Min officiella julklappsönskelista. Slå till redan nu. I morgon kan det vara för sent.

Den rara Trulsa vill att jag ska skriva en lista med sju saker som jag önskar mig. Okej då, kan jag väl. Givetvis önskar jag mig precis som de flesta andra fred på jorden, en frisk familj, bättre miljö, gladare kor och allt möjligt sånt. Självklart skulle jag inte heller tacka nej till en större lägenhet, ett hus i Toscana, semester i fem år och högsta vinsten på tipset (fast jag inte tippar). Men jag tar och skriver en önskelista med (nästan) alldeles realistiska och helt igenom materiella saker som jag faktiskt skulle vilja ha i julklapp i år.

1. Nya köksstolar. Detta med köksstolar är ett kapitel för sig i vår familj. I många år satt vi på blandade loppis- och ärvestolar. (Inte barnen, de satt på finfina, nya tripptrappstolar när de var små. Eller små och små, förresten. Fjortonåringen använde sin tills för ett halvår sen.) För några år sen fick vi för oss att byta upp oss till fina italienska designstolar (en möbelaffär här i stan hade utförsäljning). Jag minns aldrig om det är Achille Castiglioni eller Vico Magistretti som är upphovsmannen, men strunt samma. Snygga var de och åtta stycken köpte vi. Tyvärr är de osittbara. Åtminstone för de familjemedlemmar som är under 160 cm långa (nittonåringen) eller har proportioner som en tax (jag). Efter fem minuter på en sådan vacker stol har vi ingen känsel i låren. Efter tio minuter har domningen spridit sig ända ut i tårna. Efter en kvart tuppar vi av. Nä, det där sista var en överdrift. Men resultatet är i alla fall en i och för sig ganska trivsam men opraktisk blandning av alltmer fallfärdiga, bruna loppisstolar – eftersom jag och nittonåringen raskt tog tillbaka våra gamla stolar – och vita, italienska designstolar kring vårt köksbord. Nu har min pappa snickaren (se där, Lottens femtonåring, ett fint exempel på en apposition!) börjat visa oss bilder på diverse olika stolar, och dessutom har han avslöjat att han har skaffat hem en massa ekvirke, så jag misstänker att den här önskningen kan slå in.

2. En jättelång, randig Sonia Rykiel-halsduk. Finns på NK Herrtrend. Upplysningsvis.

3. En salladsslunga. Jag har länge köpt kliniskt ren sallad i kruka, men numera köper jag Årstidernas grönsakslådor. Deras sallad är god och ekologisk och bra på alla sätt och vis – men smutsig. Så den måste sköljas. Och sen står man där och skakar och skakar vartenda salladsblad för sig, för blöt sallad är ju inte vidare gott. Häromdagen kom jag på att jag hade läst att man kan slunga sallad i en kökshandduk, så jag testade det. Tyvärr tänkte jag inte på att man nog ska vara utomhus när man gör det. Det blev mycket blött i köket. En salladsslunga skulle underlätta mycket. Jag vet bara inte om jag tycker det är roligast med en sån med snöre eller en sån med vev. Äsch, båda är lika roliga!

4. Garn och stickor till en sån här kofta. Efter ett par års virkande har det börjat suga lite i sticktarmen igen. Det gör det en gång vart femte år ungefär. Jag är inte vidare bra på att sticka egentligen – det senaste jag stickade var den här tröjan till fjortonåringen:



Det tog två år. Och den väger ett ton. Men skam den som ger sig.

5. En sån här muminmugg.

6. Skivor, filmer och böcker såklart. (Det får bli en punkt av dem, för annars får jag inte plats med alla mina önskningar.) Till exempel någon av Gogol Bordellos två senaste skivor (Gypsy Punks eller Super Taranta) eller Orchestra Baobabs skiva Specialists in All Styles från 2002 eller filmen Paraplyerna i Cherbourg eller kokboken Danyel Couets Paris eller Lisa Förare Winbladhs kokbok Ditt nya skafferi.

7. Parfymen Nina från Nina Ricci (om man ska vara petnoga så är det förstås en eau de parfum jag menar). Parfymer är ett stående inslag på min önskelista, eftersom detta är en av mina (inte så värst) hemliga böjelser. Vill ni se min parfymsamling? Okej då, här är den (inte riktigt hela):



Jaha, vad önskar ni er då? Förutom världsfred och ett hus i Toscana, alltså.