påpekade för ett tag sedan: ”Nu när din spännande exotiska författares bok är publicerad MÅSTE du väl komma med ett nytt inlägg och göra lite reklam för den!” Hon syftar på den zimbabwiska författaren Petina Gappah (som i och för sig är född i Zambia och numera bor i Genève men är uppvuxen i Zimbabwe) och hennes debutbok, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Det är en väldigt bra bok, och det är inte bara jag som tycker det utan även en hel massa kritiker. Min personliga favorit bland recensenterna är Inger Dahlman som skriver så här i Norrköpings Tidningar: ”Helena Hansson som gjort översättningen skall ha tack för att hon lyckats förmedla inte bara allvaret utan också den frejdiga livligheten hos Petina Gappah.” Jamen, håll till godo för all del!


Petina Gappah skriver inte bara bra, hon är snygg också.

Men, undrar kanske någon nu, skulle det här inlägget bara bestå av skryt och självförhärligande? Vad var det för fjäsk det glunkades om i rubriken? Jo, som ni säkert har märkt har det blivit brukligt bland bloggare att göra sig populära bland sina läsare genom att ge bort saker. Själv har jag mest använt mig av den motsatta taktiken, alltså att få saker av mina läsare. När jag efterlyste fula vykort drösade de in i sådana mängder att jag inte orkade blogga om en bråkdel av dem (ja, jag är en hemsk människa). Jag har också fått mängder av galgar, Ikeakataloger på utrikiska språk, böcker och en hattnål. (Och säkert andra saker som jag inte kommer på just nu men som jag icke desto mindre uppskattar väldigt mycket.)

Nu ska det alltså blir ändring på den saken. Jag tänkte nämligen ställa mig in hos mina läsare genom att lotta ut ett exemplar av Sorgesång för Easterly. Det enda man behöver göra är att skriva en kommentar till det här inlägget senast fredagen den 7 maj. (Jag tror det kan vara lämpligt med en rätt generös tidsfrist med tanke på att den här bloggen nog har trillat ur de flestas RSS-läsare efter den stiltje som har rått ett tag nu.) Men lite knep och knåp ska vi allt ha också. Och varför inte slå till med ett litet översättningsrelaterat knåp när vi ändå håller på! Skärp er alltså, för nu börjar det:

En av novellerna i boken, Moster Julianas indier, utspelar sig till största delen i de indiska kvarteren i Harare. Här följer några meningar ur novellen:

Mr Vaswani’s shop was at the corner of Bank Street and Manica Road, in the section of the city that was called kuMaIndia. As we passed by a dusty-looking shop with a dressmaker’s dummy in the window and a dark interior, Juliana said, ’In there is the tailor who makes suits for the Prime Minister.’

I tried to imagine Prime Minister Smith with his sheep’s eye walking kuMaIndia to have his suits made.

Nu undrar jag hur ni tror att jag översatte frasen ”Prime Minister Smith with his sheep’s eye” och framför allt varför. Man får komma med hur triviala, konstiga och smarta förslag som helst! Och vill man inte komma med något förslag överhuvudtaget kan man skriva en kommentar om vädret eller vad man vill, för man har lika stor chans att vinna ändå. Det är nämligen lotten (nej, inte Lotten) som avgör! (Här hade jag nu tänkt placera en bild av Ian Smith, men jag kunde inte förmå mig till det. Ni får bildgoogla.)

Fredagsmys med Lars Norén

Mycket har jag drömt om i mina dar (att bli en hyllad författare, helst utan att behöva skriva en bok, att obehindrat spela flageoletter på saxofonen och att vinna över min man i armbrytning till exempel), men några teaterdrömmar har jag faktiskt aldrig närt. Jag har aldrig spelat amatörteater, inte ens i skolan, och om sanningen ska fram är jag inte ens mer intresserad av att se på teater än en genomsnittlig medelklassperson med både bildning och piano. Men när Fru Decibel apropå ingenting frågade om jag möjligen kunde tänka mig att spela hämndgudinna på lediga stunder så funderade jag bara vid pass tre minuter innan jag tackade ja.

Det var nämligen så att Folkteatern i Göteborg hade fått en ny konstnärlig ledare, den hyfsat kände dramatikern Lars Norén, och han hade bestämt sig för att inleda i stor stil, nämligen med att sätta upp Aiskylos Orestien. Hela trilogin. (Någon vecka innan detta offentliggjordes hade för övrigt Stadsteatern i Göteborg kungjort att de skulle sätta upp ... Aiskylos Orestien. Hela trilogin. Ett mycket lustigt sammanträffande. Men det ska vi inte fördjupa oss i. Förresten har Stadsteatern ångrat sig nu.) Till denna uppsättning behövdes statister, och Lars Norén ville gärna ha kvinnliga körsångare till det. Nu är det så att Fru Decibel är en mycket meriterad körsångare som sjunger i en mycket meriterad kör, och just den kören blev tillfrågad om de ville vara med. Det ville de, men de lyckades inte få ihop tillräckligt många hugade statister, varvid Fru Decibel (som jag vid det laget bara kände blogg- och Facebookledes) alltså frågade mig. Det krävdes som sagt en betänketid på cirka tre minuter innan jag insåg att detta förmodligen var enda gången i mitt liv jag skulle få chansen att spela teater med Lars Norén. Och är det något jag uppskattar här i livet så är det att prova på nya saker. Så vid nästa repetitionstillfälle infann jag mig i sällskap med några ihopskrapade vänner och bekanta, bland annat min äldsta dotter.

Sedan följde en repetitionsperiod som var intensiv, rörig, förvirrad och jätterolig, och nu är det föreställningar så det bara ryker om det. Visserligen är vi tre statistlag och visserligen spelar vårt lag bara på fredagar och en del lördagar, men i ett av de andra lagen är det lite ont om folk, så ibland får man hoppa in andra kvällar också. Den här veckan spelar jag till exempel tre föreställningar. Då är jag alltså hämndgudinna, eller erinnye. Som alla som kan sin grekiska mytologi vet, var erinnyerna skalliga varelser med påsar under ögonen, inte helt olika Lars Norén, faktiskt. Jag är ju ett hårigt exemplar i det civila, men skalligheten är lätt fixad med hjälp av en heltäckande silikonmask.


Jag i förgrunden, dottern i bakgrunden. Är vi inte lika?

En bra grej med att vara statist i just den här föreställningen är att man gör sig av med sin eventuella klaustrofobi rätt snabbt. Inte nog med att vi har de där silikonmaskerna på oss – dessutom ligger vi blickstilla under ett plastskynke som täcker hela scenen en bra stund. Ibland får man tag på en mask som man kan andas hyfsat i, ibland inte. Å andra sidan är det så ont om luft under plastskynket att det inte spelar någon större roll. Denna underliga situation vänjer man sig vid så pass väl att jag faktiskt har varit på väg att somna under plasten ett par gånger. Fredagsmys med Lars Norén, som sagt!


För den oinvigde ser de kanske likadana ut, men det är stor skillnad.

När vi statister väntar på att göra entré brukar vi sitta och hänga i personalens lunchrum. Vi har visserligen en loge, men den är väldigt trång och ligger i en fönsterlös källare, så där vistas man inte mer än man behöver. I lunchrummet kan vi dessutom följa vad som händer på scenen på en tv-skärm. Något som är mycket konstigt och ovant är när man sitter och ser hur någon till exempel blir brutalt ihjälslagen på scen (just ihjälslagen är vanligt att man blir i den här pjäsen) och denne strax därefter kommer upp och tar en kopp kaffe i lunchrummet.


Orestes (närmast kameran) och Elektra (knäböjande längst bort) vid Agamemnons grav. En av de dokklädda gråterskorna i fonden är Fru Decibel, näst längst till vänster, tror jag. Men Agamemnons grav är tom, för ...


Agememnon fikar.

När det händer slutar vi genast att diskutera viktiga saker såsom de manliga skådespelarnas fysiska företräden och låtsas i stället vara upptagna med att lösa korsord och sticka.


Statisterna ”löser korsord”.

Det finns hemskt mycket mer att berätta om statisteriet, men jag är ju lite bloggovan, så det är nog säkrast jag nöjer mig med detta. Den som inte tycker det räcker kan läsa mer på Orestien-bloggen och hos Fru Decibel (bland annat här, här, här och här). Eller varför inte helt sonika gå och se pjäsen? Sista föreställningen är inte förrän den 21 maj, så det är gott om chanser kvar. Ett gott råd kan dock vara att läsa in sig lite på handlingen i förväg (om man mot förmodan inte har sin klassiska litteraturhistoria helt aktuell), för den är rätt snårig. Den otålige eller illitterate kan välja den animerade versionen.

Lotten gästbloggar: Galgradio!

Utan att en enda gång nämna galghumor ska jag ... äsch, nu sket det sig direkt.

Översättarhelena – som egentligen är världens bästa bloggare – har lagt tangenterna på hyllan och dragit en saxofon över sig. Därför måste jag här och nu hoppa in och göra’t åt henne.

För snart fyra år sedan skrev Översättarhelena om galgarna i sitt liv. Förutom att göra ett outplånligt intryck på alla, gav hon även galgen ett ansikte och kommer nu upp som förstaträff när man googlar om galgar. Klart då att Sveriges Radio (som inte heter SR längre) kastar sig över henne för en intervju. Som sändes idag, när jag var ute och flängde och körde bil och handlade och hjälpte ett av skolios spiralformat barn till röntgen. Alltså hade jag satt på påminnelselarm och bett omgivningen att ringa och säga till när klockan slog tio. För att visa hur duktig jag var, meddelade jag detta till Översättarhelena, som till min stora förvåning svarade på sms – mitt i programmet! (Jag är grön pratbubbla, Översättarhelena är vit.)

Johodå. Jättesmart. Ljudet av galgarna i garderoberna var otroligt mysigt och det lät faktiskt lite som om Översättarhelena sprang omkring som ett jehu mellan garderoberna medan journalisten med sin mick andfått hastade efter. Översättarhelena berättade alltså att hon skämmigt nog stal galgar med namn på, men att hon inledningsvis ersatte dem med medhavda galgar. (Självklart ska man sno galgar med namn på – det är ju som gebortisar som företag med snöskrapor och nyckelband hela tiden trycker på oss.)

Men trots att Översättarhelena pratade och pratade och var alldeles fantastiskt artikulerad och välformulerad, hade hennes namn inte nämnts när flera minuter hade gått.

Fortfarande förvånad över att jag hela tiden fick svar på sms:en fortsatte jag, där jag stod och handlade frukt och började bli lite irriterad över att Översättarhelenas intressanta galgklonkande hela tiden avbröts av en telefonintervju med en man som säkert var intressant han också – men inte mitt i Översättarhelena!

Då kom stora chocken.

Va! Hon lyssnade inte! (Märk väl att jag skriver med versaler trots att jag inte vet hur man trycker caps lock på min Iphone. Märk också att jag framstår som en synnerligen barsk och beskäftig typ.)

Nu kommer recensionen: 
Översättarhelena får fem perfekta galgar för utmärkt genomförd intervju. (Häääär finns programmet!)

Psst. Lägg gärna märke till hur ointressanta krokarna på bilden är.

Här är ett exempel (inte ordagrant, bara ur minnet) på hur intervjuaren däremot kunde ha gjort det bättre:

– Jag bryr mig faktiskt bara om texten på galgarna, inte formen eller så, sa Översättarhelena. Här till exempel ...
– Så du bryr dig inte om formen eller utförande på metallkroken?
– Eh, nej.

Så om man säger att texten är det intressanta – telefonnummer med blott två siffror och familjenamn och ortnamn och jag vet inte allt – ska man då fråga om krooooken? Och varför var programmet sönderhackat med Översättarhelena som blott pastan i en rörig lasagne? (Fast utan pasta blir det ju förstås ingen lasagne.)

/Lotten, som kanske bara är bitter för att hon inte längre jobbar på radio ...