Ebony and Ivory

När höstvädret plötsligt drog in redan i augusti trodde jag (och säkert åtminstone de flesta göteborgare) att vi kunde se fram emot åtta månaders vågrätt regn, snålblåst och novembermörker. Jag blev därför lite tagen på sängen när det plötsligt för någon vecka sedan blev härligt sensommarväder igen. Men det var ju bara att inse – det var läge för barbent klädsel igen. Snabb ansning av underbenen alltså (se punkt 8–11). Tyvärr framträdde en missklädsam likmaskfärg under moonbootsen, men i badrumsskåpet fanns räddningen i form av en flaska brun-utan-sol. Av tidigare erfarenhet vet jag att det krävs en mycket omsorgsfull insmörjning för ett lyckat resultat. Minsta slarv straffar sig i form av smutsbruna ränder. Så jag gick gick till verket med stor noggrannhet. Vänster underben. Ovansidan av vänsterfoten. Vänster lår. (Jag bestämde mig för att det vore trevligt med bruna lår också så här på sluttampen av visa-benen-säsongen, trots att jag sällan har så korta kjolar att det spelar någon roll.) Dags för höger ben. Och då tog flaskan slut. Helt tvärslut. Annars brukar man ju alltid kunna skrapa ur en liten skvätt. Men icke så här. Det var en ovanligt sinnrikt konstruerad pumpflaska, för det var verkligen inte en droppe kvar i den. Desperat försökte jag skrapa bort lite smörja från vänsterbenet och fördela på höger ben (åtminstone underbenet, strunt i de bruna låren nu). Men den torkar in snabbt, den där krämen, det gör den. Så nu har jag ett brunt och ett vitt ben. Men jag gick faktiskt ut i sommarkjol utan strumpbyxor ändå, det var väl modigt av mig?

Nämen, är det inte Donny Osmond?

Nej, det var visst Alfons Åbergs pappa. Äsch, jag menar Fredrik Reinfeldt.



Men det där är ju David Bowie! Nej, det var visst Göran Persson.



Fast det där är ju i alla fall Harvey Keitel! Oj, det var visst Maria Wetterstrand.



Var inte detta ett riktigt moget och meningsfullt blogginlägg så säg!

Nämen, är det möjligt!

Alla som någonsin har ammat barn, diat sin moder eller haft en ammande kvinna i sin omedelbara närhet (det vill säga de flesta) måste läsa om Miss Gillettes surrealistiska bröstmjölksupplevelse. Jag tror i själva verket hon tillhör ett högre utvecklingsstadium än vi andra. Ungefär som de där människorna som föds utan anlag för visdomständer. Väldigt känsliga läsare varnas förresten litegrann.

Lyckade vansinnesaffärer

Om det är någon som tycker ett det har varit ovanligt tyst här på bloggen på sistone så är det en riktig iakttagelse. Samma elaka IRL-virus som har sänkt halva Bloggsverige har drabbat även mig. I lördags hade jag dock piggnat till så pass att jag klarade att genomföra ”Lilla secondhandrundan” med döttrarna (gossebarnet ville däremot inte följa med). Denna runda består av Myrorna på Järntorget och Emmaus på Linnégatan, där man nästan alltid hittar nånting användbart men å andra sidan aldrig gör de där verkliga superfynden. (De kräver en riktig loppis med 99,9 % skräp som måste harvas igenom för att man ska hitta den där enda promillen med guldkorn à fem spänn.)

Här är lite grann av vad vi köpte och inte köpte:



En frack av märket Pingvin. Köpte vi inte.



En stickad basker i glada färger. Dottern tyckte den stacks, men jag (som egentligen är känd som familjens mesta stickshatare) kunde inte motstå den, så den blev min.



Solglasögon. Köpte jag. (De på näsan alltså, det andra paret var redan mina.)



Underlig mössa av mockalappar. Köpte vi inte.



Inte blev den mindre underlig av att man vände på den.

Dessutom köpte artonåringen två randiga herrskjortor och en lustig svart blus med jättelånga kragsnibbar, trettonåringen en rutig herrskjorta av märket ”Monsieur Falk” och två par nästan likadana solglasögon och jag denna kilt:




Den är tre storlekar för stor och behöver sys in någon decimeter eller så. Men bara lugn, jag gör faktiskt sånt. På det hela taget alltså ett ganska lyckat utfall av lilla rundan.

Kurser jag vill gå – eller kanske inte

Visst är det kul att bläddra i kurskatalogerna från Folkuniversitetet, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, ja, till och med Medborgarskolan, när de dimper ner i brevlådan så här på höstkanten? Jag brukar fundera på om jag inte skulle ta och gå en kurs i polska (språket, inte dansen), salsa (dansen, inte såsen) eller nåt annat spännande. Ibland gör jag det också. Jag har till exempel gått på nybörjarkurs i salsa (dansen) inte mindre än tre gånger. Min hjärna har en speciell teflonbeläggning när det gäller just danssteg. Men det är kul ändå.


Ja, visst är det jag, det ser ni väl.

Det här är däremot några kurser jag inte vill gå:
– Kurs i vett och etikett för Bert Karlsson
– Folkpartiets kurs ”Så här hackar du dig in i andras nätverk utan att det märks”
– Socialdemokraternas kurs i datasäkerhet
– Kurs i ledarskap för Lars Lagerbäck
– En sån här gör-det-själv-skrivkurs

Någon som kan tipsa om andra kurser man inte borde gå?

Finn två fel!

Nej, inte feeel (som Brasse sa), utan två förändringar. Jag har alltså ändrat på två saker på bloggen. Är det någon som ser vilka?

Svaret på rondellgåtan

Varför blir rondellerna bara fler och fler? Berglin framkastar en teori i Svenska Dagbladet. (Tack för tipset, Cykellärarinnan! Och nu kanske alla andra undrar om jag verkligen känner en cykellärarinna? Faktum är att jag gör det och att jag själv också kan titulera mig så. Men mer om det en annan gång. Kanske.)

Kommentera – så funkar det

Det har kommit till min kännedom att det finns en del personer som läser här och gärna skulle vilja kommentera men inte riktigt förstår hur man gör. Detta måste vi givetvis råda bot på! Jag vill ha många kommentarer! En vanlig missuppfatting är att man måste ha en egen blogg eller ett konto på Blogger eller vara inloggad på Blogger för att kunna kommentera. Men si, det behöver man inte alls det. I själva verket behöver man inte ens heta något, för man kan hitta på ett namn om man vill!

Hos Lotten finns det en pedagogisk lektion i konsten att kommentera, men jag tar mig friheten att planka hennes instruktioner och anpassa dem lite till min egen blogg:

Börja med att läsa några inlägg här på min blogg och välj ett som du skulle vilja kommentera. Eller hoppa över det steget om du vill. Många av texterna här är både långa och omständliga, och ofta vet man ju ändå ungefär vad det står, så det går fint att kommentera utan att först läsa inlägget. Välj i så fall ett inlägg på måfå, gärna det senaste.

Låt oss alltså ponera att du vill kommentera just detta inlägg. Klicka då på texten ”N inpass” under den här texten. (Det står alltså inte ”N”, utan i stället står det en siffra som anger hur många som har kommenterat hittills, t.ex. ”0 inpass” eller ”65 inpass”. Bara ett exempel, som sagt.) Då kommer man till en annan sida, som eventuellt redan innehåller en rad kommentarer. Det finns också en tom ruta, antingen längst ner eller till höger på skärmen. I rutan skriver man vad man har på hjärtat. Det kan t.ex. vara ”Jag håller med helt och hållet”, ”Det var det dummaste jag har hört” eller bara ”Kan jag få bjuda dig på ostron och champagne någon dag”. Eller något helt annat!

Sen klickar man i ringen framför ”Other”. Då kommer det fram två fält. Det ena har etiketten ”NAME”. Där kan man skriva sitt riktiga namn, om man har ett sådant och vill använda det. Annars går det lika bra att skriva till exempel Cykellärarinnan, Tubavirtuosen, Hästägarn eller något annat trevligt.

Det andra fältet har etiketten ”YOUR WEB PAGE”. Där behöver man inte skriva något alls. (Man kan också göra som en bloggkommentator som kallar sig Den Tjocke Konsulten. Han brukar av någon anledning skriva www.ibm.com.)

Nu kommer vi till ett moment som inte är så enkelt. Under de båda fälten för namn och webbsida ser du några konstiga sneda bokstäver i en glad färg. Det kan t.ex. stå ”fphauvhz”, fast det är inte alldeles lätt att läsa. Dessa ska du nu skriva av i fältet ”WORD VERIFICATION”. Det går inte alltid på första försöket, i alla fall inte för mig. Det kan vara rätt svårt att se vad det står och ännu svårare att skriva av ett sånt där nonsensord. Men – om det inte lyckas så är det bara att göra ett nytt försök. Varken ditt inpass eller ditt namn har försvunnit, utan de står kvar i sina rutor. Du har bara fått ett nytt nonsensord att försöka skriva av. (Anledningen till att man måste utföra denna till synes meningslösa övning är att den lär sätta stopp för nåt slags kommentarsrobotar som kilar runt bland folks bloggar och lämnar automatiska kommentarer. Som spam ungefär.)

Klicka nu på ”Publish Your Comment” och se hur din kommentar bevaras för eftervärlden.

Det krångliga receptets dag!

Lotten har i dag utlyst Det krångliga receptets dag. Jag kan tyvärr inga krångliga recept, så i stället vill jag presentera en maträtt som jag uppfann till äldsta dotterns 18-årsdag. Med detta recept får man åtminstone i vår familj en lite krånglig måltid, eftersom de två småsyskonen absolut inte kan att äta den. De kan inte ens vistas i samma rum som någon som äter skaldjur. Inte för att de är allergiska eller så, men de tycker det är så oerhört motbjudande. En gång när vi åt räkor förklarade mellansonen det så här: ”Tänk om jag satt här och skalade kackerlackor och stoppade i mig när ni såg på! Precis så äckligt tycker jag det är med räkor.” Och då förstod man liksom. Att det kan vara olika …

Men festföremålet och hennes föräldrar tyckte i alla fall mycket om födelsedagsmiddagen. (För att förekomma alla oroliga kommentarer så är vi inte elaka utan gav småsyskonen något annat att äta. Och tårtan kunde hela familjen inta tillsammans.)

Så här kommer det oförskämt enkla receptet. Jag har inte så bra koll på vilka mängder av de olika ingredienserna jag tog, men det är nog inte så vansinnigt noga. Självklart kan man också krångla till det efter tycke och smak!

Kräftstjärtar i Pernod

En stor förpackning frysta, skalade kräftstjärtar
(Om man absolut vill krångla till det kan man förstås köpa hela kokta havskräftor och plocka av stjärtarna och skala dem själv. Om man vill krångla till det ännu mer så kan man ju för all del köpa levande havskräftor och koka dem först. Om man vill vara riktigt krånglig så kan man väl börja med att ge sig ut och fiska havskräftor.)

Pernod
(Här krånglade jag till det lite genom att i stället ta Ricard, som jag tycker är godare att dricka. Eller egentligen är det nog bara så att jag tycker att flaskan är snyggare. Men jag tycker Pernod låter bättre i receptnamnet.)

Fryst hackad dill
(Här har man förstås alla möjligheter att krångla till det. Det enkla sättet att krångla är att köpa hel dill och hacka. Men man kan också krångla mer genom att odla dillen själv. Eller vara extremt krånglig genom att själv samla in dillfrön från utblommad dill och sen så dem och först nästa år skörda dillen, hacka den och laga detta recept.)

Olivolja, salt och vitpeppar
(Svårt att krångla till.)

Låt kräftstjärtarna tina, helst långsamt, annars kan de bli lite sega. Fräs dem i olivolja. Krydda med salt och peppar. (Det är inte säkert det behövs något salt, det beror lite på hur salta kräftstjärtarna är.) Häll på lagom mycket Pernod, så att det varken blir soppigt eller torrt. Puttra ett par minuter och strö sedan över mycket dill. Servera till exempel med saffranscouscous.


Vilken är snyggast? (Bild från Pernod-Ricard Portugal.)

Saker att göra med silvertejp (eller inte)

Silvertejp – även kallad gaffatejp – kan man ha till mycket. Jag har lagat en dammsugare med silvertejp. Ett par kompisar har lagat en spricka i sitt handfat med silvertejp. Det har hållit i flera år! I amerikanska kriminalromaner brukar kidnappare använda silvertejp som munkavle och för att surra händer och fötter på offret. (På engelska heter det duct tape, som ordagrant betyder trumtejp (trum som i fläkttrumma). Det ursprungliga användningsområdet var just att tejpa fläkt- och luftkonditioneringstrummor.) Här ser vi en kille som har klätt ut sig till Plåtmannen i Trollkarlen från Oz i sin egenhändigt ihoppysslade kostym av silvertejp:


Foto från Duck (sic!) Tape Club

Silvertejp verkar överhuvudtaget vara väldigt stort i USA. Här hittar du t.ex. ett par killar som har många tips för silvertejpsentusiasten. Vill man köpa köpa modeaccessoarer gjorda av silvertejp så går det också bra. Och en silvertejpsfestival vill väl ingen missa.

Silvertejp har alltså oanade möjligheter. Ändå tycker jag på något sätt att Gatubolaget i Göteborg går ett steg för långt nu:




Men det kanske bara är jag som är trångsynt?