Sanningens ögonblick

Jag har fått en utmaning! Ett tag var jag en sån där cool typ som inte svarade på bloggutmaningar, men numera får jag dem så sällan att jag faktiskt gärna hänger på. Särskilt när den kommer från av en djefla man. Utmaningen går ut på att man ska berätta sju sanningar om sig själv. Jaha, då kan man förstås komma undan med sånt som ”jag har väldigt långt hår” eller ”jag har varit gift i snart tjugo år” eller ”jag fyller fyrtiosex i morgon”. Sant, men inte så kul, va? Nä, man måste ju bjuda på lite smaskigheter om sig själv. Oväntade sanningar och sånt som kanske inte så många vet. Håll i er nu då!

– Jag är faktiskt inte särskilt språkbegåvad. Åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse: att man har väldigt lätt för att lära sig främmande språk (framför allt att tala dem), att man kommer ihåg nya ord på dessa språk med lätthet och att man utan problem skaffar sig ett uttal som påminner om en infödds. Sån är jag verkligen inte. Och har aldrig varit. Det enda språk jag pratar någotsånär obehindrat är engelska, men inte ens på engelska är mitt uttal något att skriva hem om. Däremot har jag väldigt lätt för att genomskåda språkliga strukturer, och det är väl ett annat slags språkbegåvning, kanske.

– Jag är extremt känslig för allt som sticks och är strävt mot huden. Ylletröjor kan jag absolut inte använda. Det är förstås ett problem, eftersom tröjor i akryl oftast är så fula. Och tro det eller ej – jag använder inte ens t-shirts i bomullstrikå. Jag tycker det är så hårt och strävt! Javisst, kalla mig gärna prinsessan på ärten! (Sköljmedel hjälper inte, kan jag tala om.) I stället är jag ständigt på jakt efter stickade tröjor i som ser ut som om de är av ull fast de inte är det och toppar och t-shirts i cellulosamaterial (viskos, modal m.fl., icke att förväxla med syntetfibrer). Bäst är det med siden. Jag är prinsessan på ärten!

– Jag har ett par kroniska sjukdomar, men det tycker jag är lite väl lite trist att gräva ner sig i, så det blir inga närmare detaljer.

– Jag är inte ett dugg hemfallen åt frosseri. När det serveras chips kan jag till exempel utan vidare ta två stycken och nöja mig med det. Är jag inte en riktig Syster Duktig så säg! Det finns dock ett undantag: riskakor med ostsmak. Jag kan lätt sätta i mig en förpackning på en eftermiddag. Sen mår jag lite tjyvtjockt. Därför har jag slutat köpa hem riskakor.

– Jag är rädd för väldigt många saker, vilket är trist, eftersom jag skulle vilja framstå som en tuff och cool brud. Men det är svårt när man bland annat är rädd för följande: mörker, hästar, spindlar, stora hundar, att doppa huvudet under vattenytan. Och då talar jag bara om de irrationella rädslorna! Givetvis är jag också rädd för sånt som är farligt på riktig.

– Jag har telefonskräck. Nu kanske någon tycker att jag gott kunde ha räknat upp det under föregående punkt och inte på detta lömska vis försöka dela upp en punkt i två. Men nej, jag tycker inte telefonskräcken hör ihop med rädslorna. Den känns liksom inte likadant. Telefonskräcken tar sig det uttrycket att jag in i det längsta undviker att ringa samtal som jag behöver ringa. För några månader sen märkte jag att det blev värre – jag började låta bli att svara när det ringde också. Som tur var förstod jag innan det gick för långt att det vara dags ta sig samman! Sitter man hemma och jobbar som jag, så får man sannerligen se upp så man inte utvecklar fler konstigheter än absolut nödvändigt. Nu screenar jag inte mina samtal mer än i undantagsfall. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt att ringa upp.

– Jag älskar musikalfilmer. (Musikaler på scen är jag däremot inte överdrivet förtjust i.) Det finns väl inget som är så underbart irrationellt som dessa sång- och dansnummer som plötsligt bryter lös vid de mest ovidkommande tillfällen!

Och på tal om det så är jag Sound-of-Music-Helena i dag!


Me, a name I call myself …

Just det ja, nu ska man ju i sin tur utmana sju andra bloggare på samma sätt. Visstja. Så är det alltid. Och det är precis här jag tycker det blir jobbigt. Plötsligt minns jag varför jag inte svarade på utmaningar förut … Snälla kommentatorer och läsare, kan ni inte anmäla er frivilligt i stället?

*******************
Uppdatering!

Marianne är först ut att anmäla sig frivilligt, och hon är så snabb att hon redan har svarat!

Nästa frivilligsvarare är bokmamman Carola, förstagångskommentator här hos mig minsann!

Trulsa blir tredje bloggaren som ställer upp! Vi väntar med spänning på hennes förtroligheter ...

**********************
Uppdatering 25 oktober:

Nu har Dieva svarat också! Eftersom hon är blogglös men inte rådlös så kan ni läsa hennes svar i kommentarerna till detta inlägg.