2007-05-23

Bilar i mitt liv

I dag (eller i morgon, torsdag 24 maj, om man ska vara petnoga, men det ska man väl egentligen aldrig) är det Den Stora Bilbloggardagen! (Som gott kan skrivas på anglicistiskt vis med inledande versal på alla ord, eftersom det ger ett slags officiell tyngd åt det hela. Pompa och ståt, liksom. Pomp and Circumstance. Som ju är ett verk av Edgar Elgar, som föddes för precis 150 år sen i Worcestershire, där jag var i förra veckan. Ni ser: allt hänger ihop. Inget är en slump.)

Men alltså: bilar har jag haft några stycken. Från den första Fiaten, som jag köpte för att kunna ta mig till jobbet i tjugoårsåldern och som bara startade ibland så att jag ändå var tvungen att lifta. Och kom för sent. Vilket inte var så lyckat eftersom jag jobbade som lärarvikarie på en högstadieskola. Till det sjusitsiga vidunder som jag nu försöker marknadsföra till en i bloggsammanhang välkänd fembarnsfamilj i Eskilstuna.

Mellan dessa båda milstolpar har det rullat många olika farkoster. (Ja, jag är medveten om att metaforiken nu börjar lämna lite övrigt att önska, men det får ni stå ut med.) En av de mest minnesvärda var en grön Passat. Jag, maken (då pojkvän) och ett par–tre kompisar från studentkorridoren på Smålands nation i Lund köpte den tillsammans för ett par tusenlappar. Själva systemet var alltså en föregångare till våra dagars bilkooperativ. (Makens farfar, som jag bara hann träffa ett par gånger innan han dog, frågade: "Hur går det att ha bilen i bolag", på kraftig sydhalländska och med betoning på sista stavelsen i bo'lag. Detta har sedemera blivit ett av familjens mest bevingade ord. Ett annat, med samme upphovsman, är: "Har du inga andra pudor i sängen? Di här kan man ju inte ha hådet på.")

Det var lyxigt att ha bil som student, vill jag lova! Vilka mängder öl man kunde köra hem utan besvär! Eller förresten, visst besvär var det allt förenat med. Den gröna Passaten saknade nämligen back. Visst fanns det väl ett backläge på växelspaken, men backa, det gick inte alls, det. Hjulen rullade inte överhuvudtaget när man la i backen. Man kunde därför aldrig ge sig iväg som ensam förare i denna bil om man planerade att parkera någon annanstans än på en mycket stor och mycket tom plats. Nej, man var tvungen att ha en passagerare. När man skulle backa ut från parkeringsplatsen gjorde man nämligen helt enkelt så att man la i friläge, och sen öppnade både förare och passagerare dörrarna och sparkade bilen bakåt. Lite som familjen Flinta, fast baklänges.

Flintstones

Jag har för mig att vi skrotade den gröna Passaten strax innan det var dags för besiktning.

11 kommentarer:

Bloggblad sa...

Vår gröna passat brann upp.... Jag som alltid varit lite harig hade många gånger tidigare frågat maken: Vad gör jag om bilen börjar brinna? Ständigt svar: Det gör den inte.
Ända tills en januarikväll när jag hann 10 meter innan det slog upp stora lågor framför mig... Jag hann få ut båda barnen (små då)innan den brann som en fackla....

Översättarhelena sa...

Bloggblad: Men vilken skräckupplevelse! Jag som alltid har trott att det bara är på film som bilar börjar brinna. Skönt att det gick bra i alla fall. Aldrig mer en grön Passat ...

Irene sa...

Oh, jag minns den hemska stund då jag lämnade vårt "bilbolag"s röda kombi till en bilhandlare, som kunde tänka sig att betala 500 kronor för den. Det kändes hemskt, så snäll som den bilen varit!
Var på endagskurs i fordonsteknik om moderna bilar nyligen och hu, så datoriserade de är. Det går ju itne att göra något själv, inte byta lampor, oljan behöver itne kollas, snart får man väl köpa elbil som inte nehöver tankas heller, bara sättas i ett uttag.
Sic transit gloria mundi ... eller hur det var.

Ökenråttan sa...

Nu chockar jag lite här också: Vi har ingen bil! Vi har inte haft nån på 32 år.

Och så berättar jag mitt näst bästa bilminne. Jag, Lille Maken och tigrarna var i Miami. Där skulle vi hyra en bil. Barnen suckade dystert: Nu tar väl pappa den minsta lilla billiga trånga skruttbilen! De tyckte att de hade en snål far, nämligen. Men - vad kom glidande om inte en sån där jättestor ljusblå Cadillac, cab, med ljusblå klädsel. Vi kastade oss in i bilen och den gungade iväg medan bilradion spelade Glenn Miller! Helt kongenialt!

Översättarhelena sa...

Irene: Ja, visst borde bilpriser sättas utifrån bilens snällhet! Vår snällaste bil nånsin var en röd Toyota (ständigt dessa toyotor) som vid femton års ålder ännu aldrig hade fått någon anmärkning vid besiktningen. Sen gick det utför rätt snabbt. Till slut fick vi betala för få den skrotad. Bittert.
Ökenråttan: Å, tänk att få åka ljusblå Cadillac till tonerna av Glen Miller ... *drömmer mig bort*

Håkan (hakke) sa...

En bil har jag kört till skroten. En grå Toyota vars motor fortfarande var i toppskick (inga problem att göra lakritsremmar i asfalten från stillastående) men vars kaross mer lämpade sig för sightseeing. Ändå tog den oss så gott som alltid dit vi skulle, hur det nu gick till.

Man kan nog säga att bilens valspråk var som ditt, fast tvärtom:
Inget hänger ihop, allt är en slump.

(Får man inleda med versal efter kolon om man samtidigt börjar på ny rad?)

Anna sa...

Hej Helena!
Nu har jag hittat hit! Den där gröna Passaten minns jag ju! Fick vi inte låna den någon gång? Och var det inte något speciellt knep med 2:ans växel? Det var väl en bil som var legendarisk redan i sin livstid ...

Lotten sa...

Jag är särskilt stolt och glad över att du formaliserar och ger tillåtelse för gödslandet av versaler i namnet "Den Stora Bilbloggardagen".

Stiligt! Pompööst, rentav!

(Dock fegade jag själv när jag skulle skriva just dessa tre ord i min egen rubrik. Det skar i mitt gemena hjärta.)

Att hakke frågar om ekvationen kolon + versal om x = radbytning var också glädjande!

(Jag svarar ja.)

Översättarhelena sa...

Hakke: Man behöver inte ens börja på ny rad! Om det som står efter kolonet är en hel mening så går det fint att börja med versal om man vill. Men det är inte nödvändigt (såvida inte kolonet pekar fram mot flera meningar). Jädrans vad jag kan vara förnumstig.
Anna: Se, ett sanningsvittne! Jag minns inte något speciellt med tvåans växel, men det kanske helt enkelt var så att växellådan funkade enligt nåt slags varannansystem?
Lotten: Ja, jag är så fånig att jag tycker det är väldigt kul och busigt att bryta mot etablerade språkriktighetsregler. Trevligt att någon annan uppskattar det!

Ökenråttan sa...

Sa jag att jag faktiskt have a thing för häftiga bilar, sportbilar o likn. Jag kommer att bli känd som den där damen d'un certain age som vänder sej om efter coola bilar och stannar och brister ut i entusiastika utrop om e-type, ekerhjul, rem över motorhuven och racing blue. Pinsamt tycker mina barn, så klart. Eller en gammal ädel Rolls, Daimler eller Bentley. Love them all. Även slängkärror som Rover.

Däremot avskyr jag att ÅKA sportbil. Jag tror alltid att man ska fara in under nån sån där stor lastbil om man inte bromsar i tid. Helena: Se där en rädsla som jag inte riktigt var medveten om. Rena terapin här hos dej, quoi! Men verkar det inte som snobberi: "Jag är så rädd att jag ska åka in under nån lastbil när jag är ute i sportbil"?

SweFlo sa...

Min första bil var en Fiat med! En söt, liiiten sak i rött. Jag hade dessutom 100 wattshögtalatre i dörrarna, så man hörde när jag var på väg. Det var ett under hu rmånga personer, cyklar och ölbackar fick plats i detta lilla fordon! Var tvungen att sälja den när jag flyttade till USA 1996, men det var en pärla!