En (inte så värst) ångerfull bekännelse

I går kväll var det julfest med SFÖ Väst (västsvenska avdelningen av Sveriges Facköversättarförening). Sjutton trevliga damer (inte en enda trevlig herre) som umgicks, åt julbord (laxen var god), drack öl och gav varann varsin pocketbok i julklapp. Och så gick vi en tipspromenad. Jag älskar alla sorters frågesporter och tipspromenader och den här var perfekt. Alldeles lagom lång (sju frågor) och med lagom svåra frågor, sammanställd av kollegan E. Att det var lagom svårt bevisas av att mitt lag vann – med alla rätt. Vi var ett stentufft team, bestående av kollegan A och kollegan I och så jag då förstås.

Vi blev såklart både glad och stolta över att vinna en tipspromenad i detta illustra sällskap. Glada blev vi också över det fina priset – varsin jättegullig marsipangris. Jag fick en gris som spelade cello, men bytte med kollegan I, som hade fått en saxofonspelande gris, eftersom jag kände att jag kunde identifiera mig mer med just den grisen. Om någon har missat det så är jag nämligen en av världshistoriens sämsta saxofonister.


Det välförtjänta (?) priset.

Men nu kommer det något lite pinsamt. Jag måste säga det, även om det bär emot. Vi fuskade. Ja, det är sant. Hur lågt får man sjunka egentligen? Vi fuskade i tipspromenaden på översättarföreningens julfest.

Vi var rätt säkra på svaren på de sex första frågorna, men på den sjunde hade vi verkligen ingen aning. Den löd så här (ungefär): Översättarnas skyddshelgon Hieronymus översatte ju bibeln, men vad gjorde han i slutet av sitt liv? Jag minns inte det första svarsalternativet, men de två andra var: X. Skrev en kyrklig litteraturhistoria och 2. Grundade ett kloster i Betlehem.

Jag och kollegan I gissade på X, medan kollegan A gissade på 2. Eftersom det var två mot en, så tänkte vi skriva X. Sen uppstod det på något konstigt sätt lite trams och flams, och vi skojade om att ringa hem till sambor och äkta makar och be dem kolla i referensbokhyllorna. Och det var då jag kom på det – ja, jag får ju erkänna att det var jag. Jag har Nationalencyklopedin i mobilen. Så kom det sig alltså att vi fann oss stå i det göteborgska decemberregnet på Masthuggstorget och fuska. Vi slog upp Hieronymus i mobil-NE. Och det var kollegan A som hade rätt: Hieronymus grundade ett kloster i Betlehem.

Nu råkar jag veta att en och annan av festdeltagarna läser här på bloggen då och då. Till er säger jag: Förlåt! Vi kunde liksom inte hejda oss. Tävlingsinstinkterna övermannade oss fullständigt. Det enda jag kan säga till vårt försvar är att det aldrig sades något om vilka hjälpmedel som var tillåtna.

Men vi hade vunnit i vilket fall som helst, för laget som kom tvåa hade två fel!