Rädslor jag har och inte har
Först måste jag förstås lugna alla som har varit oroliga: jag lever och sparkas. Jag har bara varit lite upptagen. Men nu är jag tillbaka från de två yngsta barnens blåsorkesterturné i England och ska förhoppningsvis kunna stjäla mig en kvart här och där för bloggning. Turnén var för övrigt kall, regnig, blåsig, stressig, slitsam och … alldeles alldeles underbar.
Och så blev jag av med en rädsla. Närmare bestämt rädslan för att sova i översängar. Har ni provat att åka sovbuss någon gång? Om inte så ska jag genast berätta hur det fungerar: Med ett par enkla handgrepp transformerar man femtio sittplatser i en buss till lika många liggplatser. Alla ryggstöden fälls upp och bildar en enda lång, dubbel överslaf. Alla sitsar skjuts samman och bildar i sin tur en lång, dubbel underslaf. Sen knör man ihop sig allt man orkar – huvud mot huvud och knä mot knä. Det är trångt. Väldigt trångt. Men rätt mysigt. Denna manöver utförde vi i lördags kväll. Sen vidtog ett bytande och flyttande utan dess like. Vissa tonårspojkar vill väldigt ogärna dela slaf med vissa tonårsflickor och vice versa. Andra vill det desto hellre. Till slut var de flesta nöjda, men den enda plats som återstod för mig var en överslafsplats. Och jag är paniskt rädd för att sova mer än en halvmeter över golvet. Jag hade dock inget val, utan klättrade upp och la mig på min lilla plätt om 0,3 gånger 1,2 meter (visserligen överdriver jag ofta, men det här är faktiskt sant). Sen låg jag stel som en pinne i tio minuter och väntade på att trilla ner i avgrunden. Sen somnade jag. Nästa morgon vaknade jag fullständigt helskinnad och botad från min översängsfobi. Åtminstone temporärt.
Det är rätt konstigt vad man är rädd för egentligen. Förutom det uppenbara, att det ska hända mina barn något och sånt, så är jag till exempel rädd för vatten, mörker, spindlar och hästar. (Och höjder såklart. Därav motviljan mot översängar.) Däremot är jag inte ett dugg rädd för att få sprutor, föda barn och prata inför en massa människor. Fast jag undviker förstås att göra detta samtidigt.
Nu vill jag veta allt om era rädslor! Var inte blyga nu! Ju konstigare, desto bättre. Och ohejdat skryt om orädslor är precis lika välkommet!
29 kommentarer:
Vad skönt att du är välhållen och tillbaka!
Jag är bara rädd för telefoner. (Verkligen jättelarvigt.)
Jag är rädd för att åka bil. (Inte larvigt, tänk på alla dårar och andra faror i trafiken.)
Jag har ju också telefonskräck; hur kunde jag glömma att skriva det? Tråkigt nog blir den värre och värre. På sista tiden har jag märkt att jag inte bara undviker att ringa upp folk, utan dessutom ibland låter bli att svara! Och tänker att de nog ringer igen om en stund, och då är jag ju beredd! Fullständigt knäppt och ganska opraktiskt. Undrar om det finns någon kurs eller nåt man kan gå för att bota sin telefonskräck?
Ullah: Fullständigt befogat!
välkommen hem!!
rädd för? hmm... är nog på det stora hela relativt orädd (inga bekymmer med höjder, insekter, tala inför folk etc), men det finns _ett_ kryp som får mig att stå på en stol och skrika i falsett:
långben eller vad de heter. de där som ser ut som spindlar med jättelånga tunna ben (som de dessutom tappar hela tiden).
VET att de är totalt ofarliga, men de är sååååååå äckliga.
Speleolog skulle jag aldrig kunna bli ... Eller troglodyt. Nån underjordisk Grottråtta är jag verkligen inte. Nej, tacka vet jag öknens fria vidder! Det är mera min melodi.
Räknas fönsterkuvert? Inte paniskt rädd för dem kanske men får väldigt starka obehagskänslor även om jag vet att det bara är t.ex. min lönespec.
Annars är min stora rädsla fåglar som flaxar runt mitt huvud. Då måste jag verkligen behärska mig för att inte bara flaxa med armarna och skrika som en liten flicka.
Iich...
Kapybaran: Jag är konstigt nog inte så himla rädd för just de krypen! Spindlar med tjock kropp däremot får mig att skrika i falsett! Jag brukar skylla på att det är en så kallad nedärvd fobi.
Ökenråttan: Men gäller din grottskräck själva grottorna per se eller det som kan finnas i dem? Både och, kanske?
Cirkux: Fönsterkuvert, haha! Det är vad jag kallar en riktigt härligt irrationell fobi! Ett av mina barn har lite fobi för tyg av en viss kvalitet, som såna där wct-träningsoveraller ungefär. Det är kanske lite samma sak?
Stora vuxna starka Peter blir en liten liten hare i en hästhage. De är ju så stora de dära djurena...
Välkommen åter!!
Så skönt att du är tillbaka, har undrat så.
Bättre alltså att åka på körresa med kyrkokören, flott hotell med jättehärliga sängar...
Jag har redan bloggat om mina två stora fasor: Vad som kan finnas under vattenytan... och fästingar. Nu har jag vaccinerat mig så det sista är bara äckelbaserat, att någon sitter fast och äter på mig... urkh... det ska jag alltså inte behöva bli lika dödssjuk av som en granne blev av fästingbett.
Där är du ju! Ordningen återställd :-)
Ok då, jag är rädd för att åka rulltrappa uppför. Speciellt om jag har en tung ryggsäck på ryggen, för då tror jag att jag ska få kramp i benen och trilla baklänges. Aj. Alla som stått med tågluffarsäck modell bamse i rullisen upp från Westbahnhof i Wien fattar vad jag menar, för den är lång. Och brant. Usch. Inte kaxig där.
Härligt att se dig igen, om än bara i skrift - inte så bara förresten. Roliga bilder från England, jag riktigt kände hur det luktade i huset där ni bodde;-)
Jag är rädd för grottor och gruvor. Lummelunda gick hyggligt, låtsasgruvan på Tekniska museet här i stan också. Men i övrigt föredrar jag solskenet utanför!
Jag är också ganska rädd för pengar och bokföring.
Ok, här kommer det: Grodor. Jag är en stor djurvän, född på landet och har hafte egna grisar, kalvar och kycklingar. Plockar fästingar på katter och hundar - no problem.
Men grodor är verkligen nix and nope. Till mina barns stora glädje, ska kanske tilläggas.
Jag är ju inte rädd för någonting, tänkte jag först ... men tänkte efter lite ...
Rädd ... näe ... kanske ... men det finns en del saker jag absolut inte skulle göra. Av rädsla ... skulle nog ändå tro det :P
Jag skulle aldrig hoppa fallskärm, aldrig äta grodlår eller tunga eller grisfot.
Jag skulle aldrig åka högst upp i Eiffeltornet och gå ut där om dom hade glömt sätta upp staket som går högt upp ovanför mig.
Jag skulle gå omvägar och göra mig osynlig om jag mötte tio biffiga killar med elaka ögon och baseball-trän i händerna och kedjor slängandes från kläder och kroppsdelar ...
Jag vill inte hamna i situationen där den lilla terminalen vid kassan säger "medges ej" när jag drar mitt kort och kön bakom mig är lång ...
Och så blir jag rädd när jag satt våra katter i koppel i trädgården och kommer ut en stund senare för att finna koppel - utan katt.
PS: SÅ SKÖNT att du är tillbaka!!
Helena: Jag skulle verkligen ogilla enormt att komma krypandes där under jord och upptäcka att jag inte kan vända eller resa mej. Jag vill ha gott om utrymme omkring mej alltså.
Men, du - Helena! Min morbror var med på den där resan. Han är ju alldeles för gammal för att spela med dem egentligen, men det gör han sedan hans dotter (= min kusin) började spela där, och någon tyckte att han lika gärna kunde vara med när han ändå alltid körde henne dit... Bosse heter han, och jag antar att ni känner varandra då. :-) Ni verkar ju trots allt ha delat en sovbuss...
Rädslor...? Nä, egentligen inte.
/Helena T, som har en nystartad träfbåtsblogg - välkomna till http://fiefolkbat.blogspot.com
Giftormar (min vanligaste mardröm).
Att flyga, men jag gör det ändå för att komma ut i världen, men ångrar mig alltid när jag sitter där uppe och hör alla konstiga ljud och känner alla otäcka skakningar i planet. Och jag lovar mig själv att kommer jag levande från den här resan så ska jag aldrig flyga igen...
Studiomannen: Ja, de är ju som dinosaurer! Ruskiga!
Bloggblad: Tack! Jag kanske ska tillägga att vi inte sov i bussen hela tiden ... Men det var inte så värst mycket bekvämare på lägergården vi hade hyrt in oss på. Framför allt var det ruskigt kallt. Centralvärme, anyone?
Marianne: Du kanske kan ställa dig med ryggen uppåt liksom?
Cruella: Haha, det luktade precis så fuktigt som det ser ut, möjligen något värre! Ungefär som i Lummelundagrottorna, faktiskt.
Stellan: Hurra, nån som är rädd för något som jag inte är rädd för! Jag vågar till och med klappa grodor!
Christina: Bara rationella rädslor! Du är minsann ingen tramsfobiker.
Ökenråttan: Då ska du nog inte åka sovbuss och sova i underslaf. Även en lätt släng av klaustrofobi kan göra det till en ren skräckupplevelse.
Helena T: Jomen visst känner jag Bosse med trombonen! Hur liten är världen egentligen?!
Qi: Giftormar är väl också en sån där nedärvd fobi, tror jag. Alltså något vi har i oss sedan vi var troglodyter och faktiskt måste akta oss för ormar och spindlar för släktets överlevnads skull.
Jag är inte rädd för telefoner, men däremot för telefonsvarare. De ger mig tunghäfta!
Cirkux: jag känner igen det där med fönsterkuvertfobin. Det värsta är när de legat så länge oöppnade att man helt enkelt är tvungen att öppna dem. Då kanske man har missat något inbetalningsdatum eller så. HU!
Och först nu kom jag mig för att klicka på länken - och ser att ni varit i Birmingham! Där har jag bott. Det var egentligen en högst sunkig stad, men folket var ever so nice. Nu har jag också hört att de på senare tid tagit upp gator och grejer och tagit fram kanaler och annat trevligt till allmän beskådan och trevnad. När jag bodde där var det enbart, säger enbart, betong överallt.
Trillar jag inte framlänges då på något vis?
Testar vid tillfälle, kanske.
Ja guuuva tråkigt det är när du inte bloggar på så länge!
Rädslor är olika starka, eller hur.
Telefoner var jag länge skraj för, men eftersom jag har varit tvungen att ringa tiotusen samtal för att kunna utöva mitt yrke har det där släppt helt. Numera ringer jag oförskräckt till vem fanken som helst.
Knivar tycker jag är så potentiellt obehagliga att det hänt att jag drömt knivmardrömmar. Fast jag är inte rädd för själva knivarna i sig, utan för knivar i vissa situationer som jag verkligen hoppas slippa hamna i nånsin.
Och kallsvettig kan jag också bli vid tanken på grottforskare i trånga gångar. Alltid när det har varit nåt kidnappningsdrama och man får veta detaljer om vilka klaustrofobiska utrymmen folk har spärrats in i, då lider jag verkligen.
Men en grej som jag hyser en fobiartad rädsla för är att säga till, eller snarare ifrån, i en situation där jag tror att jag inte ska bli hörsammad. Jag har haft ett antal mer eller mindre traumatiska erfarenheter av detta (störiga grannar alla gångerna) så nu blir jag jätterädd när jag hamnar i en situation där jag måste tala om att jag är störd och be vederbörande sluta störa. Att få nej späder på min vanmakt och vanmakten -- att inte vara herre över min egen tillvaro -- är outhärdlig. Så oftast biter jag hellre ihop och låter allting fräta inåt istället för att försöka göra nåt åt saken.
Stellan; Åh vad skönt, jag trodde jag var den enda i hela världen som var rädd för grodor!
Hälsa Bosse från mig nästa gång du ser honom, Helena. Så förvånad han skall bli! :-)
/Helena T
Moster M: Jag också! Jag är till och med rädd för att lyssna på meddelandena i min egen mobil ...
Ulla: Förträngning kallas det också :)
Stellan: Jag gillade Birmingham! Alla pratade så himla charmigt också.
Marianne: Skyll inte på mig, bara :)
Miss G: Men det där med störiga grannar har du väl löst genom att flytta ut på vischan?
Lisa: Jag tror inga rädslor är så konstiga att man är ensam om dem!
Helena: Hihi! Självklart ska jag hälsa!
Jag delar noja med någons barn här - blanka och/eller prassliga tyger går bort. Jag lever ett liv helt i bomull, jersey och ylle. Jag står hellre i två timmar än delar säte med någon i vindtygsjacka - då är det tungt att vara svensk, eftersom precis _alla_ är insvepta från topp till tå i nylon mellan september och maj. Min andra stora skräck är telefoner. Men det är inte irrationellt: telefoner är _onda_ och djävulens påfund. Inget gott har nånsin kommit från en telefon. Tack - teknikens framsteg - för internet, mail och instant messaging. Om ni nånsin läser att A.G Bells grav har blivit skändad: lova att inte tjalla på mig.
Min irrationella rädsla är att framhjulet på min cykel ska lossna när jag åker nerför en backe. (Av någon anledning verkar det inte lika läskigt att bakhjulet ramlar av.)
Å andra sidan är jag inte rädd för spindlar (förutom jättestora, kanske), ormar eller råttor, så det kanske jämnar ut sig. :-)
Höjder, clowner, människor som är utklädda och går på styltor (fråga mig inte varför), råttor. Inte spindlar. Inte ormar. Sjögräs. Som slingrar sig runt benen, hua. Lite att flyga. Men framförallt höjder. Och cellskräck kanske också?
Men jisses, vad många rädslor - jag som tycker jag är orädd. :)
Skicka en kommentar