Slut på pausen

De två senaste veckorna har jag inte varit i Mexiko (som Hakke). Jag har inte flyttat (som Anna). Jag har inte ens varit sjuk (förutom ett par dagars magsjuka och en alldeles för tidig pollenallergi, men det räknas ju knappt). Nej, jag råkade bara drabbas av lite bloggtrötthet och behövde ta en liten paus.

På tal om paus: När jag jobbar brukar jag ofta glömma att jag behöver ta en paus. Tur då att dessa muskulösa unga män sitter inne i min dator och påminner mig:





Men ärligt talat: jag har vant mig så till den milda grad vid deras närvaro att jag nästan aldrig tar paus när de säger till – och än mindre gör gymnastik med dem. Här krävs det något nytt! Eller något gammalt kanske? Till exempel Gymnastik i skolrummet:



Här får man lära sig både ”Kroksitt. med fattn. om Kn:na” och ”Djuphp frmt m. H. stöd”:



De där skolbänkarna med fastsittande sittbänk var för länge sedan försvunna när jag gick i lågstadiet. Men vi hade faktiskt gympa i klassrummet, för någon gymnastikhall fanns inte i min lilla låg- och mellanstadieskola. Var det fint väder spelade vi brännboll eller fotboll eller gick en promenad eller åkte skidor. Och om det var dåligt väder sköt vi undan skolbänkarna och gymnastiserade i klassrummet efter ett färdigt program som var inspelat på rullband. När jag började högstadiet fanns det inte någon riktig idrottshall i den skolan heller, bara något som såg ut som ett jättestort tält. Det kallades barracudahall, och den hölls liksom uppe genom något slags uppblåsningsmekanism. På vintern var den iskall. I åttan fick vi faktiskt en gympahall, och jag kom för första gången i mitt liv i kontakt med romerska ringar, ribbstolar och bommar. Kanske inte så konstigt att jag aldrig lyckades bli riktigt bundis med dem?