En dag på operan

Trots att jag räknade in den sista tonåringen vid halvtretiden i natt steg jag upp klockan åtta (ja, för mig är det faktiskt ganska tidigt på en lördag!) och tog spårvagnen till Göteborgsoperan. I sällskap hade jag min sextonåring, fast hon var nattens sist inräknade tonåring. Det var några andra göteborgare som hade kommit på samma idé.


Kulturtörstande allmänhet?

Vad kan det då vara för operaföreställning som får göteborgarna att köa som vore det Idoluttagning? Svar: Ingen alls. Det var inte kultur som lockade ut alla dessa tålmodiga människor i duggregnet denna lördagsmorgon – utan shopping. Konsumtion. Fast i rättvisans namn måste det sägas att det inte handlade om vilken shopping som helst. Nej, i dag sålde Göteborgsoperans kostymförråd ut sina utgallrade scenkostymer. Sånt får man ju bara inte missa!

När dörrarna slogs upp klockan tio gick kön faktiskt väldigt snabbt framåt. Vi var jätteförvånade – ända tills vi förstod att man inte alls blev insläppt i försäljningslokalen när man kom fram, utan man blev tilldelad en nummerlapp och fick sedan snällt vänta på att bli uppropad.


Kaffetörstande allmänhet.

Vi fick vänta någon timme, och jag fördrev tiden med att ställa mig i ännu en kö, den här gången för att köpa var sin kopp kaffe (59:-) till mig och sextonåringen, dricka upp mitt kaffe och därefter flänga upp och ner i trapporna till de olika balkongerna och fotografera lite grann.


Har de slarviga diskare på Göteborgsoperans restaurang?


Utanför tredje balkongens garderob fanns en stor spegel.

När vi så småningom blev uppropade och insläppta var det som att komma in i världens skojigaste utklädningslåda, fast den var ungefär tvåhundra kvadratmeter stor. Försäljningslokalen utgjordes nämligen av hela lilla scenen inklusive åskådarplatserna och ett ungefär lika stort rum till bredvid, som jag är riktigt säker på vad det används till i vanliga fall. Kanske var det operasångarnas innebandyplan. Här stod ställning efter ställning med kläder.


Grå fångdräkter i förgrunden, silverfärgade rymddräkter i bakgrunden.


En snygg krona (150:-) får inte fattas i någon kvinnas (eller mans) garderob.


Vem behöver inte tjugofem brandmansdräkter?

Allteftersom tiden gick var det fler och fler som inte tyckte det var lönt att uppsöka provhytterna. Så länge alla bara behöll kalsongerna på var det ingen som misstyckte.


Vem kunde ana att kapten von Trapp hade så håriga ben?


Kanindräkt för 1 700:-. Kanske något svårsåld?


Fast det fanns skor (fötter?) till också.


Hurra, von Trapp har hittat byxorna!


De små von Trapparnas gardinkostymer var också snygga.

Jag provade förstås en del själv också. En del var kanske inte så användbart till vardags, till exempel en spargrishatt.


Snygg var den dock.

En riktig operadivaklänning fick jag också på mig. Jag misstänker att den har hört till en sopran, eftersom de inte bara lär ha röst- utan även bröstresurser. Man hade utan vidare kunnat stoppa ner ytterligare en lagom stor översättare framtill i den tjusiga kreationen. Fyrahundra kronor var väl i och för sig som hittat för en klänning som även hade kunnat användas som tvåmanstält, men jag höll i plånboken (i just det fallet).


Koloraturer kräver E-kupa?

Det roliga var också att det satt små etiketter i plaggen så att man kunde se vilken föreställning de hade använts i. Här har vi till exempel i etiketten en kyparkostym från Parsifal. Kypare? I Parsifal? Är det något jag har missat? Nej, jag tror att det var någon modern variant där Graalriddarna var klädda som servitörer. Säkert av någon fiffig anledning!


Jacka, byxor, skjorta och fluga ingick i det facila priset.


Den där von Trapp igen.

Och kaninkostymen hittade en ägare. Puh! Det fanns verkligen något för alla!


Som gjuten!

Själv lyckades jag faktiskt lägga beslag på en väldigt vanlig och trevlig liten klänning, som hade varit med i den här uppsättningen. Men den orkar jag inte visa just i dag. Nu laddar jag nämligen för morgondagens kulturbegivenhet: The Sunday Loud Music Club på Internationella blodgivardagen, Gustav Adolfs torg klockan 12–15.