Är jag redan tillbaka? Kan det verkligen vara sant?

Efter en god natts sömn, en halv förmiddags hederligt arbete (jaja, ni får tro vad ni vill) och ganska många koppar kaffe känner sig oraklet nu redo att ta itu med Mariannes långa och – vågar jag nog påstå – ganska komplicerade fråga. Där får ni också veta varför jag plötsligt har börjat omnämna mig själv som oraklet. Jag tror också att det räknas som god orakelsed att tala om sig själv i tredje person, åtminstone när man lämnar lite mer svävande besked på en fråga. Vilket jag dock inte gör i det här fallet!

Marianne: Huset mittemot mitt är nyrenoverat. I vissa lägenheter har folk flyttat in, i andra inte. Jag bor så pass högt upp att jag ser större delen av rummen på nedre botten (vad är det för uttryck egentligen?).
Det jag ser är ett matbord dukat för fyra personer. Kring bordet står, föga överraskande, fyra stolar.
Sent varje kväll lyser lamporna i rummet, det gör de från ca 23.00 fram till ca 00.30. Det vet jag eftersom jag vädrar och micklar med persiennerna just vid den tiden varje kväll.
Jaha?? Problemet är att absolut inget kring eller på bordet har förändrats på minst fyra veckor, och jag har aldrig sett skymten av en människa därinne.
Hur hänger detta ihop, visa orakel?
Vad försiggår därinne?
Timer på lamporna och fyra döingar?

Oraklet: Enkelt. Det bor en mycket liten kvinna i lägenheten. Hon är 75 cm lång och syns därför inte ovanför fönsterkarmarna när hon tassar runt i sin bostad. Sina måltider intar hon sittande på en telefonkatalog med tallriken på en liten pall. (Hon har gjort det till sin livsuppgift att skriva till Eniro och kräva att de fortsätter att skicka ut telefonkataloger till landets alla hushåll. Eller åtminstone till henne. Sopberg eller inte sopberg.) Tanten har ganska sällan gäster. Och när hon någon gång har det, så föredrar hon faktiskt att umgås med folk av ungefär samma kroppskonstitution. Då kan det i och för sig gå ganska vilt till ibland – det krävs liksom inte så mycket för att de ska supa varandra under bordet när festen försiggick just där redan från början. Bordet, ja. Det stod färdigdukat i lägenheten redan när tanten gick på mäklarens visning. Hon krävde att få med det på köpet. Det såg så trevligt och liksom vanligt ut med ett dukat bord, tyckte tanten. Nästan som om det bodde en ”stor människa” i lägenheten. Tanten har perfekt mörkerseende och behöver därför egentligen aldrig tända några lampor. Hon har dock hört att elledningarna behöver ”luftas” regelbundet och låter därför lamporna lysa några timmar varje kväll.

Jaha, så var det med den saken! Allt har ju en naturlig förklaring! Men Marianne, kan du inte kila över och ringa på hos tanten och förklara att hon faktiskt inte behöver lufta elledningarna?


Personen på bilden har ingenting med nånting att göra. Men tänk på att man kan få en ganska osund ansiktsfärg om man vistas för mycket i mörker.