Om kroppshårets utbredning och avlägsnande

Del 2: Avlägsnande

Nu är det ju i de allra flesta fall så att man inte vill gå omkring och se ut som någon från Apornas planet. Eller som den felande länken i Darwins utvecklingsteori. Så lurvet måste bort på något vis. Åtminstone på sommaren. På vintern tycker jag oftast bara det värmer skönt och ägnar mig bara åt hårborttagning vid de sällsynta tillfällen när jag ska ha tunna strumpbyxor.

Vilket osökt får mig att tänka på nyårsafton förrförra året. Vi har ett särskilt system för nyårsfirande som – i kortversion – innebär att vi är en hel massa människor som travar runt och gör små strandhugg hemma hos varandra. Hela firandet inleds med glögg hemma hos Herr G. på eftermiddagskvisten, och sen tågar alla i samlad tropp till Packhuskajen för att titta på GP:s fyrverkeri. Därefter går man hem till oss och äter oxfilé med rödlökssås. Det innebär att denna rätt i princip ska vara klar innan man ger sig iväg till glöggdrickningen. Det lyckas sällan fullt ut, om man säger så. Just denna nyårsafton var jag tvungen att stanna hemma i köket medan resten av sällskapet gav sig iväg till glögg och fyrverkeri. Detta brukar inträffa vissa år, och jag har inget direkt emot det. Det är riktigt mysigt. Jag pysslar lite med oxfilén och letar efter dukar (”Nämen, den här har ju fortfarande kvar stearinet från förra nyårsafton!”) och provsmakar vinet (”Helt okej. Det här också. Det här var faktiskt inte heller dumt.”) innan hemmet återigen invaderas av uppsluppna festdeltagare. Så gick det till även denna gång. När det var någon kvart kvar tills gästerna beräknades anlända fixade jag till hår och smink och satte på mig en klänning (ärmlös) och strumpbyxor (tunna). Och upptäckte i samma sekund fågelbona i armhålorna och de tillplattade buskagen på benen. Hoppsan, här gällde det att handla snabbt och rådigt. Att helt enkelt välja en annan klädsel föll mig inte in (i själva verket var det först nu som den lösningen slog mig). Nej, här skulle det minsann avhåras. Jag bestämde mig för att det snabbaste sättet nog var sån där illaluktande Veet-kräm och smetade genast in kroppsdelarna i fråga med denna gröna smörja. (Ja, jag klädde ju av mig först förstås.) Precis då pep stektermometern i oxfilén. Har ni plockat ut oxfilé ur ugnen med hårborttagningskräm under armarna nån gång? Testa det annars. Gärna med publik. Det var nästan lite slöseri att ingen såg mig där jag sprang fram och tillbaka mellan badrummet och köket (ja, de tjocka oxfilébitarna måste ju stanna i ugnen längre än de tunna, så det blev flera vändor!) iklädd endast trosor, men med ben och armhålor läckert täckta av ett tjockt lager ljusgrön smet. Men oxfilén blev god och benen släta, och om såsen hade en lite lustig bismak tror jag absolut inte det hade något samband med klickarna av grön Veet som satt under mina armar när jag rörde om i den.

Detta var alltså egentligen en utvikning. Men jag tror det får räcka för i dag. På så sätt håller vi spänningen uppe: Hur gör jag i vanliga fall? Är det grön ektoplasma som gäller även då? Eller kör jag old-school, dvs. med hyvel?

Missa alltså inte nästa spännande avsnitt: Avlägsnandet igen!

Om kroppshårets utbredning och avlägsnande

Del 1: Utbredning

I förrgår var det faktiskt, tro det eller ej, kroppsbehåringens dag! I går var det alltså annandag hår, och i dag blir det då … låt mig tänka … en helt vanlig hårdag. Dålig hårdag eller bra hårdag. Beroende på om hårgudarna just i dag har valt att stå dig bi eller inte.

Den som har läst här på bloggen ett tag har kanske märkt att jag har en lätt fixering vid hår. Delvis kan det bero på att jag själv är ett osedvanligt hårigt exemplar. Dock inte överallt: Man skulle kunna säga att jag har perifer behåring. Hår i ytterkanterna av kroppen, liksom. Rejält med hår på huvudet. Och riktigt ludna underben. Det är de som ibland har gett mig epitetet ”kvinnan med inbyggda moonboots”. (Fast om jag ska vara ärlig så är det mest jag själv som brukar säga det.) Au naturel ser alltså mina ben ut ungefär så här:


Bilden är fingerad.

Min make däremot, han har central behåring. (Vilket inte på något vis ska förväxlas med centrallyrik.) Där jag är som hårigast är han alltså som kalast: på hjässan och underbenen. Det mesta däremellan är dock tättbevuxet. Tänk er att Chewbacca hade satt på sig en gammaldags herrbaddräkt och sen rakat alla kroppsdelar som stack ut. (Utom ögonbrynen.) Ungefär så.


Chewbacca är killen till vänster.

Som par är så skulle man alltså kunna säga att vi är behårade enligt principen om komplementär distribution! (Detta är bara ett allmänt konstaterande och inget ni andra behöver eftersträva för att nå framgång i societetslivet.)

Missa inte nästa avsnitt: Kroppshårets avlägsnande

Här ska bloggträffas!

Bloggare, kommentatorer, allmänna hangarounds, beundrare och andra som känner sig manade ses på torsdag den 1 februari klockan 19 på klassikern Glada stinsen på Rosenlundsgatan 23 (precis bredvid ingången till Södra station), där Petra har varit så rasande gullig och bokat bord. Inte mindre än åtta stycken glada bloggare och kommentatorer tros dyka upp: Jag, Petra, Lotten, Annika, Anna, Ingrid, RS (Kulturbloggen) och Ica.

Är det någon mer som känner ett oemotståndligt behov av att frottera sig med detta sällskap så är ni givetvis extremt välkomna. Skriv bara här i kommentarerna, så fixar Petra ett större bord! Simsalabim bara!

Förresten, jag har förstått att vissa, exempelvis Ica, inte känner sig fullständigt säkra på hur man hittar i överallt i huvudstaden. Om du eller någon annan vill ha mitt mobilnummer för säkerhets skull, så mejla mig på oversattarbloggen snabel-a gmail punkt com, så ska vi säkert kunna lotsa varandra rätt. Haha, trodde ni ja! Här har ni kvinnan som fortfarande går vilse i den stadsdel där hon har bott i sjutton år. Men mejla mig ändå, så skickar jag mitt mobilnummer – så kan vi trösta varandra när vi har gått vilse.

Som om det inte var nog med trevligheter så blir det dessutom bloggbrunch den 3 februari! Läs mer om den hos Studiomannen.

Kallt? Då skulle ni varit med under kriget!

Fast det var ju för all del inte jag. Men min barndoms vintrar i Småland, de var kalla de också. Det var alltid tjugo minusgrader. I månadsvis. Och massor av snö. Tjugofem grader kallt var inte heller särskilt ovanligt. Men det allra kallaste jag har varit med om, det var i Jokkmokk i februari 1980. (Eller var det kanske 1981? Minns inte riktigt.)

I går kväll råkade jag missa en spårvagn, och eftersom det inte var särskilt långt att gå så gjorde jag det, fast jag inte direkt var klädd för promenad i svinkallt väder. (Jag saknade bland annat ett av mina favoritplagg – långkalsonger.) Alltså, nu bor jag ju i Göteborg. Svinkallt väder är här lika med minus sex grader. Jag har upplevt minus fjorton ett par gånger under mina sjutton år här i stan, men då var det nästan undantagstillstånd. Alltnog, under denna stelfrusna promenad, där jag emellanåt kastade en blick över axeln för att försäkra mig om att ingen såg hur jag stapplade fram i en lätt bredbent jag-har-gjort-i-byxan-stil för att inte halka i backarna, under denna promenad så drabbades jag plötsligt av ett rent kroppsligt minne av den där kylan i Jokkmokk. Ni vet, när det är riktigt kallt så gör det ont. Det sticker och värker. Värst brukar det vara i låren. Så även igår. Och då mindes jag precis hur det kändes i Jokkmokk.

Det var bara det att det var trettio grader kallare då. Fatta: det var trettiosex grader kallt. Det är svinkallt. Jag och dåvarande pojkvännen – som dessutom hade släkt i Jokkmokk – hade hängt med ett gäng kompisar från en folkhögskola (som vi inte själva gick på) på en resa till Jokkmokks marknad. Jag hade dunjacka och långkalsonger. Väl rustad för kyla. Trodde jag. Tills jag kom dit. Jeans med långkalsonger under? I trettiosexgradig kyla? Det funkar inte, kan jag berätta. Jokkmokksborna hade skoteroveraller, skoterkängor och pälsfodrade mössor med öronlappar. Jag minns att jag köpte mig en stickad mössa på marknaden. (Hade jag åkt dit utan mössa alls? Är det möjligt? Jag minns inte.) I övrigt minns jag nästan bara den där känslan av att låren när som helst skulle brinna upp av kylan. Nej förresten: jag minns också att pojkvännens släktingar bjöd på kaffekask. Det tyckte jag var rätt exotiskt.

Lite insidesinformation från P3 Guld

I morgon (onsdag) klockan 20.30 får ni inte missa P3 Guld-galan på teve! Då har ni chansen att se min trettonåring sjunga i jättekören bakom Mando Diao. Trettonåringen hälsar för övrigt att basisten i Mando Diao är jättesnygg men inte lika snygg som Timbuktu, att en artist som kallas Juvelen är lite skum men i alla fall kan stå på ett ben samtidigt som han spelar gitarr och att Anders i Anders och Måns är otroligt lång och har lika rolig dialekt som på teve.


Vilken är basisten?

Tips för hungriga!

Stämmer detta på dig:
- Du är snart sexton
- Du är kille
- Du har växt väldigt fort på längden

Ja, då behöver du väldigt mycket mat för att bredden så småningom ska komma ikapp. Men eftersom den inte har gjort det ännu så kan det vara svårt att få plats med all mat man behöver. Då kan man helt enkelt göra så att man tar en vilopaus mitt i måltiden.



Sen är det bara att fortsätta äta igen! Har du dessutom problem med att få byxorna att sitta uppe på en anständig höjd? Lugn, så småningom fyller du säkert ut dem bättre.

Dagens tre glädjeämnen. Och en fråga.

Glädjeämnena först:

1. Biljetterna kom med posten tillsammans med detta vackra kort (notera den violetta fläcken av okänt ursprung):



Lotten hämtade biljetterna åt mig, men jag måste ju påpeka att hon gjorde det av helt filantropiska skäl, eftersom hon inte ens kan följa med på konserten själv. (Psst: Hon fyller nämligen år just den dagen!) Filantrop är för övrigt ett av de svåraste ord jag vet. Just därför känner jag ibland ett inre tvång att använda just det ordet. Oftast kommer jag dock inte på vad det heter utan säger antropolog eller i värsta fall antroposof. Nu måste jag träna lite: filantrop, filantropisk, filantropi, antropo… äsch. Nå i alla fall: den som vill hänga med mig på finkultur den 2 februari behöver alltså inte sörja! Det finns fortfarande hopp!

2. Jag fick mejl om att jag ska få testa en kamera:



Och det ska jag alltså göra fast jag inte ens får betalt för det. Jamen, varför gör man det då? Jo, jag tycker faktiskt att det är roligt! Lite bekymrar det mig dock att jag uppenbarligen i ett stressat ögonblick har presenterat mig som tonårsmamma. Alltså, en tonårsförälder, det är ju otvivelaktigt någon som är mamma eller pappa till en eller flera tonåringar. Men en tonårsmamma? Är inte det en tjej som hoppar av skolan mitt i gymnasiet för att hon blir gravid? Eller?

3. Jan Olhagers Logistiklexikon. Alldeles gratis för envar som vill slå upp logistiktermer, vilket jag har velat väldigt mycket den här veckan. Sällan har väl ett logistiklexikon glatt en människa så mycket. I själva verket har det inte bara varit ett av dagens glädjeämnen utan en källa till glädje hela veckan.

Och så frågan:

Det blir bloggträff i Stockholm den 1 februari! Petra föreslår att vi träffas på Paus eller Två, som båda ligger på Rörstrandsgatan. Är det någon som har erfarenhet av dessa båda hak och kan rekommendera någotdera?

Tjenare på er alla ekenkisar och ekenbönor!

Eller heter det inte så nuförtiden kanske? Fast det tror ju vi kållar och ador att det gör. I vilket fall som helst så kommer jag att hedra kungliga hufvudkommunen med min närvaro i början av februari, och nu verkar det arta sig till en bloggträff torsdagen den 1 februari!

Petra och Annika är på! Lotten och Studiemannen funderar också på saken.

Men var ska vi vara, var ska vi vara? Jag som inte har varit i Stockholm sen jag lurade mig in med falskleg på Café Opera. (Äsch, nu ljög jag igen.)

Hjälp önskas! Särskilt av stockholmare! (uppdaterat)

Alla mina bloggläsare är ju jättesnälla, det vet jag. Nu skulle jag behöva lite hjälp av någon som är lite extra snäll, lämpligen en stockholmare eller någon annan typ av mälardaling. Det är nämligen så att jag har gått och vunnit två stycken biljetter till Daniel Hardings premiärkonserter på Berwaldhallen. (Harding är alltså Sveriges Radios symfonikers nye chefdirigent, om nu någon skulle ha missat det. Men såvitt jag förstår så har det varit en ganska massiv reklamkampanj på kollektivtrafiken i Stockholm, så alla kanske är införstådda?) Detta är särskilt kul eftersom det är jag som har översatt artiklarna om Daniel Harding på Berwaldhallens hemsida. Så jag tycker nästan att jag känner honom litegrann!

Det jag nu behöver hjälp med är att hämta ut biljetterna. De måste nämligen hämtas i Berwaldhallens biljettkassa senast på fredag 19 januari. Den som hämtar ut dem måste visa upp SMS:et som jag fick som bevis på att jag hade vunnit biljetter. Jag har dock fått lov av biljettkassan att vidarebefordra SMS:et till någon som hämtar ut biljetten åt mig. Av de fyra premiärkonserterna hade jag tänkt mig att gå antingen den 2 eller den 3 februari. Och eftersom jag har vunnit två biljetter så kan den som är snäll och hämtar ut biljetterna få följa med! (Fast det är förstås helt frivilligt. Jag kan också bjuda på en öl eller två om det faller den snälle biljetthämtaren mer i smaken. Man behöver dock inte vara rädd för att gå på konsert med mig: jag ser helt normal ut och beter mig (ofta) som folk.)

Är det någon som kan tänka sig att vara så rasande snäll och hjälpa mig, så kan du väl mejla ditt mobilnummer till oversattarbloggen punkt snabel-a punkt gmail punkt com. (”Punkt” ska alltså ersättas med en punkt och ”snabel-a” med ett snabel-a, och mellanslagen ska bort, men det fattade ni säkert.) Då kan jag vidarebefordra SMS:et som du ska visa upp i biljettkassan på Berwaldhallen.

Och när jag ändå ska till Stockholm: är det några kuliga bloggträffar på gång? Omkring 1–2 februari eller så?

Uppdatering:
Mejladressen ovan är såklart fel. Det ska givetvis vara: oversattarbloggen snabel-a gmail punkt com!

Men biljetterna är nu avhämtade av den alltid lika pålitliga Lotten!

Väktare vaktar visst vimsigt?

Som jag säkert har nämnt förut (jag har en förmåga att upprepa mig) är jag inte vidare förtjust i svenskarnas favoritfritidssyssla: att åka till Ikea. Det är så stort. Och så mycket folk. Och så många saker. Jag blir lite yr i huvudet av sånt. Ändå hamnar man ju där titt som tätt. Igår gjorde jag det, trots att jag utöver min vanliga motvilja hade en sån där sprängande huvudvärk som infinner sig när man äntligen ska vara ledig efter en ovanligt hektisk vecka.

Den här gången var det trettonåringen som behövde nya förvaringskartonger för att få ordning i sitt rum, och vilken tonårsmoder kan motstå det argumentet? Inte jag. Huvudvärken hölls i schack med lite fler Panodil än den rekommenderade dosen. Trettonåringen och hennes bror – som ville följa med – lovade att vi inte skulle titta på allt utan bara handla det som skulle handlas.

Vi hittade rätt sorts kartonger, tittade bara lite på miljöerna (tur att det finns soffor man kan sitta i medan barnen studerar finesserna i köksskåp och garderober) och betalade. Vid utgången ville tonåringarna ha korv och läsk, och vad sjutton, det är ju ett billigt och enkelt sätt att få dem att äta nånting överhuvudtaget mellan frukost och middag på en söndag. Jag tycker varken om korv eller läsk, så medan barnen köade vid korvdisken tog jag en titt på de där hyllorna som numera finns vid utgången på de flesta Ikeavaruhus. Ni vet vilka jag menar. Där de har lite godisdalahästar, älgkorvar och färdiga middagskit för stressade familjer som har just har handlat soffan Klippan i stället för att trilla köttbullar hemma.

Jag går lugnt och stillsamt och studerar svenska lantchips, frysta potatismospellets och burkar med lingonsylt. I bortre änden av gången som jag befinner mig i står en väktare. Jag går vidare till nästa gång och tittar på lax och gravlaxsås. Väktaren har nu förflyttat sig till den gången i stället. Jag går lite hit och dit bland pasta och pesto. Väktaren följer efter. Jag går i kringelikrokar. Väktaren går i synkroniserade kringelikrokar.

Då ser jag att barnen nu har fått sin korv och läsk och står vid ett bord i andra ändan av lokalen och äter. Jag överger renskaven och kardemummaskorporna och går bort och gör barnen sällskap. Jag berättar för dem om den underlige väktaren, och vi lägger fram olika teorier om anledningen till hans beteende. Ser jag skum ut? Nej, det gör jag väl inte? Har väktarna i uppgift att slumpmässigt punktbevaka var sjuttonde kund som går ut genom kassan? Vi hade inte hunnit längre förrän barnen nickar åt något bakom min rygg. Och mycket riktigt. Väktaren har placerat sig med båda fötterna stadigt på golvet, två meter från vårt bord.

När korven är uppäten bestämmer vi oss för att göra ett litet test, så vi går inte direkt till den närmaste utgången utan tillbaka till de sega bilarna och kaviaren. Det innebär att vi måste trava tvärs över hela lokalen och förbi korvförsäljningsdisken. Vi kollar runt lite vimsigt bland hyllorna. Och jodå, väktaren följer efter på samma lite vimsiga vis.

Är det någon som kan förklara detta mystiska väktarbeteende för mig?


Ojdå, jag råkade visst köpa en ljusstake i alla fall.