Ebony and Ivory
När höstvädret plötsligt drog in redan i augusti trodde jag (och säkert åtminstone de flesta göteborgare) att vi kunde se fram emot åtta månaders vågrätt regn, snålblåst och novembermörker. Jag blev därför lite tagen på sängen när det plötsligt för någon vecka sedan blev härligt sensommarväder igen. Men det var ju bara att inse – det var läge för barbent klädsel igen. Snabb ansning av underbenen alltså (se punkt 8–11). Tyvärr framträdde en missklädsam likmaskfärg under moonbootsen, men i badrumsskåpet fanns räddningen i form av en flaska brun-utan-sol. Av tidigare erfarenhet vet jag att det krävs en mycket omsorgsfull insmörjning för ett lyckat resultat. Minsta slarv straffar sig i form av smutsbruna ränder. Så jag gick gick till verket med stor noggrannhet. Vänster underben. Ovansidan av vänsterfoten. Vänster lår. (Jag bestämde mig för att det vore trevligt med bruna lår också så här på sluttampen av visa-benen-säsongen, trots att jag sällan har så korta kjolar att det spelar någon roll.) Dags för höger ben. Och då tog flaskan slut. Helt tvärslut. Annars brukar man ju alltid kunna skrapa ur en liten skvätt. Men icke så här. Det var en ovanligt sinnrikt konstruerad pumpflaska, för det var verkligen inte en droppe kvar i den. Desperat försökte jag skrapa bort lite smörja från vänsterbenet och fördela på höger ben (åtminstone underbenet, strunt i de bruna låren nu). Men den torkar in snabbt, den där krämen, det gör den. Så nu har jag ett brunt och ett vitt ben. Men jag gick faktiskt ut i sommarkjol utan strumpbyxor ändå, det var väl modigt av mig?
6 kommentarer:
Enastående tokmodigt! Nu ska jag resa mig upp och applådera. Själv har jag slutat bry mig om sånt som bleka ben. Fläskiga lår är en sak, men blek hy bekommer mig icke mer. Inte ens ludna ben bekymrar mig nämnvärt. Jag påstår att de gör det, men det är endast en läpparnas bekännelse.
Tack för applåderna Molle! Jag tror att jag har börjat bry mig mer om sånt som vita ben och gråa hår på senare år. De gråa håren har ju visserligen blivit fler, men benen har knappast blivit vitare, så jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske kan jag skylla på de tre tonåringarna?
Det gäller att hålla huvudet extra högt då. Och att hålla färgen... åtminstone den i ansiktet.
Bloggblad: Ärligt talat så var det nog ingen annan än jag som såg det, om jag inte särskilt påpekade det, och det fanns det ju ingan anledning till :)
Helena T: Ja, visst har det varit underbart!
Jag smörjde mig noggrant med brunutansol både i fredags kväll och i lördags morse för att vara snygg på bröllop. Förmodligen gjorde jag det med huvudet under armen, för från och med halsen GLÖMDE jag att smörja.
Lotten: Det luriga är ju att man inte ser var man har missat (alternativt smörjt på för mycket) förrän flera timmar senare!
Skicka en kommentar